True detective: avsnitt 3

Om det inte hade varit för de fenomenala skådespelarinsatserna så hade jag nog varit så fräck att jag säger att True detective Inte hade varit värd att titta på. Det var min inställning sen förra avsnittet, då avsaknaden av samma mystik och mörker som piloten visade upp fick andra avsnittet att kännas mer som en vanlig deckare.

Det tredje avsnittet gjorde inte saken bättre, förrän de slutade jobba och deras privatliv (eller Cohles saknad av ett) hamnade i fokus. Hittills hade det varit ganska uppenbart att Hart var den "vanliga" av de båda och att Cohle var den excentriske och lite tokiga. Den här gången suddades linjen mellan galenskap och vanligt folket ut så till den grad att de båda "hjältarna" nästan bytte plats ett tag. Hart lever fortfarande i sin 50-tals dröm, fru och två barn, efter jobbet tar han några öl med sina polare. Sen tar han en sväng förbi sin älskarinna. Efter det så åker han hem till sin evigt trogna fru, tar ett glas och går och lägger sig.

Men en dröm måste ta slut och, precis som Cohle säger, och oftast så finns det ett monster i slutet på drömmen. Harts privatliv verkar spinna ur kontroll ju mer han försöker kontrollera det, och till slut så kan han inte hantera det. Han försöker lösa det, på ena fronten med våld och på den andra fronten genom att dölja sina lögner bakom sanningen.

Samtidigt har Cohle rotat så djupt i fallet att han börjar tappa bort sig i det, men hans besatthet verkar betala sig. En ledtråd dyker upp och det verkar som om de äntligen är något på spåren.
Veckans avsnitt började som sagt lite skakigt, Shea Whigham gör ett välkomnat gästspel som predikant för en kringresande kyrka. Annars har inte de första 20 minuterna så mycket att komma med, men så fort avsnittet lämnar polisväsendet så blir det intressant igen, vilket bara styrker min teori om att deckare inte är särskilt spännande, men som tur så är True detective Inte en deckare. Det är en rysare med ett mord som ryggrad men en studie på det mänskliga psyket som fyllning, inälvor för att följa temat.

Hittills är True detective helt klart en av de bästa deckare jag sett. Rent tekniskt och prestationsmässigt är det en cineasts dröm, men här och där lurar hela tiden någonting oroande. En kliché här, en dötråkig polis scen där. Jag hoppas personligen att Cohle har fel, att ett monster inte lurar i slutet på den här drömmen, och att vi i slutet av säsongen kommer vakna upp nöjda och belåtna.
Den som lever får se.