Jag gillar att filmen börjar extremt abrupt med en åldrad Thatcher som står och väljer vilken mjölk hon ska köpa, betalar, går hem och äter frukost med sin make. TITLECARD.
om ni tycker att det där var en underlig start på min recension så kan ni förstå hur jag kände när jag satt där i mörkret och försökte haja om jag hade missat nåt.
Jag hade vissa förväntningar när jag satte mig ner för att se Järnladyn, först och främst så är Meryl Streep med och då är det meningen att skådespeleriet ska ligga på topp, sen när filmen är en Bio-pic om en av historiens mest legendariska politiker så förväntar man sig att filmen ska vara väldigt välgjord. Dessa var de enda förutfattade meningar jag hade innan jag satte mig.
Jag har svårt att hitta orden för att beskriva denna film, den var extremt...ok.
när man såg trailern och läste om den och fick veta att Meryl Streep skulle vara med så förväntade man sig ett mästerverk som skulle ta hem alla priser på de flesta prisgalor men istället så får man en stillsam men samtidigt en väldigt flamsig film som inte riktigt kommer till sin rätt. Utan att prata om storyn (filmen handlar om Margaret Thatcher, från hennes tonår till hennes typ nutid) som liksom tar upp några av de större händelserna i hennes liv men som liksom dör ut i ett antiklimax...Men vi ska inte prata om storyn, vill ni veta vad filmen handlar om så läs Thatchers Wiki sida. Utan att prata om storyn så är filmen ganska tom, berättarstilen gör att filmen aldrig hittar sin takt och man hänger inte alltid med när dem hoppar fram och tillbaka i tidslinjen. om man ska förklara filmen med en mening är att den har så bråttom att ta det lugnt... Jag vet att det låter helt befängt men det är det enda sättet jag kan förklara det på, filmens kärna är en helt vanlig dag i Thatchers liv i nutid och under dagen kommer hon ihåg saker och drömmer sig tillbaka till sin storhetstid och tillbakablickarna har en helt annan stil än nutidsstyckena (vilket väl är poängen eftersom hon anser sitt liv vara ganska tråkigt och obetydligt nu på äldre dagar) tillbakablickarna är lite mer färglada och lättsammare, även under de stycken då hon är i blåsväder. Och stycken som utspelar sig i nutid är ganska långsamma, urvattnade och tråkiga, men det är nog meningen tror jag. Jag tappar tråden, för att ni ska förstå vad jag babblar om så måste ni förstå hur filmen porträtterar Thatcher och hennes handlingar i sitt politiska och civila liv. Margaret Thatcher gjorde många drastiska val under sin tid som premiäminister och alla höll inte alltid med henne, några gånger var det nog ingen annan än hon som tyckte att hon gjorde rätt, men hon stod alltid med huvudet högt genom allt och filmen väljer aldrig sida, den är inte kritisk eller...berömmande. Regissören Phyllida Lloyd är nog en sån som alltid hejar på det lag som håller på att vinna, för så fort filmen kommer till ett stycke där de flesta hatar Thatcher så får filmen en väldigt mörk och anklagande ton men när något bra händer blir alla glada och Thatcher ser ut som en hjälte, så filmen säger inte åt dig vad du ska tycka men låter dig heller inte välja själv, jag vet inte vad filmen vill och jag blir alldeles snurrig av det. Dem enda styckena som verkligen gjorde mig intresserad av filmen är dem som utspelar sig i nutiden, när Thatcher sitter och äter frukost med sin man eller bjuder vänner och familj på middag och diskuterar politik och bara är. Streep spelar den åldrade Thatcher så bra att det är en fröjd att titta på, för det är i dessa stycken som filmen verkligen handlar om Thatcher personen och inte Thatcher politikern.
Och vad man än tycker om hennes politiska karriär så kan nog ingen säga emot att Margaret Thatcher är en väldigt rolig och trevlig människa.
Allt som allt så var filmen inte så bra som jag trodde den skulle vara, Skådespelarna var all väldigt bra, inte bara Streep utan Jim Broadbent som hennes make, Alexandra Roach som den unga Thatcher och min favorit (efter Streep, hon var bäst...Som hon alltid är) Olivia Colman som Carol Thatcher, Margarets dotter.
Storyn var som en historielektion, alltid objektiv och behandlar alla skeden av Thatchers liv med nog detaljer för att man ska förstå vad som händer men inte mer.
Och regin var...Ovidkommande, Om man letar efter en film som inte drivs av sin regissör utan av sina skådespelarprestationer så gå och se The ironlady.
politik kan förvandla sin publik till lik och Järnladyn kommer inte göra någon varken full av liv eller rik.
No comments:
Post a Comment