Hereismypodcast 20: Saker som tar slut...

Saker tar slut, både tråkiga och roliga saker tar slut till slut och även om man inte vill det så tar saker helt enkelt slut, och med dessa ödesdigra ord säger jag farväl till bloggvärlden. Det var kul så länge det varade, men som sagt, allt måste ju ta slut någon gång.

Hereismypodcast 20: Saker som tar slut... by Hereismypodcast on Mixcloud

Hereismypodcast 19: Saker som är tråkiga, saker som är ascoola och saker som bara är äckliga

En legend har gått ur tiden. Jag har, liksom av en slump fått tag på något ashäftigt och något skitäckligt hände mig på jobbet. vilken vecka och vilken podcast vi har asså.

Hereismypodcast 19: Saker som är tråkiga, saker som är ascoola och saker som bara är äckliga by Hereismypodcast on Mixcloud

Sleeping dogs

Oj oj oj, det var länge sedan jag satte mig ner och recenserade ett spel, kan vara för att jag inte har spelat ett spel värt att recensera sen i vintras, men jag ska inte klaga Sleeping dogs är det perfekta botemedlet mot ett annars så (hittills) tomt spelår. Sleeping dogs är ett väldigt välgjort spel. Det har samma öppna och levande värld som Elderscrolls (fast i verklighetens nutid istället för fantasivärldens dåtid), samma råa gangsterkänsla som GTA I. Samma vertikala spelmekanik som Assassins creed, samma välskrivna karaktärer som i Uncharted och samma kick-ass fightingmekanik som i Batman Arkham asylum/city. Så när man satte sig ner och spelade spelet så bländades man fort av den hisnande och väldigt personliga story, den väldigt fria spelvärlden och den absoluta glädjen av att kunna flykicka vanligt folk på gatan, men ju mer man spelar desto mer så märker man att spelet faktiskt bara är ett stort, digitalt lapptäcke som lånat all sitt innehåll från andra spel. Man får inte känslan av att spelmakarna lagt ner så mycket jobb på spelet, asså... Spelet är väldigt välgjort och varje aspekt av spelet är av expertkvalitet, men eftersom man redan har spelat allt det här förut så kan man inte låta bli att känna sig lite snuvad på konfekten. Men man kan ju inte bara gnälla, även om spelet lånar väldigt mycket från alla andra spel (kul detalj är att till och med att vissa av kläderna man kan ha på sig i spelet är lånat från ett annat asbra spel, Just cause 2) så har den även en del originella stunder som verkligen får spelet att skina. Mest av allt så är storyn något utöver det vanliga. Wei Shen är en amerikansk polis med Asiatisk bakgrund (han flyttade från Hong-Kong tillsammans med sin mamma och syster till Los Angeles när han var åtta) som får den svåra uppgiften att infiltrera triaden i sitt forna hemland. Wei använder sina gamla barndomsvänner, som nu jobbar för den lokala gangstern, för att ta sig in och ju längre tiden går, desto högre rang får han och han blir snabbt en respekterad person inom triaden. Men ju längre tiden går desto starkare blir hans emotionella band till sina vänner i den kriminella undervärlden och han vet snart inte vilken sida han egentligen står på... Storyn är den klassiska undercover-cop storyn. Man har sett den förut i The departed, Donnie Brasco, Serpico och ett antal andra filmer (för att inte nämna spelets främsta inspirationskälla och tillika filmen som The departed är baserad på, Infernal affairs) Men även om storyn är så klassisk att till och med jag kunde förutspå vad som skulle hända så kunde man inte låta bli att dra på smilbanden av förundran. Det är sällan man stöter på så nyanserade karaktärer i ett "dumt" actionspel, speciellt Wei Shen är en så väl avvägd person att man nästan kunde tro att han var på riktigt. Han plågas av ständiga mardrömmar om vad som kan hända om han blir avslöjad. Han bär på ett nedfläckat förflutet och en stor saknad efter sin syster som dog av en drogöverdos. allt detta manifesterar sig i en person som i ena sekunden är en saklig och noggrann polis och i nästa sekund är han en temperamentsfull och hårdhänt gangster som inte drar sig från att ta i med hårdhandskarna för att få det han vill ha. ju högre upp i hierarkin han klättrar, desto längre ner i skiten gräver han sig och som alltid kommer hans lojalitet mot sina kriminella vänner i vägen för hans jobb som polis. Det är sällan man ger storyn i ett spel så mycket "praise" men för att vara ett simpelt drama om en mans val vid livets vägskäl så gör Sleeping dogs väldigt bra ifrån sig, och hur ofta är storyn i ett spel ett drama ? Inte ofta kan jag lova. Men vad gör man när man inte känner för att gå runt och vara dödsallvarlig och vandra på knivens egg ? jo då ger man sig ut i Hong Kong och lever livet, för spelvärlden i Sleeping dogs är som sagt massiv, nej det är inte den största men den är stor, och spelmakarna har lyckats klämma in "a fuckload" av sidequests, minispel och allmänt en spännande plats att bara dra runt i och spöa gangsters (eller civila om du vill, du ska ju ändå vara en kriminell, eller en polis som låtsas vara kriminell och jag fann mycket glädje och ett grymt sätt att avreagera mig på i att roundhousa oskyldiga folk på gatan och sen bryta deras ben). Det finns verkligen hur mycket som helst att göra när man inte känner för att fortskrida handlingen, och även när man är på väg till ett "story mission" så blir man väldigt lätt distraherad av alla blinkande små ikoner på kartan, man kan bara inte låta bli att svänga av "the beaten path" och spöa på några gangsters för att få deras pengar, eller varför inte springa på dejt med en av dina flera flickvänner, kul att ett av uppdragen innefattar att du ska skugga din flickvän för att hon kanske är otrogen mot dig...Har du hört talas om att man inte ska kasta glas i stenhus ? Eller så kan man sjunga Karaoke, eller bara titta på tuppfäktning och en massa andra saker som jag inte orkar ta upp. Det är något med Sidequests som förbryllar mig dock, när an spelar ett open world spel för första gången så kan man nästan inte låta bli att bara springa omkring och göra allihopa innan man ens har börjat på storyn, men när man har klarat spelet och tyckte det var så grymt att man vill spela om det så orkar man inte ens se på sidequests. varför ? Jag menar, varför tröttnar man på sidequests och inte på mainquesten ? Ok, det är ju helt klart mer spännande med en djup och engagerande story än eviga fetchquests men ändå, ibland så kan ju en sidequest vara riktigt spännande, men hur som helst, jag skulle kunna sitta här och diskutera med mig själv hur länge som helst, och det kan ju bli lite enformigt (typ som en sidequest, vilket jag ju brukar hålla på med...) så om ni har någon förklaring till mitt I-lands problem så lämna en komentar, nu för att komma tillbaka till recensionen. Om det är något (mer) jag har att gnälla på så är det väl...grafiken antar jag, den är inte alltid den skarpaste, ens med open world mått mätta, och alla karaktärers ansikten är lika stela som vaxfigurer, allt har en glansig yta men det finns inget där under. förutom det finns det inget direkt negativt att säga om Sleeping dogs, och ändå så är det långt ifrån det bästa spel jag har spelat. Jag tror det har att göra med det faktum att även om allt är kul så får man som sagt känslan av att man spelat det här förut, uppdelat på en massa andra spel, och då, även om det bara är en gnutta, bättre utfört, men så är det. En kopia kommer alltid vara en kopia, även om den så är lika gyllene som originalet och ibland nästan lyckas nå upp till samma nivå som originalet så är det fortfarande bara en imitation, inte "the real deal", men det behöver ju inte vara tråkigt för det eller hur ?

Hereismypodcast 18: Saker som görs om och saker som man nästan glömt bort

Idag har vi en hel del saker att ta upp, både allvarliga, dumma och helt oförklarliga saker. Sen en hel del roligt också, jag menar, det är väl därför ni är här eller ?

Hereismypodcast18: Saker som görs om och sker mna nästan glömt by Hereismypodcast on Mixcloud

Slutet på en modern legend

Innan du börjar läsa denna artikel. jag vet inte hur mycket jag kommer spoila, men jag vet att jag kommer diskutera plotten i alla tre filmer och om du inte har sett en eller alla filmer i trilogin så bör du vara försiktig när du läser detta. Jag ska försöka att inte spoila så mycket men jag lovar inget... I tisdags (den 24 Juli) 00:11 så reste jag mig ur biostolen efter dryga tre timmar. Det var en blandad stämning, alla applåderade men jublet höll på sig. Det kändes på något sätt inte rätt, var det här verkligen slutet på en av modern filmkonst mest utstuderade berättelse om brott, plikt, ära, hopp och ovillkorlig hängivenhet? Denna buffliga och högljudda actionrökare som lade mer krut på explosioner än på faktiskt innehåll kan väl inte vara fortsättningen och avslutningen på ett av de bäst skrivna manus under 2000-talet ? Men ju mer jag satt och tänkte på det, desto mer insåg jag vad det var jag hade bevittnat ett innerligt och ärligt slut, inte bara ett slut på historien utan även ett farväl, för hur mycket man än kan önska det så är det ju bekräftat, det här är den sista delen i Christopher Nolans filmsvit om den mörke riddaren. Men vad är det som gör dessa filmer så exceptionella ? Vad är det som göre dessa filmer så mycket bättre än de flesta andra som görs nu för tiden ? Jo det är många aspekter såväl dramaturgiska som tekniska och det började redan i första filmen, Batman begins.

2003 var Batman ganska så död, visst fanns han i tv-serier och i tidiningsform, men som filmkraktär hade det inte gjorts en riktigt bra Batman film sen 1993 (Batman: mask of phantasm). Batman forever och Batman & Robin var riktiga bottennapp, jag måste dock erkänna att jag gillade dem när jag var mindre men ju äldre jag blev desto mer insåg jag vilken skymf dem var. Så när rykten började cirkulera om att en ny Batmanfilm skulle göras och att den skulle handla om hur han blev Batman gick jag i taket. Jag minns fortfarande när jag först läste om det. Det var på nyårsdagen 2005. Jag var på väg hem från några bekanta (ok några bekanta till mina förlädrar) och jag hade med mig senaste numret av Bionytt. Jag hade inte läst hela på resan ner (jag tror vi var i Småland) så jag hade inte upptäckt artikeln om Batman än, men när jag satt där och läste rubriken "Christian Bale i rollen som ny cool Batman" Jag blev så paff att jag faktiskt sparade tidningen och läste om den då och då under året som gick fram tills filmen hade premiär, detta var inna jag var särskilt aktiv på internet (jag var en lat bloomer, jag hade inte ett propert internet förrän 2006 tro det eller ej) så jag hade inte mycket mer information än denna artikel på mjäkiga 12 rader och de bakom kulissen snuttar som visades på TV. Jag har faktiskt kvar tidningen fortfarande, i väldigt bra skick. Men så kom den ödesdigra dagen då jag skulle få se den första nya batman filmen på sju år. Tajmingen var vidrig, jag var hos min mormor och där hon bor har dem bara en lite biograf som typ visar en film i månaden, men tro det eller ej, dem visade faktiskt Batman begins, och det var en smygpremiär som grädde på moset. Jag, min syster och tre till satt alldeles ensamma i en av de minsta biosalonger jag någonsin varit i, och så började filmen. Drygt två timmar senare kom vi alla ut ur biografen och visste att vi sett den bästa Batmanfilmen någonsin, men sådana tankar har man nästan alltid så fort man kommer ut från visningen av en riktigt bra film, det tog inte lång tid innan jag började jämföra den med mina gamla favoriter; Batman (1989) och Batman returns (1992). Jag menar, första halvan av Batman begins så hade han ju inte ens fått idén om att klä ut sig till en lädrelapp, han ba hoppade runt i nåt tempel och tränade hollywoodkarate, men ju fler gånger man såg filmen och insåg hur mycket jobb regissören och skådespelarena tillsammans med manusförfattaren och inte minst scenografen så märkte man att detta var helt klart en mer vuxen och seriös tolkning av Batmanfenomenet, Det var som Peter Vass hade skrivit i den där artikeln i Bionytt. Batman var cool igen. Det handlade inte bara om det faktum att Batman begins var en mycket bättre Batmanfilm än De två senaste, det handlade om det faktum att det här inte var en larvig serietidningsfilm med en massa coola one-liners och explosioner. Det här var en riktig film med tredimensionella karaktärer (nästan alla i alla fall) och en story som inte involverade nedfrysta maktgalningar med isstrålar eller Jim carrey i grön spandexpyjamas. Detta var onda människor med väl förberedda planer och en batmandräkt som var mer pansar än maskeradkostym (plus att den inte hade bröstvårtor) Cristopher Nolan (regissören och medförfattaren) gjorde genidraget att förflytta hela filmen till den verkliga världen, allt var mer eller mindre verkligt, förutom Gotham city då, och han hanterade det hela som om det faktiskt hände på riktigt att en snubbe flög omkring som en jättefladdermus och spöade skurkar. Polisen ifrågasatte huruvida denna karaktär existerade, Alfred oroade sig för sin skyddsling mentala hälsa och till och med Ärkeskurken i filmen, han som fick Bruce Wayne att bli Batman, tyckte att han hade gått för långt. Batman begins vr en väldigt annorlunda Serietidningsfilm. den var liksom som en riktig film och alla andra serietidningsfilmer bleknade i jämförelse. Det skulle ta flera år innan det kom en film baserad på en serietidning som var bättre än Batman begins, och det var The Dark knight...

Hereismypodcast17: Saker mer om mig än saker om annat

Idag blir det lite kortare, men det är ju faktisk andra gången den här veckan som ni får nöjet att lyssna på mig...så nåt positivt är det ju i alla fall. För alla er som reser mycket och har en Androidlur, glöm ej bort att ladda ner Mixclouds nya app, för då kan ni faktiskt lyssna på mig när ni är på flykt undan lagen, verkligheten eller kronofogden eller varför ni nu är på resande fot.

Hereismypodcast17: Saker mer om mig än saker om annat by Hereismypodcast on Mixcloud

hereismypodcast16: En specialare, The Dark knight rises

Idag ska vi prata om en sak och en sak endast, The Dark knight rises, men eftersom det är jag som ska snacka om The Dark knight rises så kommer det ju bli en hel del snack om en hel del annat också. Gäst i det här avsnittet är den eminente Rebecka Widéen (min syrra)

Hereismypodcast16: specialare, The Dark knight rises by Hereismypodcast on Mixcloud

hereismypodcast 15: Saker som har hänt sen sist del 2

Lathet är ju en dödssynd (eller är det inte...Jo?) så nu får ni äntligen andra delen på det som påbörjades förra veckan, enjoy.

Hereismypodcast15:Saker som har hän sen sist del 2 by Hereismypodcast on Mixcloud

Here is my podcast 14 (del 1) Saker som har hänt under försommaren 2012

Nu när sommaren är i full rulle så tar semestern slut och det är dags att börja lyssna på podcasten igen...Nej min semester är slut och jag måste börja podcasta igen, ni får ha så mycket semester ni vill (så länge ni lyssnar på min podcast)

Here is my podcast 14 (del 1) Saker som har hänt sen sist by Hereismypodcast on Mixcloud

en (svensk) sommarhälsning

Jag har inte gjort något på ett bra tag. Jag har försökt att blogga lite, men samtidigt tänkt på att man kanske kan ta en liten semester under sommaren, (som ett sommarlov liksom) men ju mer tid som har gått så har jag blivit mer och mer ängslig över det faktum att jag inte gjort något allt på så lång tid...Sen så kollade jag min blogg i morse och insåg att det inte ens var en månad sen jag skrev Men in Black 3 recensionen (LÄS DEN !!!) Så nu har jag inga skuldkänslor längre, en månad till !, nej men jag vet att det har hänt alltför mycket saker sen sist så snart måste jag göra en ny podcast. Så det här får bli mitt startskott för...höstterminen ? Som vanligt tänker jag inte sätta ett datum, för då kommer folk bara bli besvikna, men nu vet ni att jag inte glömt bort att jag brukar göra podcasts. Så tills vidare, se Nighthawks.

Men in Black 3

När jag först hörde talas om en tredje MIB så tänkte jag "A eller hur" sen så hörde jag inte mycket mer på typ ett par år, men plötsligt dök det upp en bild på Will Smith iklädd den klassiska svarta kostymen och ryktena började igen. Det kunde lika gärna varit en bild från ettan eller tvåan som någon lade upp med titeln "Men in Black 3 behind the scenes, men det verkade som om det var the real deal och nu började man oroa sig på riktigt. Är det verkligen värt att följa upp en så värdelös film som Men in Black 2 ? Är det inte bara bättre att låta bli och inte förvärra saker som redan är...liksom sämst ? Men in Black var en grym film när den dök upp på bio 1997. Jag såg den på bio med min pappa och jag älskade den. Det var ashäftiga rymdmonster, explosioner, gigantiska vapen och Fresh prince som galaxhjälte, den hade allt som sjuåriga jag ville ha i en film. Det var den bästa filmen någonsin. Sen så gick det några år och Men in Black 2 dök upp, eller som den också kallades "MIIB" (Men in in Black ?) och självklart var jag pepp som fan, men jag hade blivit några år äldre och jag hade sett en hel del film sen MIB och fått smak för lite mer än bara monster och explosioner. Jag vet att jag låter som värsta filmsnobben och det är inte så jag försöker beskriva mig själv, jag var 11 och jag visste inte vad bra smak var, men när jag satte mig ner för att se MIIB så var det helt enkelt inte lika bra, det var samma som förut och inget nytt alls. Det gav inte direkt mersmak och slutet var skittråkigt (inga spoilers) och jag har faktiskt försökt se den igen och den är bara inte bra asså, visst har den sina stunder och en del roliga cameos men allt som allt är det en väldigt...tråkig film. Så självklart var man lite osäker på om man skulle gilla trean, men sen tänkte man efter och då kunde man ju bara inte missa chansen att se en ny Men in Black film på bio (VIP platser mind you) och så fick man hoppas på att den var lika bra som ettan, eller åtminstone bättre än tvåan (inte särskilt svåra mål att uppnå) SÅ nu satt jag där i biomörkret och höll tummarna att filmen inte skulle suga... Men in Black 3 Handlar om en jätteond, parasitisk utomjording som vill utkräva hämnd på Agent K (Tommy-Lee Jones) för att han högg av honom hans arm, spärrade in honom och hindrade hans ras från att ta över jorden, men för att verkligen kunna hämnas ordentligt så måste han åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner göra alla de där grejerna som han gjorde. Samtidigt så har K tröttnat på livet som agent (igen) och när han får höra att Boris the animal (the badguy altså) har flytt så börjar han ana oråd. Agent J (Smith) som aldrig hört historien om Boris blir lite snopen när K inte vill förklara för honom vad som hände för 40 år sedan och plötsligt vill inte K ha med J att göra längre. Efter ett något pressat telefonsamtal mellan de båda händer något, K slutar att existera. J minns honom men resten av världen verkar inte minnas mer av K än att han dog 1969 (resten av världen ser också väldigt annorlunda ut nu). Allt pekar mot att om J inte har tappat förståndet så har det uppstått en tidsspricka och av någon anledning så verkar J vara del av den sprickan (enligt filmen så var J där 1969 och såg allt hända, men han minns det inte och som man får vet senare i filmen...nej inga spoilers) Hela schabraket med tidssprickan skriker plothole men det är en så liten del av filmen att så fort J reser tillbaka till 1969 för att ställa saker och ting till rätta så glömmer man det, och när filmen är slut så verkar det hela ganska vettigt. Storyn är verkligen bättre än tvåan, istället för att bara rippa allt från sin föregångare (MIIB gjorde exakt detta med MIB, for shame) så hittar den på något ganska eget, men med en viss hint av ettans fish out of the water känsla. När J dyker upp på 60-talet så blir det ju lite som att börja om från början igen, han känner ingen där och han har ingen aning om hur dem gjorde saker på den tiden och tro mig, dem gjorde saker väldigt annorlunda då. Hela grejen med att filmen utspelar sig på 60-talet känns lite väl som Austin Powers men samtidigt så skapar det en hel del roliga situationer, Will Smith snor en bil från ett hotell och blir stoppad av polisen som undrar hur han kan ha råd med en så fin bil (han är ju svart liksom) det löser sig med hjälp av the neuralyzer (grejen som suddar ut ditt minne och skapar nya). Sen utspelar sig en hel sekvens på The factory (Andy Warhols väldigt hippa klubb på den tiden) där en agent är undercover (kan ni gissa vem som är en undercover agent på The factory ? nej det kunde inte jag heller). Det finns en del till såna roliga scener men faktiskt för det mesta så märker man inte direkt av att filmen utspelar sig på 60-talet, storyn kräver det, men utan tidshoppandet så hade storyn lika gärna kunnat utspela sig nu. Regin är nog den svagaste länken i denna kedja, Barry Levinson är ingen actionregissör, det märktes redan i ettan och det märks extra mycket nu när dem försöker slänga in några generiska actionscener bara för att höja tempot. Det funkar verkligen inte och filmen blir lidande, skämten funkar lika bra som förr men "pacingen" tappar en hel el och drar ner filmen lägre än vad den borde vara, men man bryr sig inte så mycket om det när man får se Will Smith i högform som Agent K (hans första film sen Seven pounds, 2008) och om det är något som verkligen får Men in black 3 att sticka ut så är det rollprestationerna. Smith är som sagt lika rolig som alltid och Tommy-Lee...är inte med så mycket, men istället får vi Josh Brolin som spelar den unga K och han är så underbar i sin roll. Det är läskigt hur lik han är Tommy-Lee Jones, allt från hur han ser ut till hur han rör sig och pratar, allt är Tommy-Lee på pricken. Josh Brolin spelar inte en ung K, han spelar en ung Tommy -Lee Jones som spelar en ung K. Självklart kommer han inte få en Oscar nominering eftersom det är en komedi, men det finns ju andra priser han kommer att bli nominerad för (vem sa T.W-Galan ? Inte jag). Sen får man inte heller glömma Michael Sthulbarg som gör en makalös insats som en femdimensionell varelse som hjälper våra agenter genom deras resa. Om inte Josh Brolin får en oscar nominering så borde Michael Stuhlbarg få det men...som sagt så är det en komedi... Så för att summera det hela innan jag drar ut på det för långt på det hela. Men in Black 3 var en bra komedi, en bra tidsresefilm, faktiskt så var det, om inte den bästa tidsresefilmen (Tillbaka till framtiden hallå) så var det helt klart den coolaste tidsresan jag sett på film. Det är svårt att förklara hur den var cool men den innefattade så många olika element som gjorde den grym, en vitsig twist på uttrycket "tidshoppande", historiska referenser och en viss spricka i den fjärde väggen blandat med väldigt bra skådespeleri och kameraarbete. Allt det gjorde MIB 3 tidsresa till den coolaste någonsin...Men tillbaka till den "korta" Sammanfattningen, var var vi ? jo. bra komedi, grym tidsresa och grymt skådespeleri men allt som allt inte mycket mer än en ganska bra film med vissa gyllene stunder Agent J: You gotta send me back to 1969... Alien: First, we gotta get high. Agent J: My man, for real! Alien: No, I mean really high Will Smith och Frank Amoruso Men in Black 3: 2012

Dubbelrecension: The woman in black

) Efter mycket om och men så får jag ge mig och skriva vad jag tycker om dessa två filmer (boken kunde jag inte hitta så ni får nöja er med filmerna). Så, för att göra som man ska göra så börjar vi med att recensera den första filmen, The woman in black (1989) Arthur Kidd är en livlig ung man, han har gift sig med kvinnan han älskar och tillsammans har dem två barn och ett vackert hus, men Arthur är även en karriärmänniska. Han jobbar som advokat på en av Londons finare firmor men hans familj kommer i vägen för hans avancemang. Hans chef ger honom en sista chans, antingen så ordnar han upp alla papper hos en av deras kunder som precis har dött och ser till att hennes hus kommer ut på marknaden eller så kan han börja leta nytt jobb. Arthur tar sig själv i kragen och beger sig ut på vischan för att rädda sitt leverne. Väl framme i den lilla byn Crythin Gifford blir han inte direkt välkomnad,så fort han nämner för lokalbefolkningen att han är där för att ordna upp Eel Marsh house får han väldigt snea blickar kastade på sig. Alla säger åt honom att lämna huset i fred och bara åka hem igen (Dracula någon ?) men om han ska kunna ta hand om sin familj som han älskar så måste han fullfölja sitt uppdrag. Efter att ha deltagit i begravningen av den gamla tanten (som endast bevittnades av Arthur och den lokala advokaten) så ser Arthur en kvinna helt klädd i svart stå en bit bort på kyrkogården. Han frågar advokaten vem hon är men han låtsas som om han inte ser henne och vägrar titta åt hennes håll, Arthur blir en aning stött men glömmer det efter en stund. Stunden har nu kommit då han ska bege sig till Eel Marsh House, beläget ute i träskmarkerna, det finns endast en väg som leder ut till huset och under den mesta tiden på dygnet så är den vägen försvunnen på grund av tidvattnet, så när Arthur blir avlämnad är han nu helt själv där ute, med endast en hund som sällskap. Under en upptäcktsfärd runt husets marker får han syn på kvinnan från kyrkogården igen. Hon säger ingenting, hon bara står där och blänger på honom, en kall kår går genom Arthurs kropp och han blir livrädd. Han springer in i huset och reglar dörren. Alltmedan tiden går så hittar Arthur mer och mer dokument angående husets forna ägare, han hittar även en diktafon med några väldigt kusliga inspelningar på. Det verkar som om den gamla kvinnan, änkan bör man också påpeka att hon var sen många år tillbaka, inte var ensam i huset. En kvinna helt klädd i svart brukade ta sig in i huset och detta skrämde damen något fruktansvärt. När Arthur frågar runt i byn om vem den svartklädda kvinna är får han vaga svar som bäst, men en man, Sam Tovey, berättar för honom om förbannelsen som vilar över Eel Marsh House och den lilla byn (Crythin Gifford). Varje gång någon ser kvinnan i svart så dör ett barn, vart hon kommer ifrån eller varför hon vill att barn ska dö är det ingen som vet men byborna har gjort det till en rutin att aldrig prata om henne i hopp om att hon inte ska dyka upp igen. Arthur kan inte släppa tanken på att Kvinnan har något med huset att göra, han ger sig ut i träsket igen och börjar leta efter svar på hans frågor, men när han väl förstår vad det var som hände här för så många år sedan önska r han nog att han inte ens hade hört talas om Eel Marsh House och kvinnan i svart... The woman in black från 1989 är en två timmar lång deckarrysare om en mans sökande efter svar han inte vill ha, för att vara en rysare så är den förvånansvärt...oläskig om det är ett riktigt ord. Filmen spenderar alltför mycket tid med att introducera karaktärer som är onödiga för ploten och som sen inte dyker upp igen (eller åtminstone inte särskilt mycket). Sinnesstämningen är helt fel för en rysare, mestadels av filmen utspelar sig i fullt dagsljus eller i skenet av väl upplysta rum. Det känns inte som om regissören insåg att mycket av känslan ligger i de små detaljer na när det gäller skräckisar och rysare, till exempel så ser Eel Marsh House ut som vilket gods som helst. Inga mörka korridorer, inget spindelnät i hörnen, inga läskiga rum fyllda med kusliga byster och statyer, Det är bara ett tomt och något stökigt hus. Sen så var filmen inte alls särskilt läskig, det fanns kanske tre eller fyra ordentliga "scares" och endast en av dessa var riktigt obehaglig och läskig (det fanns en till men den var endast måttligt kuslig). Detta hade ju varit ok om storyn hade varit kuslig, vilket den delvis är men den berättas så tafatt att när man är framme vid slutet så bryr man sig inte om vem som dör och inte dör, vem som lyckas driva undan forna dagars demoner och vilket straff som utdelas de som blandar sig i saker dem inte har med att göra. Filmen faller ganska platt på alla punkter, inte ens skådespelarna är något att hänga i granen, och jag måste erkänna att halvvägs genom filmen så blev jag så uttråkad att jag somnade. Jag vaknade dock med ett ryck och blev vettskrämd eftersom kvinnan i svart hade smugit sig på Arthur när han låg och sov och skrek rakt i ansiktet på honom i typ tio sekunder. Det var enda gången filmen faktiskt lyckades att skrämma mig, jag bytte byxor, spolade tillbaka filmen och såg färdigt den utan att ens rycka till en enda gång till. Nej, dem försökte berätta en klassisk spökhistoria men glömde bort att sådana faktiskt ska vara läskiga. Så vi får väl hoppas att den nya versionen klarar sig bättre, men först ska vi gå igenom storyn...igen. Arthur Kips (Kidd ? Kips ? ok) har det tufft, han är en ung advokat, fader och änkling (men...hans fru ?...Ok) som inte har det så lätt (uppenbarligen) Hans chef ger honom en sista chans, Han ska bege sig till Crythin Gifford, en liten by ute på landet för att där träffa en Mr Jerome som ska ta med honom ut till huset av en nyligen framliden änka. Huset måste säljas, men varken Jerome eller resten av invånarna vill hjälpa honom eller ens prata om huset ute i träsket. En man är dock villig att hjälpa honom, en viss Sam Daily (inte Tovey ? Herregud) Som kör ut honom till Eel Marsh house. Väl där måste Kips samla ihop änkans alla papper och dokument och göra huset redo för att säljas på marknaden, men något stör hans planer, han börjar höra saker och se saker och husets hemligheter börjar klarna. Ju mer han rotar, desto värre blir det och när allt står klart är inte Arthur så säker på att han vill veta... The woman in black var en riktig skräck film, den hade alla ingredienser som behövs för att verkligen skrämmas. Den fungerar både som en riktig terror film och en sann rysare och ibland även en kärlekshistoria. Stämningen, skådespelarna, miljöerna och storyn klickar så väl, allt "comes together" och gör The Woman in black (2012) till den läskigaste filmen jag någonsin sett. När man går på bio för att se en skräckfilm, eller hyr en skräckfilm eller laddar ner en skräckfilm, hur man än ser på skräckfilm så är det sällan man förväntar sig att bli rädd eller ens skrämd, The woman in black var en helt annan femma. Från början till slut satt jag och tjöt, i slutet var det så illa att jag nästan började gråta, jag kved som ett djur och skrek nej (utan att ens titta på bioduken mind you). Jag har aldrig varit så rädd på bio förut, jag har sällan varit så rädd på riktigt (förutom den gången då galna raggare jagade mig och min kompis utanför SF Saga för några år sen). Så om jag var tvungen att välja vilken version av The woman in black jag gillar mest så är det ganska självklart. Den nya versionen är ett skräck-mästerverk och jag skulle bli väldigt snopen om den inte lever kvar som en av de läskigaste och mest välgjorda skräckisar i filmhistorien. I'll never forgive, never forget... Kvinnan i svart (The woman in black 2012

Hereismypodcast 13: Saker som irriterar och inte är helt logiska

Det är ju inte något jag gör ofta, men nu tänker jag faktiskt recensera en film på podcasten, och till min hjälp har jag en vän och "fellow movielover" som oc kså har ett och annat att säga om denna kosmiska skithög till film

Hereismypodcast 13: Saker som irriterar och inte riktigt är helt logiska by Hereismypodcast on Mixcloud

hereismypodcast 12: Saker som chockar och saker som är ödesmättade

Denna gång så blir det lite mer allvar än det brukar var, dock väger vi upp det med extra mycket skitsnack och tvärhård musik.

Hereismypodcast 12: Saker som chockar och saker som är ödesmättade by Hereismypodcast on Mixcloud

hereismypodcast 11: Saker som bara inte får hända och saker som inte händer ofta nog

Usch fy och blä, vill ni veta vad som får mig att spotta och fräsa så ? lyssna då på det här och bli vittne till ett nervöst sammanbrott, live...typ. Och så har jag fått höra att folk vill ha podcasten på Itunes (så man kan ladda ner den och sånt) Jag vill bara säga att det är på väg.

Hereismypodcast 11: Saker som bara inte får hända och saker som inte händer ofta nog by Hereismypodcast on Mixcloud

The dictator

När man tänker på Sascha Baron Cohen tänker man direkt på Borat. Sen tänker man på antingen Brüno Ali G. Om man är en sann cineast kanske man även tänker på några av hans mer seriösa (om än mindre i omfång) roller så som Pirelli i Sweeney Todd och på senare tid, Stationspolisen i Hugo Cabret. Men det är uppenbart att Mr. Cohen trivs bättre i mer komiska roller. Men det är inte allt, han nöjer sig med att få oss att skratta, han vill även få oss att tänka efter lite grann. de flesta filmer han gör är flamsiga och oftast motbjudande men det finns alltid en poäng (nästan alltid), Han vill visa oss en annan sida av människor över lag, han lyfter fram homofoben och rasisten i oss och alltid med ett skratt. Både Borat och Brüno var Mokumentärer (fake dokumentärer, det har vi väl pratat om förut ?) men The dictator är hans första "spelfilm" sen Ali G in da house som kom för nio år sedan, han förljer i stort sett samma formel som i Borat, Sascha Baron (höll precis på att skriva Sascha Borat) Cohen spelar General Aladeen, envåldshärskare i det påhittade landet Wadiya. Som Diktator utnyttjar Aladeen alla möjligheter han får, han anordnar olympiska spel där han vinner alla grener genom att fuska. Han har huvudrollen i alla filmer (som alltid är kopior av amerikanska filmer) och med alla sina oljepengar så köper han sex av de största (och ibland de mest desperata) stjärnorna i hollywood. Hela världen ser detta och hans många brott mot mänskligheten och FN rycker snart in för att tvinga Aladeen av maktens tron och förvandla Wadiya till en demokrati, Aladeen beger sig då till amerika för att "skriva på ett avtal" men egentligen är han bara där för att...trolla dem helt enkelt. väl i USA så blir han snabbt kidnappad och han får reda på att planen är att raka honom, döda honom och ersätta honom med en dubbelgångare som faktiskt kommer skriva på avtalet. Detta får inte hända, hur ska han kunna styra sitt land om det inte är en diktatur, så han sätter en plan i verket för att ta sig in på mötet och stoppa påskriften, men för att göra det måste han ta hjälp av en liberal, bisexuell, anarkistisk vegan som ska sköta cateringen på mötet. Allteftersom Dagen D närmar sig så lär sig Aladeen en del om hur en demokrati fungerar och han får se de bättre sidorna av USA, men samtidigt lär han folket ett och annat när det gäller disciplin och hur en diktator är en ganska bra ledare ibland. Tanken är att filmen ska ha någon sorts poäng angående hur USA styrs, att det liknar mer en diktatur än en demokrati, fast under bordet liksom, men det är ganska svårt att urskilja någon sorts poäng den första timmen, visst finns det en hel del förlöjliganden av diverse diktatorer i världen men för det mesta är skämten ganska simpla. visst är dem roliga, det var ett tag sen jag skrattade så här mycket på bio, men man hade ju önska att skämten var lite mer politikst laddade, som dem var förr. Jag tror att Cohen helt enkelt tyckte hela grejen med att göra något seriöst men med en hel del humor hade blivit lite gammal, och det gjorde han nog rätt i. Borat var rolig, extremt rolig och en väldigt viktig film för sin tid (något som till och med Oscarjuryn insåg när dem nominerade filmen till bästa orginalmanus 2006) och Brüno var ganska rolig, inte lika aktuell men den hade en viss poäng. Att göra en tredje mokumentär skulle ha dödat charmen så att göra en "riktig" film var helt klart rätt val och även om den lutar mer åt ren komedi än åt politisk komedi så är den fortfarande en extremt rolig film, inte alltid världens bästa film, men alltid extremt rolig. Och är inte det också en poäng i sig ? Gör man en komedi och folk skrattar, har man inte lyckats då ? Det tycker jag i alla fall. Hotel Manager: …I am here for your protection, but I have to say, I hate Arabs. Admiral General Aladeen: I’m not an Arab. Hotel Manager: You’re all Arabs to me: The blacks, the Jews…those blue, tree-hugging queers in Avatar… John C. Reilly och Sascha Baron Cohen, The dictator, 2012

hereismypodcast10: saker som kommer vid helt fel tillfälle

Onödig, om än långdragen och flamsig. Här är senaste podcasten.

Hereismypodcast10: Saker som kommer vid helt fel tillfälle by Hereismypodcast on Mixcloud

Sagan om The Avengers del 6: The Avengers

Det kommer en massa spännande superhjältefilmer i år, The Avengers, The amazing Spiderman Och Ghostrider: spirit of vengeance, men den som alla vet kommer att bli den bästa och häftigaste filmen i sommar (kanske i år, kanske någonsin) är The dark knight rises. Den ska vi inte prata om idag, nej vi ska spekulera över detta överdådiga, supernördiga och stundtals finstilta spektakel som är The Avengers. Jag vet att recensionen är lite sen men vafan, som jag brukar säga "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". The Avengers handlar om Captain America, Hulken, Thor, Iron man, Black Widow, Hawkeeye, Nick Fury, Agent Coulson, Loke och Maria Hill, men för enkelhetens skull så handlar den egentligen bara om de sex första karaktärerna. Dessa brokiga individer, blir alla del av det som kallas för The avengers initiative. en idé som innefattar att man samlar alla superhjältar på planeten (eller alla som existerar i denna filmserie åtminstone) och låter dem bli någon sorts världspolis som hoppar in när jorden inte klarar sig själv, för det händer ju så ofta. Självklart så händer detta just nu, Loke, som ni kanske minns från filmen om Thor, har köpslagit med en ond utomjordisk ras om att han kan hitta tesserakten (den där saken som Redskull ville ha i filmen om Captain America) och i gengäld bli härskare över jorden, men Strategic Homeland Intervention, Enforcement and Logistics Division (också känt som S.H.I.E.L.D) tänker inte låta denna galna gud bli våran allsmäktiga härskare. Dem sätter ihop The Avengers och hoppas att dem kan lösa det åt dem. Vid det här laget har väl alla sett filmen ( den har ju dragit in nästan 385 miljoner dollar på ett par veckor, så typ alla måste väl ha sett den nu) Så något längre utlägg om storyn behövs nog inte, och jag måste säga att storyn inte är det mest intressanta utan det intressanta är hur...medioker denna film är. Håll i er för nu kör vi. Jag har ju inte varit den mest entusiastiska personligheten under pepp-perioden inför premiären. Det enda skälet till att jag faktiskt gick och såg den var ju det faktum att det var den första filmen som visades på de nya Rigoletto biografen. Jag hade faktiskt inga planer på att se den på bio, tro det eller ej, men jag köpte inte detta spektakel. Jag tyckte att göra fem filmer bara för att göra reklam för den riktiga filmen var en dålig idé, visst blev Iron man och Iron man 2 var ju bra filmer, och Thor var en riktigt bra film, men Captain America och The incredible Hulk var ju riktiga bottennapp. Dem blev inte behandlade som riktiga filmer utan skyndades på för att bli klara i tid för att göra reklam för The Avengers och det är högst respektlöst tycker jag. Om dem hade gjort filmerna under en längre tid typ tio år innan Avengers och inte bara som långa trailers utan som riktiga filmer som kanske inte skrevs endast för att kunna förbereda oss inför Avengers. Men nog snackat om reklamkampanjen, nu pratar vi om filmen istället. Avengers är två timmar och en halv timme och till skillnad från många andra filmer nu för tiden så har inte Avengers bråttom med att förmedla storyn, den tar sin tid att presentera plotten och kraktärerna, detta blir ju lättare eftersom dem redan har presenterat alla karaktärer i andra filmer (förutom Jeremy Renners Hawkeye som bara var med i en scen i Thor innan han dyker upp i Avengers) och storyn kan ha sin gång utan att skynda på och snubbla över sig själv. Storyn är en av de bättre punkterna i filmen även om det inte finns så mycket av den, Det händer faktiskt inte så mycket utan det man får är ett par coola fighter mellan de olika Hämnarna och en ganska cool actionscen, resten av filmen är fluff och karaktärsutveckling och en tredje akt som är totalt kaos. Eftersom storyn inte är så utvecklad så fokuserar filmen mer på sina väldigt färgstarka karaktärer och sånt gillar jag, jag menar (och kan jag säga emot mig själv, men that's what I think) att även om storyn inte är stark så kan man göra de intressant genom en grym berättarstil vilket ibland är genom bra karaktärsutveckling och så är fallet med Avengers. Nu har vi lyft fram de positiva aspekterna av filmen men som ni alla vet så är ju jag inte frälst (om ni lyssnat på podcasten så vet i det i alla fall, hint, hint) och nu ska ni få höra varför. Jag tycker inte om Joss Whedon. Så är det bara, folk älskade det faktum att han fick både skriva filmen och regissera den men jag tyckte att det var det vidrigaste med hela soppan. Joss Whedon skapade Buffy the vampireslayer (både filmen och tv-serien) han skapade Firefly, dollhouse och han var med och skrev Alien resurrection. En larvig serie (buffy) två nedlagda serier (firefly och dollhouse) och en av de sämsta skräckfilmer som jag någonsin sett (Resurrection) och ändå så verkar folk gilla honom. Visst, hans var med och skrev Toy Story men asså överlag så har han bara gjort skräp, fan-fiction mässigt material som vem som helst skulle kunna hitta på (I dare you) och ändå så låter Marvel honom ta hand om sitt superprojekt, jag tyckte det var extremt idiotiskt, men samtidigt så kanske det var en smart idé, för alla Whedon fans skulle ju köpa filmen direkt då och alla som inte visste vem Whedon är skulle se filmen för att dem tyckte Iron man var bra. Sen vill jag också påpeka att han gjorde ett ok jobb med manuset till Avengers (som jag ju sa tidigare) och han valde bort en hel del klassiska Fanboy/crowdpleaser gimmickar som han är känd för. dem enda gångerna som jag faktiskt satt och grinade illa åt något som var alldeles för nördigt var nä Agent Coulson blir alldeles till sig när han får träffa Captain america och berättar för honom att han är hans största idol och att han gärna vill ha hans autograf...så jävla nördigt (men samtidigt så är det precis så jag beter mig när jag träffar mina idoler på Sci-fimässan), och dem första tio minuterna av filmen, som mer liknade ett avsnitt ur Stargate Atlantis eller typ Babylon 5 eller nåt. Det var så billigt och larvigt och dåligt filmat att jag trodde jag skulle behöva kräkas konstant i två och en halv timme, men så var ju inte fallet nu...men...Det var fortfarande skitlarvigt. Så det var vad jag hade att säga om The Avengers, är ni trötta på att läsa allt det här så kan jag kortfatta det så här. The Avengers var en ganska cool actionfilm, mycket explosioner och en hel del coola fightscener och one-lines men var det värt all väntan och fem långfilmslånga trailers ? NEJ. Nuff said. "Superheroes? In New York? Give me a break!" Stan Lee, Avengers, 2012

hereismypodcast9: Saker som får mig att gråta

Podcast 9: Saker som får mig att gråta by Hereismypodcast on Mixcloud

Sagan om The Avengers del 5: Captain America

Äntligen är vi framme vid den sista trailern. Allvarligt, om mindre än 24 timmar så kommer jag att ha sett The Avengers. Hela den här veckan har handlat om att peppa inför The Avengers. Så hur ska man tolka detta antiklimax till film ? Jo, Captain america är kanske inte den bästa filmen som någonsin gjorts, men jag har sett värre (tro mig), jag har till och med sett sämre Avengers trailers än den här (Hulken ?) och även om den kanske inte är ett mästerverk så var det faktiskt en väldigt underhållande äventyrsfilm som får en att tänka på filmer som Raiders of the lost ark, romanscing the stone och The phantom, riktiga actionäventyr. Om man förväntade sig något mer än en B-film (efter shakespeare pjäsen Thor) så kommer man bli besviken, Captain America är helt och hållet ett fordon för att sälja det faktum att Captain America är född på 20-talet men är fortfarande ung i The Avengers och för att tjäna in lite extra pengar till Avengers produktionen, vilket den ju lyckas med. Captain America är en ytterst effektiv actionfilm, den har inga djupgående karatärsporträtt men du får lära känna alla tillräckligt för att du ska kunna fästa dig, en aning, vid dem. Den har explosiva strider var och varannan minut och den har något som typ alla andra Avengers trailers missade, ett montage av actionscener där Captain america bara hoppar runt och är awesome. Det var nästan skrattretande hur underhållande, men samtidigt hur larvig den här filmen val, men något säger mig att det var vad regissören (joe Johnston) var ute efter. Captain America, tidningen, skapades på 30-talet och var menat som en hyllning till amerikas triumferande kraft under kriget och det syns verkligen på filmen. Den är så klassiskt patriotiskt som bara en ameikansk WW2 film kan bli, fast den här gången med en superhjälte twist. Det finns inte så mycket att säga, det är den sista filmen innan "the big payoff" och man märker på hela produktionen att dem skyndade på för att få klart den här sista filmen innan Avengers skulle upp på bio mindre än ett år senare. here is the cap, not to slap a jap but to kick some Hydra butt. (dåligt rim men jag jobbar på ett alltför tajt schema idag, sorry)

Sagan om The Avengers del 4. Thor

Om det är något som definierar dessa filmer (eller trailers) är att dem inte riktigt är superhjältefilmer. dem handlar om människor som har eller får extraordinära krafter som dem sedan använder för att stoppa någon sorts ondska, men man ser dem aldrig typ rädda en tant från en väskryckare eller att dem stoppar en industribrand eller nåt sånt. Dem slåss alltid mot något mycket större hot som kommer förgöra oss alla, Dem utför heroiska handlingar men dem är inga hjältar som spider man eller Batman, eller Green lantern. Alla faror dem räddar oss från är något som the "bad guy" kastat mot oss. Det är alltid så jävla över the top liksom, det skulle vara coolt att se Iron man patrullera gatorna och stoppa ett inbrott i en juvelbutik, eller se Hulken kasta sig mot en fallande byggnad och krossa den så att alla som står på marken inte mosas. Nu bygger jag kanske upp Thor som om han gör något sådant, men det gör han inte, det var bara en kort anekdot som jag kom att tänka på nu när jag satt och glodde på Thor. Så vad handlar Thor om då, jo. Som ni alla vet så finns det ju en massa gudar ute i rymden som vakar över oss. Dem hindrar stora fula frostjättar från att förslava oss och en massa andra saker som dem aldrig berättar om men nåt bra är det säkert. Oden, the big cheese har två söner...måste jag verkligen berätta allt det här ? vi vet väl alla hela grejen med asagudarna eller hur ? Filmen handlar om när Oden ska utse en ny kung över de nio rikena (däribland jorden), och de nominerade är Thor, åskguden och Lok, guden av eld, jävelskap och en massa andra saker (därom tvistar än de lärde) Oden väljer självklart Thor men innan han ens hunnit bli krönt så lyckas han starta krig mellan frostjättarna och asagudarna, förarga sin far (duh) och bli av med alla sina krafter och därmed förvisad till jorden. Där måste han visa sig värdig sina krafter för at få dem tillbaka. Samtidigt smider Loke planer nu när han utsetts till kung... Thor är inte så mycket en superhjältehistoria som det är ett familjedrama. Rivaliserande bröder som slåss om sin fars kärlek. En son är pompös, självgod och alltför temperamentsfull, medan den andra känner sig utfryst och oälskad. Detta skapar en klyfta mellan de båda som hotar stabiliteten bland alla asagudarna. Thor är som en shakespeare pjäs mer än vad det är en billig actionrulle, som tur är så har den action. Mer än va de andra filmerna har haft, eller rättare sagt bättre action. Hulken hade en massa action men det blev för enformigt. Iron man filmerna hade action men inte så mycket, det mesta hände på en gång runt slutet. Thor har ett antal inte alltför spektakulära actionscener men som ändå var häftiga nog för att man skulle dra på smilbanden och den hade fler scener smidigt utspritt över hela filmen. Thor är vad Iron man och Hulken bara kan drömma om. Så finns det några negativa aspekter ? Ja, eftersom detta fortfarande är en simpel actionfilm så tar den sig inte tiden den behöver för att göra sin väldigt ambitiösa story. en massa karaktärer presenteras och utvecklas till viss del men dem flesta får inte chansen att utvecklas tillräckligt, men vad förväntar man sig från är simpel actionrulle. Jag undrar om det var deras plan att göra Thors historia mer filosofisk på ett annat sätt än dem andra filmerna, dem väljer en mer personlig historia, en klassiskt tränad skådespelare som är en veteran inom Shakespeare, Kenneth Brannagh, till regissör och miljön, sceneriet, språket. Allt pekar på en mer engagerad produktion än de tidigare, men bara till en viss gräns såklart, det är ju som sagt bara en simpel actionfilm. när du är bror till Tor så är det inte alltid lätt att känna sig stor.

Here is my podcast 8: saker som går fort

Jag skämtar inte, jag har inte tid. En riktig Podcast igen nästa vecka, tills dess så håll ut och läs bloggen, det är ju nåt i alla fall.

Here is my podcast 8: Saker som går fort by Hereismypodcast on Mixcloud

Sagan om The Avengers del 3: Iron man 2

Det är ganska uppenbart vid det här laget att även om the Avengers handlar om flera super...personligheter (jag skulle inte kalla Hulken för en hjälte) så är det Iron man som är huvudkaraktären. Han är längst fram, och störst, på alla posters och han är den enda som, hittills, fått en uppföljare, och som av en slump så är hans filmer dem bästa (om man jobbar utifrån att jag inte sett Thor eller Captain America än, och det gör vi just nu). Så då kanske ni kan gissa er till vad jag tycker, jag tänker hålla det kort, jag tyckte att Iron man 2 var en mycket bättre film än ettan, men samtidigt var det här en film som inte riktigt verkar vara bekväm med sig själv. Som uppföljare till en någorlunda actionstinn film så saknar den helt klart en mängd action, två timmar lång och endast tre actionscener, den tredje och sista är dock ett 30 minuter långt krig i stort sett så den väger upp dem första 1,5 timmarna. Så vad hände innan slutet då ? Jo, något så ovanligt som karaktärsutveckling. storyn tillåter att karaktärerna faktiskt kan fungera som riktiga människor. Dem har alla skavanker och definierande egenheter och sen så utvecklas dem och lär sig saker om både sig själva och andra. Tony Stark har det bra, han har fått ordning på sitt företag, han är mer populär än någonsin och han har skapat världsfred i stort sett. allt är finfint, allt är bäst. Tony Stark har det inte så bra, han lider av blodförgiftning som sakta men säkert dödar honom, palladiumet som driver hans magnet (han har ju en elktromagnet inopererad som hindrar järnskrotet i hans bröst att åka in i hjärtat å honom) sprider sig i hans blod och förgiftar det. Det som håller honom vid liv dödar honom samtidigt, försöker "the state" sno ifrån honom hans dräkt. Dem anser att ett så mäktigt vapen som Iron man dräkten borde inte ägas av en privatperson. Som om allt detta inte var nog så har sonen till Howard Satrks (Tony Starks pappa) något otalt med Tony, Han anser sig snuvad på konfekten som hans pappa var med och byggde och nu tänker han utkräva hämnd på Tony Stark. Iron man 2 har ett väldigt starkt persongalleri och istället för att satsa på en lättviktare till actionrulle så bygger dem upp en mängd olika trådar som till viss del knyts ihop men som också hintar om en uppföljare (Avengers och så har dem ju faktiskt sagt att det kommer en Iron man 3). Jag har svårt att få fram vad jag egentligen vill säga om den här filmen, den var en väldigt finkänslig film om en man på kanten till avgrunden men som tar sig tillbaka. Den handlar om en man som levt i exil hela sitt liv på grund av sina förfäders snedsteg men som får en chans att hämnas. Den handlar om en kvinna som ständigt tvingats driva ett företag hon inte ens jobbar för, samtidigt som försöker hålla samman mannen som faktiskt äger företaget. Den handlar om en man som i ren desperation vänder sig till en individ han inte till fullo förstår eller kan hantera vilket visar sig ha ödesdigra konsekvenser. Den är en dramarulle med ett väldigt explosiv, Den är en väldigt bra film faktiskt. Drop your socks and grab your crocs, we're about to get wet on this ride (Tony Stark, Iron man 2) ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,0

Sagan om The Avengers del 2: The incredible Hulk

Del två i vår saga är extra känslig för mig. Jag var en av de få människorna här i världen som faktiskt uppskattade den första Hulk filmen (HULK, 2003). En film som tillsammans med The dark knight går till historien som en av de väldigt få serietidningsfilmer som faktiskt lyckas fungera som en riktig film, vilket inte går att säga om The incredible Hulk. Filmen som är en sequel/re-boot, ett uttryck som nog inte används så ofta och tur är väl det. Efter det att alla kidsen blev så besvikna på HULK, och det faktum att den inte var en fördummad actionrökare utan istället försökte berätta den mer seriösa och väldigt sorgliga delen av Bruce Banners (A.K.A Hulken) kamp mot sig själv, så valde man att välja en ny inriktning. Man satsade mer på action och mindre på innehåll, men för att slippa gå igenom en lång och slö "origin story" så valde man att acceptera det faktum att en hulk film redan existerade. Så den nya filmen kunde börja med att Banner redan har sina krafter och militären är ute efter honom. Hur han fick sina krafter, varför militären jagar honom och varför hela historien med hans galna pappa har runnit ut i sanden förklarar dem aldrig, dem nämner i förbifarten att Banner höll på med ett experiment som militären tänkte ta ifrån honom när det var klart, men när det failade och han blev Hulken så flydde han för att dem inte skulle kunna utnyttja honom. Allt detta förklaras i i förtexterna, med några snabba och suddiga klipp och en massa urklipp ur tidningar. Man förvandlar hela den förra Hulk filmen till ett simpelt intro och sedan så börjar man på en ny film helt enkelt. Storyn i The incredible Hulk är ganska skrattretande, det händer typ ingenting. Banner bor i Brazilien och jobbar på en läskfabrik. Samtidigt som han för söker lära sig prata flytande portugisiska och tränar för att kunna kontrollera sina känslor, han har även kontakt med en professor i U.S.A som försöker hjälpa honom att bli av med sin "åkomma". Efter en olycka på fabriken Hamnar en droppe av Banners blod i en läskflaska som hamnar i U.S.A och Militären har snabbt fått upp ett spår. Sedan följer en dryg halvtimme där Hulken/Banner tar sig tillbaka U.S.A för att en gång för alla bli kvitt Hulken. Samtidigt så har General Ross (the bad guy) inga planer på att förlora en sån kraft som Hulken, han Går så långt att han låter sin bästa soldat injiceras sig med ett supersoldat serum (en förlegad form av det som Banner jobbade på) och nu är jakten i full gång. Sen springer dem alla runt en stund och Banner inser att han inte kan ha sex med sin gamla flamma för han kommer med största sannolikhet slita henne itu efter bara några minuter. Sen hittar dem professorn som hjälpt honom med ett antivirus och dem lyckas typ bli av med Hulken, men självklart stormar militären in och supersoldaten har blivit maktgalen, han tvingar professorn att ge honom lite "Hulk" och han förvandlas till ett monster. Sista 20 minuterna är en ganska så häftig men ändå ganska larvig kamp mellan Hulken och det andra monstret, och vi kan alla gissa hur det slutar eller hur ? Av alla Avengers trailrar så är The incredible Hulk den helt klart sämsta. Precis som med Iron man så är filmen fylld med extremt talangfulla skådespelare. Edward Norton, William Hurt, Liv Tyler, Tim Roth och Tim Blake Nelson, men till skillnad från Iron man så får ingen av dem en chans att skina ordentligt. Dem är alla fångade i "cookie cutter" karaktärer som inte går att utveckla särskilt. Värst är det nog för Edward Norton, en av moderna tiders bästa skådespelare, får här ett antal scener där han måste i stort sett vara apatisk, varje gång han får chansen att sväva ut lite grann så förvandlas han snabbt till Hulken och då tar ju effekterna över. Eric Bana Var mycket bättre på att spela Banner som någon som konstant försöker hålla tillbaka sin ilska, han tolkade Banner som någon som redan från början var en väldigt temperamentsfull person. Nortons Banner är en mycket lugnare person, mjäkig nästan, men det kan man ju se som ett tecken på att han har lärt sig att kontrollera Hulken. Eller så kan man tolka det som det faktiskt är, en sämre skriven version av Banner som Norton inte får en chans att göra sin egen under de korta stunder han faktiskt är med i filmen. Så då finns det bara en sak som kan rädda denna knöl till film, Actionscenerna. Till en början är dem faktiskt lite coola men dem bli snabbt väldigt slentrianmässiga. "HULK SMASH" Säger Hulken i slutet och så kan man i stort sett summera varenda en av actionscenerna, och hela filmen egentligen. Nej, vill man se en riktigt bra Hulk film, en riktigt bra serietidningsfilm, en riktigt bra film helt enkelt. Skit då i The incredible Hulk och se HULK i stället. Där får man lite mer drama, lite mer intelligens och en massa mer underhållning är denna smörja. Gult är fult och grönt är skönt, men när HULK går en match mot den otroliga Hulken blir ingen ny kung krönt.

Sagan om The Avengers. Del 1: Iron Man

Inför årets (förhoppningsvis) näst bästa actionspektakel, TDKR kommer att knäcka allt motstånd, så tänkte jag att vi ska gå igenom reklamkampanjen för The Avengers. Fem långfilmslånga trailers, 780 miljoner dollar och sju år av förberedande. Har det verkligen varit värt det, och kommer filmen att leva upp till allt den har lovat oss under nästan ett sekel av förväntan ? Folk påstår ju att den ska vara ett riktigt äventyr...men det är inte det vi ska prata om nu, det här är historien om resan fram till The avengers, och den började på riktigt 2008 med första filmen om Iron man.




Tony Stark har allt. Han är smart som få, ägare till världens mest inkomstbringande vapenföretagen och han får alla flickor på fall, synd bara att han har blivit tillfångatagen av frihetskämpar långt borta i mellanöstern. Han vaknar upp i en kall grotta och får snabbt veta att hans liv hänger i en skör tråd, inte nog med att hans tillfångatagare vill att han ska bygga en hyperteknologisk missil, han har fått en elektromagnet inopererad i bröstet som hindrar granatsplitter från att slita sönder hans hjärta. Tony Stark har dock inga planer på att hjälpa terrorister, istället använder han allt material för att bygga en stridsdräkt som han använder för att slå sig ut ur grottan med och sedan åka hem. Väl hemma igen inser han att han kan använda alla sina pengar och hjärnceller för att hjälpa människor istället. Samtidigt utvecklar han sin stridsdräkt och använder den för att göra gott, men alla är inte så pigga på att släppa en sån lukrativ marknad som vapentillverkning, vissa skulle till och med kunna döda för att Stark industries ska fortsätta tillverka vapen.


Egentligen så är Iron man en ganska händelselös film, mellan hans flykt från terroristerna och den halvlama slutfighten mot "the badguy" (no spoilers) Så hinner det inte hända så mycket, han bygger lite på sin dräkt, går på en fest, bygger lite till, flörtar med sin assistent och lär sig ett och annat om frostskador. En längre sekvens utspelar sig dock i mellanöstern när han kommer tillbaka för att utkräva lite hämnd och räddar bönderna, och sen måste han fly undan amerikanska stridsplan i en ganska häftig luftstrid. Men förutom det så händer det inte så mycket, hela filmen känns mest som en introduktion till karaktären, men det känns ju som att man vill ha ut lite till ur en sån karismatisk hjälte som Tony Stark, som om dem tänkte ha med honom i fler filmer. Som att det här bara var ett sätt att presentera honom inför den riktiga filmen...Nu vet vi ju att hela filmen var ett publicitetsstunt för att introducera Iron man inför the avengers, men då, innan visste om Avengersfilmen så kände man sig lite snuvad på konfekten.

Bortser man från den syrefattiga storyn så har man en del annat som lyfter upp filmen. Först och främst så är effekterna (fortfarande idag, fyra år senare) väldigt välgjorda, ett plus är också att dem använt en del fysiska effekter, bland annat en fullt fungerande stridsdräkt som ser väldigt övertygande ut. Regissören, John Faverau vet hur man hanterar skådespelare (eftersom att han själv är skådespelare först och främst) och kan därför få ut det mesta ur sina skådespelare. Så även om en del karaktärer inte får allt utrymme dem skulle kunna må bra av så känns det som fullt utvecklade människor med sina egna liv och egenheter. sedan visade det sig att Mr. Faverau var en pärla när det gäller actionregi. Dem få actionscener som filmen har är extremt häftiga och explosionerna haglar till tonerna av klassisk rock så som AC/DC. Det hela är väldigt testosteronfyllt och man känner sig rikligt underhållen när dammet lagt sig och den sista terroristen ligger död på marken.



Om inte annat så är Iron man just det, väldigt underhållande, för även om filmen är dryga två timmar lång så passerar dem alltför fort och man önskar matt man kunde fått en halvtimme till. Bra strategi eftersom en uppföljare i stort sett redan var klar att böra producerats så fort ettan gått upp på biograferna, och tvåan blev ju än mer framgångsrik än ettan så dem lyckades verkligen...med... det liksom. Som en franchise är Iron man väldigt effektiv, den bygger upp intressanta och oanat djupa karaktärsutvecklingar under två (nu är det ju tre filmer om man räknar Avengers) filmer och ettan får en att vilja se tvåan, en perfekt pengamaskin.

Men som en självständig film är Iron man en aning tom. en alltför lång uppbyggnad som tar slut väldigt abrupt, visst får man en del härliga actionstunder men något saknas fortfarande. Iron man, Iron man.



Does whatever an iron can. hold on! That's the Spiderman Theme. What are you ? A rocket scientist or something ? Yes. ohh... Pauly Shore, Adam Baldwin och William Atherton. Bio-dome, 1996

Here is my podcast7: Saker som låter bra och saker som får dig att må bra

Som en updejt, men mycket längre och mycket mer högljudd. Stockholm kommer att smälta!!!

Podcast7: Saker som låter bra och saker som får en att må bra by Hereismypodcast on Mixcloud

Here is my podcast 6: Saker som går i cirklar

Till alla er som varit trogna och lojala, som suttit trofast och väntat. Här får ni segerns sötma...Nästan en hel timme galenskap, svammel och ordbajsande från Sveriges just nu enda podcast som kan gen en schizofren recension av en hemmafest.

Podcast 6: Saker som går i cirklar by Hereismypodcast on Mixcloud

here is my podcast 4&5: Saker som har hänt och saker som kommer att hända

Podcast4&5: Saker som har hänt och saker som kommer att hända by Hereismypodcast on Mixcloud

podcast 3: saker jag önskar och vet att jag aldrig kommer kunna göra

Så har ni det tredje avsnittet av here is my podcast.
Saker jag önskar och saker jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra.


Innan ni börjar lyssna vill jag bara upplysa om att det nu finns en mailadress dit ni kan skicka...vad som helst egentligen, och sen vill jag bara säga till alla er som undrar vart det andra avsnittet tog vägen. Saker och ting blev som det blev och vissa oförstörbara hinder tvingar mig att låta andra avsnittet ligga kvar på soundcloud. Så om ni skulle vilja lyssna på det igen så får ni gå via facebook eller soundcloud.com, söke efter hereismypodcast

Star Wars Episode 1 3D

13 år efter den först visades på biografer, och fick en hel generation Star wars fans att känna sig våldtagna, är den tillbaka...i 3D!!!

STAR WARS EPISODE 1
THE PHANTOM MENACE




Innan vi börja vill jag bara påpeka att episod 1 var den första Star wars filmen jag såg, jag kan därför inte identifiera mig med alla dem som anser denna film vara "the antichrist" Jag var nio år gammal och hade aldrig sett maken till äventyr förut, när filmen var slut var jag helt såld.
Visst har jag, på senare år, förstått varför så många hatade filmen när den dök upp men jag kan inte säga att jag egentligen ogillar filmen, varken då eller nu. Den är inte min favorit och den är definitivt inte den bästa av de sex, men jag gillar den åtminstone.

Men för att denna recension inte ska bli en studie i nostalgi och "fanboyism" (det kommer senare)

Så kommer jag inte att fokusera på det faktum att detta är den första delen i Star wars, istället så ska vi se på filmen helt objektivt...nästan




I Star Wars episod 1 så råder det onåd i den galaktiska republiken, beskattningen av handelsrutterna har förargat handelsfederationen och dem reagerar med att bojkotta all handel med den lilla planeten Naboo. Medan senaten för ändlösa diskussioner så sänder överkanslern iväg två Jediriddare för att tvinga vicekungen av handelsfederationen att upphäva bojkotten, men mörka krafter konspirerar emot dessa riddare och Naboos öde kommer att avgöras av en av de mest oväntade individer...en liten pojke vid namn Anakin Skywalker.


Premissen låter ganska spännande och det är den faktiskt, men om man förväntade sig ett gnistrande äventyr med explosiva actionscener stup i kvarten så kan man bli en aning besviken. Missförstå mig inte, filmen innehåller en hel del action, men på två timmar och 13 minuter så kan det ibland kännas som allt för långt mellan actionscenerna. Men man måste då förstå att filmen egentligen handlar mer om de politiska rävspelet som pågår i senaten och själva fritagningen av Naboo är bara en manifestation av utgången (eller bristen av en sådan) av de beslut som tas i senaten, det är egentligen mer drama än vad det är en actionfilm, när actionscenerna väl kommer igång dock så blir det åka av. Du får svärdfighter, luftstrider, episka krigsscener och ett "podrace" så får hjärtat att fastna i halsen på dig. Action finns det mängder av så oroa er inte, det ni bör oroa er för är skådespeleriet.

i stort sett alla skådespelare är mer eller mindre värdelösa (med undantag för Liam Neeson och Ewan McGregor som inte är alltför dåliga, men ändå rätt så plastiga för det mesta). Jag tror att filmen lider av syndromet kvantitet över kvalitet, filmen är så sprängfylld av häftiga actionscener och svulstiga specialeffekter att när det väl kom till skådespeleri så kände regissören (George Lucas) att filmens charm och hjärta fanns i äventyret, inte i rollprestationerna, men där misstog han sig. Skådespeleri är alltid bland det viktigaste i en film, det spelar ingen roll vad för sorts film du gör, har du inte talangfulla skådespelare som brinner för sin roll och för filmen i helhet så kommer det i nästan alla fall att bli skräp av alltihopa.

Om det finns något som filmen gör väldigt bra så är det de tekniska aspekterna, det kan man inte förneka. Ljudet är bland det bästa jag har hört på länge. Alla rymdskepp har sitt egna unika motorljud och det härliga schwooshandet av ljussablarna får det att krypa längs med ryggraden på mig, basen dundrar och explosionerna får dina öron att ringa, full on audio orgasm.
Fotot är även det mästerligt, speciellt i Podracet man sitter som på nålar från början till slut och man känner verkligen hur fort det går när dem flyger fram genom öknen. Kameran sveper över hela filmen för att fånga alla fantastiska detaljer som lagts ner på filmen och det märks att ILM (effektskaparna) är stolta över sin skapelse. Star wars episod 1 är helt klart en film som lever mer på sina tekniska meriter än på det dramatiska.


Så allt som allt, vad kan man (strikt objektivt) säga om Det mörka hotet?
Helt ok underhållning i dryga två timmar om du är vuxen, ett sjuhelvetes äventyr fast med en massa tråkiga gubbar i mitten av filmen om man är typ nio år gammal och en skymf mot mänskligheten om man växt upp med de gamla Star Wars filmerna.


Åh Qui Gon Jinn, om du ändå vore min




Åh just det, filmen är i 3D och det kändes helt onödigt, en eller två scener gynnades av att vara i 3D men resten av filmen kändes lika platt som en 2d film. nuff said