The dictator

När man tänker på Sascha Baron Cohen tänker man direkt på Borat. Sen tänker man på antingen Brüno Ali G. Om man är en sann cineast kanske man även tänker på några av hans mer seriösa (om än mindre i omfång) roller så som Pirelli i Sweeney Todd och på senare tid, Stationspolisen i Hugo Cabret. Men det är uppenbart att Mr. Cohen trivs bättre i mer komiska roller. Men det är inte allt, han nöjer sig med att få oss att skratta, han vill även få oss att tänka efter lite grann. de flesta filmer han gör är flamsiga och oftast motbjudande men det finns alltid en poäng (nästan alltid), Han vill visa oss en annan sida av människor över lag, han lyfter fram homofoben och rasisten i oss och alltid med ett skratt. Både Borat och Brüno var Mokumentärer (fake dokumentärer, det har vi väl pratat om förut ?) men The dictator är hans första "spelfilm" sen Ali G in da house som kom för nio år sedan, han förljer i stort sett samma formel som i Borat, Sascha Baron (höll precis på att skriva Sascha Borat) Cohen spelar General Aladeen, envåldshärskare i det påhittade landet Wadiya. Som Diktator utnyttjar Aladeen alla möjligheter han får, han anordnar olympiska spel där han vinner alla grener genom att fuska. Han har huvudrollen i alla filmer (som alltid är kopior av amerikanska filmer) och med alla sina oljepengar så köper han sex av de största (och ibland de mest desperata) stjärnorna i hollywood. Hela världen ser detta och hans många brott mot mänskligheten och FN rycker snart in för att tvinga Aladeen av maktens tron och förvandla Wadiya till en demokrati, Aladeen beger sig då till amerika för att "skriva på ett avtal" men egentligen är han bara där för att...trolla dem helt enkelt. väl i USA så blir han snabbt kidnappad och han får reda på att planen är att raka honom, döda honom och ersätta honom med en dubbelgångare som faktiskt kommer skriva på avtalet. Detta får inte hända, hur ska han kunna styra sitt land om det inte är en diktatur, så han sätter en plan i verket för att ta sig in på mötet och stoppa påskriften, men för att göra det måste han ta hjälp av en liberal, bisexuell, anarkistisk vegan som ska sköta cateringen på mötet. Allteftersom Dagen D närmar sig så lär sig Aladeen en del om hur en demokrati fungerar och han får se de bättre sidorna av USA, men samtidigt lär han folket ett och annat när det gäller disciplin och hur en diktator är en ganska bra ledare ibland. Tanken är att filmen ska ha någon sorts poäng angående hur USA styrs, att det liknar mer en diktatur än en demokrati, fast under bordet liksom, men det är ganska svårt att urskilja någon sorts poäng den första timmen, visst finns det en hel del förlöjliganden av diverse diktatorer i världen men för det mesta är skämten ganska simpla. visst är dem roliga, det var ett tag sen jag skrattade så här mycket på bio, men man hade ju önska att skämten var lite mer politikst laddade, som dem var förr. Jag tror att Cohen helt enkelt tyckte hela grejen med att göra något seriöst men med en hel del humor hade blivit lite gammal, och det gjorde han nog rätt i. Borat var rolig, extremt rolig och en väldigt viktig film för sin tid (något som till och med Oscarjuryn insåg när dem nominerade filmen till bästa orginalmanus 2006) och Brüno var ganska rolig, inte lika aktuell men den hade en viss poäng. Att göra en tredje mokumentär skulle ha dödat charmen så att göra en "riktig" film var helt klart rätt val och även om den lutar mer åt ren komedi än åt politisk komedi så är den fortfarande en extremt rolig film, inte alltid världens bästa film, men alltid extremt rolig. Och är inte det också en poäng i sig ? Gör man en komedi och folk skrattar, har man inte lyckats då ? Det tycker jag i alla fall. Hotel Manager: …I am here for your protection, but I have to say, I hate Arabs. Admiral General Aladeen: I’m not an Arab. Hotel Manager: You’re all Arabs to me: The blacks, the Jews…those blue, tree-hugging queers in Avatar… John C. Reilly och Sascha Baron Cohen, The dictator, 2012