Batman Arkham asylum

Jaha, så kommer här min första spelrecension, det blir på det nya batman spelet Arkham asylum.

Vart ska man börja ? Batmanspel har funnits i en bit över två decenium nu och det har gjorts en hel del, jag har inte spelat allihopa men jag har spelat dem flesta. När man är ett så stort fan av Batman som jag är så brukar man försöka dölja spelen och lyfta fram filmerna istället, men det är inte alltid särskilt bra det heller, för det finns ju en del rötägg där också. Batman har länge haft det svårt utanför serievärlden, den första batmanfilmen som kom nån gång på 60-talet var ju...mindre bra. Det första spelet som kom var...så jävla underligt, och så har det varit hela tiden. jag satt och räknade och det finns nästan 20 spel baserade på batman och av dem så har jag spelat 13. Av dem så har jag gillat 3...Det är illa. Så nu undrar ni om Arkham asylum var ett av dem 3 jag gillade ?...

Spelet börjar med att Batman än en gång har stoppat Jokern från att spränga halva Gotham i luften och han är nu på väg med honom til Arkham asylum. Väl där lyckas dem hålla Jokern i bojor i ungefär fem minuter innan han tar sig loss och med hjälp av harley quinn (redan på plats bakom spakarna i fängelsedirektörns kontor) så tar Jokern kontroll över hela dårhuset och Batman sätter efter honom.

Storyn är simpel, men inte på ett dåligt sätt, den är to the point och inte allt för tillkrånglad, dem enda gångerna man kanske inte riktigt hänger med är när dem drar kopplingar till serietidningen, som ju inte publicerats i Sverige sen 80-talet, men genom ett väldigt detaljerat karaktärsgalleri kan man få svar på de flesta frågorna. Som sagt så är storyn lättsmällt, den här batman är inte alls samma batman som i Dark knight med sina emotionella utsvängningar och psykologiska tvivel, allt det har skalats av för att man är ju batman hela spelet igenom och då kan han ju inte gå runt och tvivla på sig själv eller bryta ihop helt plötsligt. Vad skulle superskurkarna tro om han då, nej i det här spelet är batman en biffig, storhakad, äkta serietidningshjälte. och det funkar alldeles utmärkt. Man hade ju inte riktigt väntat sig något annat, eftersom Paul Dini har skrivit manuset (en av författarna till dem serietidningar med batman som publiceras idag) så han vet ju vad som krävs för att man inte ska bli missnöjd. Dock är det inte bara historien om jokern och batman som berättas här, även bakgrundshistorien till hur Arkham asylum grundades finns gömd i de mörkaste hörnen av dårhuset. En historia om en man vars letande efter ett svar på varför vissa människor är onda, själv drev honom in i galenskapen. Denna historia är skriven just för spelet och den är faktiskt riktigt intressant, man har ju alltid undrat varje gång man sett Arkham i serien eller i filmerna varför det ser så hemsk ut, eller varför det ser mer ut som ett spökhus än ett sjukhus, nu finns det en förklaring.

Nåväl, nu vet vi att man inte kommer att tröttna på spelets historia, hur är det med själva spelet då ?
NU för tiden känns det som om de flesta spel är såkallade sandlådespel (se GTA IV, Fallout 3 och inFamous) så när man idag stöter på ett linjärt spel kan man oftast ha den förutfattade meningen att det kan bli väldigt långtråkigt att aldrig få göra sina egna val utan bara följer direktiv som nån annan robot. Visst, så är det med alla linjära spel, och förvänta dig inget annat i Arkham asylum. Du gör sällan, väldigt sällan några egna val, och du kommer aldrig göra några val som påverkar hur spelet fortskrider, men får jag då ställa en fråga ? Hur ska ett spel som förlitar sig så mycket på att berätta en bra historia kunna ge dig, finniga tv-spelsnörd, val i hur spelet ska utspela sig ? Det blir bara fel då. Så istället för att ge dig val, så ger dem dig mångfald.
Arkham asylum är en plattforms sneak 'em beat 'em up med en hel del exploration. Det är helt enkelt ett spel som aldrig blir långdraget. Du byter konstant spelsätt, i ett rum måste du använda dig av din förmåga att skrämma skiten ur thugsen genom att lura i skuggorna och utan ett ljud eliminera dem en efter en, men i nästa rum är det dem som får syn på dig först och då måste man förlita sig på sin nävar,
och tillåt mig att sidetracka en kort stund för att förklara fightingsystemet. Aldrig förr har det varit så lätt att spöa skiten ur 20 badguys med bara tre knappar, och det har aldrig sett så bra ut. en kapp är för slag och sparkar, vilket spelet själv väljer beroende på vilken position batman har och vart fienden befinner sig, en knapp är till för pareringar och en knapp styr counter-attacks. dem är de enda knappar du egentligen behöver använda när du slåss, sen finns det självklart möjligheten att använda batarangs och någon form av förvirrings slag men i ärlighetens namn så använder man inte dem allt för ofta i fighter. dem bryter flytet och hjälper inte direkt så dem kan man skita i. Hur som helst så har Arkham asylum det det simplaste och mest tillfredställande fightingsystemet på länge. Tillbaka till huvudspåret...Se där, här har vi ett prakt exempel på varför sandlådespel inte riktigt funkar när man vill berätta en historia, alla tv-spels nördar skulle bara gå runt och göra sidequests istället för att bry sig om den långsamma, tråkiga huvudstoryn...

I alla fall, tillbaka till de olika spelsätten, efter att du spöat skiten ur allihopa kommer du fram till ett rum som ser ut att vara en återvändsgränd, då kommer man till exploration/platformer delen. Man flyger, man klättrar, man svingar, man spränger saker. Man använder en hel del batgadgets också vilket jag tycker att det har varit alldeles för lite av i tidigare spel, i det här spelet har man batarangs som ger ifrån sig ljud för att lura dit thugsen, man har detective vision som man använder för att se genom väggar och gömda ledningar och sånt där, man har den alltid användbara grapnlepistolen som man kan använda för att svinga sig med eller för att rycka loss hinder och skit. Man har en hel del grejer som verkligen förstärker känslan av att man är den gamla hederliga serietidningsbatman. Dem skämtar även om det i spelet, Jokern frågar om batman har några batsnacks, ett skämtsom spelar på att under 60-talet hade batman hur mycket jävla prylar som helst och allt hette bathmhm...Ni hajar va ?


Nu kommer vi till den delen som många nog anser vara det viktigaste i moderna spel, grafiken. En av de tidigaste sellpointsen med Arkham asylum var den enastående grafiken, och ja, det är skitsnyggt. det är snyggare än Uncharted, det är snyggare än Metal gear solid 4 , det är till och med snyggare än (håll i er) Killzone 2. Dock saknar det nåt som alla dessa spel har när det gäller grafik. Massa.
Massa ? "vafan menar han ?" undrar ni, jo när man spelar Uncharted så kan man se att det är tungt att klättra upp för en vägg och när den väggen sen exploderar är det inte bara ettor och nollor som flyger all världens väg, det är faktiskt en vägg som exploderar. I Arkham asylum är det inte så, det är väldigt snyggt på ytan men det finns ingenting innanför, som en blondin, det är ett av skälen till hur dem har lyckats göra ett så snyggt spel som funkar på både XBOX och PS3. det är helt enkelt väldigt plastigt, men samtidigt väldigt snyggt, det ska man inte sticka under stol med.

Sen finns det inte så mycket mer att säga. Musiken och röstskådespelarna är en av de bättre punkterna med spelet. Hela ensemblen från den tecknade TV-serien som gick här i Sverige på 90-talet gör sin röster i spelet. Dock inte dem svenska rösterna (hallå ?) utan självklart dem engelska rösterna, och där är Mark Hamil (Luke Skywalker) helt enastående som Jokern, han stjäl hela showen med sin tolkning av Gothams kriminella clownprins. Det känns som att varje gång Jokern är med i en film eller spel så är det han man gillar, det kan ju ha att göra med att han är så mycket mer karismatisk än batman, så är det i alla fall i det här spelet. När batman mest går runt och säger saker som "Jag ska stoppa dig Jokern" eller "det finns ingen utväg, ge dig" så Drar jokern morbida skämt och hotar sina underhuggare att om dem inte gör som han säger ska han bryta benen på deras familjer, allt detta med ett galet skratt efteråt. Han är helt enkelt en mer färglad karaktär (ha ha) och sån är alltid mer intressanta.
Musiken drar en väldans massa inspiration från senaste filmen (Dark knight) men den anspelar även en del på känslan av att vara på ett mentalsjukhus, ostämda pianslingor som smyger runt i mörkret gör at man ibland känner sig väldigt olustig och det förstärker verkligen känslan av galenskap.


Allt som allt skulle man kunna summera Batman Arkham asylum såhär:

Ett välskrivet spel med intressanta karaktärer, kusligt vacker musik, varierande gameplay och underbar kontroll. På minus sidan hittar man Bra grafik men allt för plastig, inget dramatiskt djup i storyn och inge onlinemöjligheter.
Det finns dock ett så kallat challenge mode som går ut på att spöa så många badguys som möjligt eller ett visst antal badguys på så kort tid som möjligt, man kan sen publicera sina rekord på internet men det är det enda som ens liknar online eller multiplayer.

Gillar du Batman så kommer du älska det här spelet. Gillar du inte batman eller bara inte bryr dig om honom så kommer du npg ändå uppskatta spelet för det är ett av det bättre spelen i år, att batman är med är bara ett plus

Du var inte så dum, Arkham asylum...
Torbjörn Widéen