Blue Jasmine

Jag älskar filmer om folk vars tillvaro blir alltmer och mer kaotisk, som driver folk mot vansinne. The shining är ett praktexempel men det finns många fler, men något som är lite ovanligt är sådana filmer som perfekt blandar det ytterst seriösa och tragiska i en sådan historia med en härlig dos komedi. Blue Jasmine är exakt en sådan film.


Allt står inte rätt till i Jasmines liv. Inte nog med att hon precis gått igenom en skillsmässa, hon har även blivit av med alla sina tillgångar (något hon hade en hel del av innan). Så nu sitter hon på ett plan på väg till San Francisco för att flytta in hos sin syster Jade, en frånskilld medelinkomsttagare med två barn i en "mysig trea på andra våningen".

Självklart så uppstår det en del spänning dem båda emellan, Jades pojkvän är inte riktigt förtjust i Jasmine och hon mer eller mindre avskyr honom. Men verkligheten är så mycket mer än relationer, ganska fort så blir Jasmime tvungen att skaffa sig ett jobb och nöja sig med det "vanliga" istället för det bästa. För en vanlig person hade detta inte varit så farligt, men för någon som levt hela sitt liv utan att behöva oroa sig för vare sig pengar eller jobb så kan det tära lite på den mentala hälsan.

Jasmine pallar det inte och sakta men säkert faller hon ner i galenskapen...


Det är det intressanta med Blue Jasmine, filmen använder sig av tidshopp för att visa hur olika situationer ter sig olika mellan rika människor och "vanliga" människor. Man får se hur Jasmines liv sakta men säkert föll sönder och att hon aldrig riktigt lärde sig att hantera problem.

Woody Allen har regisserat film så länge nu att han är en av de få regissörerna som är 100% bekväm i sin sits. Han behöver inte kompromissa sin stil eller vision för att det ska passa in.
Det faktum att han är.så rutinerad och bekväm bidrar till att filmen aldrig känns spretig eller ojämn och hans lugn smittar av sig såväl bakom som framför kameran. Det var länge sen som jag såg en film där alla skådespelare var perfekta i sina roller, även folk man aldrig skulle kunna tänka sig i en sån roll (C.K Lewis var extremt otippad i sin roll), men den som skiner mest är Kate Blanchet som Jasmine. Hon visar än en gång att hon är en av de bästa skådespelarna i branschen just nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att det var en film, jag satt bara där och levde mig totalt in i filmen och det händer inte så ofta längre.


Blue Jasmine är något så ovanligt som en perfekt film, vilket verkar vara ett tema i år (Django unchained, The place beyond the pines och The silver linings playbook) men Blue Jasmine tar nog priset. Årets bästa film?... mycket möjligt.