Oblivion

När jag sitter här, flera veckor efter premiären, så kan jag fortfarande inte riktigt vad jag tycker om Oblivion.
Å ena sidan så var det en extremt snygg film, och jag menar inte "wow, matrix är typ den snyggaste film jag någonsin sett" eller "Tron Legacy omdefinierar lagen om vad som är konst och vad som är film" nej nej. Oblivion är bortom allt detta. Det finns konstnärer som har gjort film och skapat konst, men Oblivion är den snyggaste filmen jag någonsin sett, den susar förbi alla andra "snygga" filmer som gjorts och jag överdriver inte.

De gigantiska gråa, hypnotiskt graciösa, ödelandskapen och den spartanska, hyperflashiga, framtidstekniken Skapar en underbar kontrast. Oblivion är som en blandning av olika Sci-fi typer, det är en postapokalyptisk miljö med teknik direkt tagen ur klassisk Hard Sci fi som 2001 och consider Phlebas (första boken i the culture war serien).




Samtidigt så skapar Oblivion även en kontrast i min hjärna, samtidigt som den är så extremt snygg så är den extremt innehållslös, eller innehållslös är fel ordval. Självklart finns där en story.
Tom Cruise spelar Jack (andra gången i år, se Jack Reacher) som tillsammans med sin fru Victoria är en av de få människorna som bor kvar på jorden. För 70 år sedan så attackerades jorden av en utomjordisk ras, vi vann men jorden var så förstörd att det inte längre höll att bo kvar. ett gigantisk rymdskepp, med namnet Tet, byggdes där alla som överlevt kriget skulle bo medan några få människor stannade kvar på jorden för att samla ihop de sista naturresurserna för att ta med upp till skeppet och sen ska allihopa flyga iväg till Titan, en av Jupiters månar.

Jack och victoria har bara några veckor kvar på sin post innan de ska åka upp till Tet och invänta resan till Titan, men Jack har fått kalla fötter. Han älskar jorden och dess tomma men vackra landskap, här har han all frihet han någonsin kunnat önska sig och han har återkommande drömmar om jorden innan kriget. Drömmarna är så detaljrika att de nästan känns som minnen, och varje gång han drömmer så så är det en kvinna med, en kvinna han känner igen...




Manuset håller så länge det handlar om Jack, Victoria och deras förhållande och hur de tillsammans bearbetar Jacks ovilja att lämna jorden men efter första timmen dyker twisten upp, såklart, och då faller manuset ganska så hårt med ansiktet före. Jag ska inte spoila så jag kan inte säga mycket mer än att plotten blir väldigt tunn och en aning osammanhängande samtidigt som den strävar efter att tackla en del existentiella och väldigt livsfilosofiska frågor, men det håller inte och istället så blir det ganska tråkigt och ytligt.
Men som tur är så har man ju alltid fotot, miljöerna och musiken att falla tillbaka på, dock en positiv sak med manuset är att det är en av de få moderna Sci-Fi filmerna som inte är baserade på en bok eller serietidning. Regissören (Joseph Kosinski) har faktiskt skrivit manuset själv, dock i form av en serietidning (skulle verkligen vilja läsa den och se hur den skiljer sig från filmen, om alls eftersom regissören till filmen skrivit serien. Se om det behöver skilja sig så mycket eftersom båda medierna är väldigt visuella och han är en extremt visuell regissör)
och manuset till själva filmen är skrivet av Michael Arndt (Star wars Episode VII) och Karl Gadjusek (Den välskrivna men kortlivade Tv-serien Last resort) och då tycker man att det borde vara bättre men tyvärr.


Så hur ska man summera Oblivion då ? en tom och innehållslös film, på flera sätt, men samtidigt så bländande vacker, på mer än flera sätt, att man förlåter den. Tom Cruise är grym som vanligt, även om man har sett honom göra bättre ifrån sig (en halvhjärtad Cruise är fortfarande snäppet bättre än de flesta skådespelare som verkligen brinner för sitt projekt) och sist men inte minst musiken. komponerad av Anthony Gonzales och Joseph Trapanese och framförd/komponerad av Bandet M.8.3. Ren och skär öronmagi som ackompanjerar fotot och miljöerna så sjukt bra.


så alltså, Oblivion är en film med en väldigt fin yta, men om man försöker gräva lite djupare så upptäcker man snart att det är ganska tomt på insidan (passande spegling av filmens visuella stil men det håller inte). Lite grann som den klassiska bimbon. Väldigt fin att titta på men inte mycket mer.

Oblivion är en bimbo med ambitioner.