Olympus has fallen

Alla vet ju vid det här laget att The Expendables återuppfann actiongenren och gav den tillbaka sin glans och "Over the top" lyster som den hade på 80-talet. Men senare, på 90-talet så började actionfilmer få en mer seriös ton. Kanske inte lika seriös som "riktiga" filmer men det var inte längre komedier med våld. istället för Arnold schwarzenegger som springer runt i en djungel och spränger allt. Istället var det Steven Segal som skulle hämnas sin polispartner med alla medel, lagliga som olagliga.
Det hela kändes mer realistiskt (ja eller hur) och humorn var som bortblåst, förutom diverse oneliners. Så om Expendables var en 80-tals homage, så är Olympus has fallen en 90-tals homage, kanske inte lika avsiktligt som Expendables men ändå.



Mike Banning Har det inte lätt, efter att fått sparken som presidentens förste livvakt så har livet gått i snigelfart, det är liksom inte lika kul att dega bakom ett skrivbord på skatteverket som det var att beskydda ledaren för det mäktigaste landet i världen. Men när Koreaner tar presidenten som gisslan och barrikaderar sig i vita huset så får Banning en andra chans att visa varför han är bäst.


Att jämföra den här filmen med Die hard är inte helt fel, för om det hade varit Bruce Willis istället för Gerard Butler så hade det varit en Die Hard film rakt av. Filmen har mycket action, många "fuck" och ett papperstunnt manus fullt av twists som inte var svåra att lista ut, den var totalt humorbefriad och full av sentimentala snyftscener som lämnar en äcklig smak i munnen (för det mesta).
Men samtidigt så kunde jag inte låta bli att tycka om den efter att ha bombarderats med halvlarviga actionspektakel i flera år nu, Crank, The raid, Gamer, Crank 2 och de tidigare nämnda Expendables filmerna så var det faktiskt skönt att kunna sätta sig ner och se en actionfilm som tog sig själv på allvar och inte bara ville skämta med actionclichéer, även om Olympus has fallen (Coolaste titeln på en film någonsin) är sprängfylld med avsiktliga Actionklichéer så görs det inte med glimten i ögat utan dem gör det för att det var så man gjorde förr i tiden, och det funkade ju då så varför inte nu ?


Det finns inte så mycket mer att säga faktiskt, maken till cookie cutter actionfilm får man ju leta efter, men om man som jag älskar klassiska actionfilmer så är det här definitivt en film för dig, alla andra bör hålla sig borta om de inte tycker om att sitta och himla med ögonen och sucka över det värdelösa manuset och de usla karaktärskildringarna. Fast jag måste faktiskt påpeka att jag har sett Morgan Freeman i många filmer och alltför ofta så tar han den bekväma vägen och spelar "Morgan Freeman". Ni vet vad jag menar, det där lilla smajlet, den lugna rösten och den varma blicken, I den här filmen så spelade han faktiskt en roll ibland, även om han för det mesta kör det vanliga stuket så var det ett par scener där han verkade genuint bedrövad, och när han röt till mot en av sina motspelare för att få tyst på honom så höjde jag faktiskt på ögonbrynen och fnissade nervöst, jag blev fan lite rädd för honom. En annan skådespelarprestation som jag gillade, men som alla andra kommer störa sig på (det finns redan en dedikerad tråd för hennes karaktär på IMDB.com) är Melissa Leo. Hon har ju en väldigt speciell och fysisk skådespelarstil och i Olympus has fallen (så jävla coolt namn asså) så känns det lite för mycket bland alla B-skådisar som inte har en suck när det gäller inlevelse.

Men allt detta är överflödigt, för i grund och botten är det här en actionfilm, fullt av övervåld och svordomar, och det är ju det man är ute efter. Eller hur ?...