300: Rise of an empire

Det finns många sätt att inleda den här recensionen på.

Uppföljare har för vana att oftast inte riktigt nå upp till sin föregångares glans.

Att vänta åtta år med att göra en uppföljare borde inte vara lagligt.

När jag tänker på 300: Rise of an empire tänker jag alltid på ordspråket "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge".


Men jag tänker helt enkelt börja med ett citat.

"Two words. FUCKING...EPIC!!!"

Det var så jah beskrev filmen på Twitter efter att jag klivit ut ur biosalongen. Visst är man alltid lite för uppspelt precis efteråt för att göra sådana uttalanden, men så här en dag senare så är det fortfarande de ord jag tänker använda för att beskriva Rise of an empire.
Den första filmen var helt klart en av 00-talets absolut bästa filmer. Dess minutiöst polerade design, oklanderliga trofasthet till källmaterialet och de mest visuellt bländande actionsekvenserna sen The Matrix gjorde 300 till något väldigt speciellt. Jag är fortfarande chockad över att den inte fick en enda Oscarsnominering.

Som ni märker är 300 en väldigt viktig film för mig, så när jag hörde att de skulle göra en uppföljare blev jag både exalterad och oroad. Tänk om de misslyckas totalt? Ju närmare premiären vi kom, desto mer orolig blev jag. Filmen började, svetten rann, andningen var kort. Persiska båtar lägger till vid Marathons stränder, över horisonten syns hundratals blå mantlar fladdra. Det är den Grekiska armén som bestämt sig för att överraska fienden. Regnet faller i tunga droppar över slagfältet och marken går från hårdpackad sand till till en djupröd gyttja. Den Persiska armén styckas av de Grekiska anfallarna och varje svärdshugg, varje pilträff fångas i en snudd på poetisk dödsdans. Allting saktas ner och vi får ta del av varenda blodig detalj i underbart klar och fokuserad 3D. Detta är övervåld när det är som allra vackrast. Alla mina farhågor krossas och resten av filmen sitter jag som hypnotiserad.

Uppenbarligen så gillar jag Rise of an empire. Jag säger inte att den trumfar orginalet, men det är inte långt ifrån.

Även om det är uppenbart att nykomlingen Noam Murro (nykomling? Karln är 53 år gammal, dock är det här bara hans andra film så han är väl typ en nykomling) vill återskapa magin från 300, men eftersom han har en bakgrund i mer dramatiska och skådespelardrivna verk så får stunderna mellan våldet ta mer plats än i första filmen. Samtidigt märker man att han försöker överkompensera när det gäller actionscenerna. Det är svulstigt (en effekt av den större budgeten) och blodigare än någonsin, men istället för att fokusera på människorna som orsakar våldet så zoomar han in på själva våldet.

Det hela blir en aning kontraproduktivt då han försöker avbilda alla karaktärer (inklusive Xerxes som får en spännande men avmystifierande backstory) som riktiga människor med känslor, ånger, kärlek och ilska som bubblar inom dem. Men så fort blodet börjar flyta förvandlas de till kalla mördarmaskiner.

Tur är väl då att skådespelarna gör ett bra jobb när de väl får chansen. Det är kanske inte Oscarvinnande prestationer, men de gör sitt jobb och speciellt Eva Green som den hämdlystna Artemisia.
Jag har alltid tyckt att hennes skådespeleri har haft en alltför nonchalant underton men i den här så passar det och när det behövs så kommer ett slumrande hat upp till ytan. Hon äger helt enkelt varje scen hon är med i.

Det kan låta som om jag är en aning skeptisk till hela upplevelsen, och till viss del så är det sant. Det var samma sak med 300, men grejen är den, att för alla sina alla sina brister (som är ganska vanliga brister i de flesta actionfilmer) så lyckas Rise of an empire ändå förundra, överraska och en gång nästan driva mig till glädjetårar med våldsamt vackert bildspråk.

Detta är levande konst, detta är sann underhållning. Detta är


300: Rise of an empire