The conjuring

Det finns fyra sorters skräckfilm. Löjligt dålig, rolig, perfekt och för läskig.

Löjligt dålig är typ Hellraiser inferno, ett vedervärdigt exempel på varför inte alla 80-tals skräckisar funkar på 00-talet. Rolig skräck är typ Jason x. En film som vet att den är skräck men som också vet att den inte är läskig, så den gör det bästa av situationen.

För läskig skräck är typ The woman in black, jag grät av skräck i biosalongen och gnydde som ett djur under slutet. Det var helt sjukt hur läskig den var...
Sen har vi perfekt skräck, och där faller the Conjuring in.


Här är familjen Perron, de har precis flyttat in i ett nytt hus på landet, livet leker och familjen har aldrig varit lyckligare (förutom den äldsta dottern som tycker allt med det nya huset suger, det är alltid tonårsdottern som hatar det nya huset). Men de hinner knappt bo där ett dygn så börjar saker hända. Dörrar öppnas av sig själva, barnen har upprepade mardrömmar och de hittar en källare aom inte finns med på ritningen, och som var igenbommad och gömd bakom en ny vägg.

Två paranormala utredare, makarna Warren, kallas in och det uppdagar sig snabbt att huset är hemsökt, men det är inget vanlig spöke...



Till en början verkar the Conjuring vara en helt vanlig skräckis, eller egentligen inte. Den börjar med ett helt annat fall där Warren makarna ska driva ut en demon som bor i en skitläskig docka. Detta visar sig sedan vara en historia som de berättar på ett seminarium på en skola. Så istället för att börja som alla andra skräckfilmer så blir det här någon sorts avskalad och klinisk introduktion till hemsökningar. Detta passar väldigt bra eftersom filmen baserar sig på verkliga händelser.
Hela första timmen är som en blandning mellan dokumentär objektivitet och extremt stämningsfylld rysare. De båda familjerna ger en distinkt och egen synvinkel på hela konceptet med hemsökningar och skräckgenren över lag.

Det låter ju som om The Conjuring inte är som vilken annan skräckis som helst...och det är den inte heller. Du kan inte jämföra The last exorcism med The conjuring, Evil dead re-maken har inte en suck och sinister framstår som en fars i jämförelse, The Conjuring är helt enkelt så jävla bra.

Självklart lider den av diverse skavanker, vilket nästan alla skräckisar gör. Det är en genre som aldrig strävar efter perfektion (även om vissa filmer ibland lyckas, Woman in black wink wink) och därför spelar det ingen roll hur bra en skräckis är, det är fortfarande bara en skräckis. Dock så är The Conjuring helt klart en av de bästa skräckisarna som jag sett under senaste åren och jag tänker till och med gå så lång som att säga att The Conjuring är en riktigt bra film över lag, men man för väntar sig inget annat när James Wan och Leigh Wanell sitter bakom spakarna. Två personer som hamnat lite i skymundan och sällan nämns vid namn, men vars filmer vi alla sett och för det mesta älskar. Saw, Death sentence, Insidious och nu The Conjuring (och senare i år kommer även Insidious 2) ett knippe sleepersucéer och en kultfilm som alla har haft den enes eller den andres fingrar med i produktionen, och ibland de bådas. Nu för tiden förväntar man sig inget annat än kvalitet när man hör dessa två namn.


Så om ni känner för att bli rejält skrämda, utan att behöva plågas av mardrömmar i fem veckor efteråt, och vill ha något mer och något bättre än en vanlig "cookiecutter skräckis", ge The Conjuring en chans. Det är den värd