uppvärmande uppdate

Och så helt plötsligt började det ösregna ba, vafan hände med värmen ?
Hur som helst så vet jag att jag lovade del två och tre av min Arvika recension igår och idag, men på grund av min mormorsvistelse (jag är hos min mormor) så kommer jag ha begränsad tillgång till en dator, men jag är hemma om en vecka och då ska ni få den rafflande avslutningen på Arvika festivalen och en (ganska, vid det laget) purfärsk filmrecension.

Så tills dess får ni bläddra igenom gamla favoriter eller kanske hitta nya. eller kanske göra något vettigt med din tid, det är helt upp till dig.

Satans väder, du tvingar mig att att ta på mig varma kläder.

Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 1

Åh festival, sicken upplevelse. Musik, fulla glada människor, varma kladdiga tält, illaluktande gegga och allmänt olidlig kroppsodör.

Nu råkade jag ha ett jobb på festivalen (inte som journalist...jag vet, crazy asså) Jag fick ta hand om alla journalisters packning och sitta i en varm jävla lada och bara sukta efter festivalyrans mustiga frihet. Dock slapp man alla fulla människor (som inte är så roliga om man inte själv är lite berusad) Sen så eftersom jag jobbade på festivalområdet så hade jag aldrig långt till alla scener och man kan ju alltid smita undan lite grann så ja såg en hel del spelningar asså, så nu tänkte jag säga vad jag tycker om alla saker jag såg, från början till slut.


Universal poplab
Ganska så generisk och snudd på barnslig synthpop med ljudslingor som gärna vill vara Depeche mode men som istället låter mer som Freezepop, inte för att Freezepop är dåliga, men dem är ju inte Depeche mode direkt, jag menar...kom igen.


Verkstan
Trallvänlig pop-rock med bombastiska tendenser, lite för generiskt och låtarna håller inte till 100%. Melodierna är ibland alldeles för snarlika mellan två låtar så man förstår varför dem får spela på (lyran) den minsta scenen.


Palpitation
Självklar och underbart melankolisk pop som smittar av sig på såväl inbitna fans som nya lyssnare. Den här gången (fjärde gången jag ser dem live) var dock ljudnivåerna lite off, Sångerskans raspiga men samtidigt mjuka stämma drunknade en aning i bas och artificiell rundgång, synd på ett sy grymt band.


Juliette Lewis
Ren energi, ren glädje,rent adrenalin, stundtals ren perfektion och en sann jävla musikupplevelse. Juliette Lewis var inte min favorit när hon spelade med the licks men nu på sin första soloplatta låter hon skithäftigt, allt från soul ballader till Sleazerock. Juliette Lewis levererade den mest fulländade konsertupplevelsen sen Andrew W.K på Stagedive 2009.


Wolf
Heavy metal är alltid Heavy metal och när bandet vet att dem inte är mer än ett riktigt grymt Heavy metal band och därför beter sig som ett då vet man att det är Heavy metal när den är som bäst.
Lyran var inte stor nog för ett band som Wolf, nästa gång så ge dem en större scen.


Robyn
När Robyn spelar live är det något speciellt, det är inte bara en vanlig livespelning, inte bara liveversioner av studioinspelningar.
Hon använder sina låtar, hon mixar och har sig för att skapa en upplevelse, en känsla, ett spektakel utan dess like. Dock kommer hon nog aldrig kunna toppa sin spelning på Hultsfred 2008. Hon avslutade den i soluppgången med bara sig själv och en kille på xylofon, så jävla häftigt.

Det var första dagen på Arvika 2010, en dag som gradvis bara blev bättre och bättre.

Tune in tomorrow för dag två och om ni verkligen känner att något fattas i den här recensionen...Du vet så håll ut till Fredag då jag ska avsluta detta spektakel.

Predators

Så var vi framme vid den tredje och sista Predator filmen, (AvP filmerna räknas inte för att dem utspelar sig i Alien universumet, inte Predator universumet) som ännu inte har haft premiär, men jag har självklart sett den, på bio, inte nedladdad mind you. Det må ha varit dyrt, det var ganska drygt att inte få sova och det var väldigt svettigt (låter som något helt annat, haha...jävla skit!!!) men vad gör man inte för sina trogna läsare.
Mina damer och herrar, låt mig presentera...
Predators




Filmen öppnar väldigt lovande med att Adrien Brody vaknar upp och inser att han faller igenom luften, jag gillar när filmer börjar utan att visa för mycket credits liksom, Predators börjar med den vanliga 20:th century fox loggan och sen en blå text där det står "20:th century fox presents" och sen börjar filmen som jag sa förut, hur som helst så lyckas han till slut fälla ut sin fallskärm men eftersom han är så nära marken landar han fortfarande ganska hårt och tuppar av klipp till filmens titel och sen tillbaka till filmen. Inom ett par minuter har fler fallskärmar dykt upp med tillhörande förvirrade passagerare, dem känner inte alls varandra, dem kommer alla från olika länder (dem flesta åtminstone) och det enda som dem alla har gemensamt är att dem alla är beväpnade till tänderna, alla förutom Topher"That 70:s show" Grace som inte alls passar in bland gangsters, legosoldater och yrkesmördare.
Efter en kortare introduktion så börjar gruppen att vandra, dem bestämmer sig fort för att ta sig högre upp men deras planer fallerar ganska snabbt när dem inser att dem inte är ensamma på planeten, någon har uppenbarligen skickat hit dem för att jaga dem. Alla spår tyder på en grym, omänsklig, jakt utan något skäl annat än underhållning för jägaren.

Efter det så händer inte mycket mer storymässigt, resten av filmen handlar om att dem alla försöker hitta en väg av den här planeten. Visst händer en del grejer som mixar upp det hela, en blodsfejd mellan olika Predator klaner, en tokig överlevare sen en tidigare jakt, ett kort men intensivt och välspelat stycke av Laurence Fishburne, men förutom det handlar filmen bara om att dem blir mördade en efter en.
Storyn är vad man skulle kalla för klassisk actionfilmnivå, inget tillkrånglat men en del twists and turns för att du inte ska tröttna. Samtidigt inser man efter att ha sett alla Predator filmer att det är väldigt svårt att göra något annorlunda med en så enformig antagonist, allt vi vet om dessa Predators är ju att dem jagar andra arter, det blir ju därför lite svårt att ändra på konceptet mer än att byta miljö.

Dock så vägde skådespeleriet upp den spartanska storyn, alla spelade i spektrat bra till riktigt bra, Laurence Fishburne måste nämnas fler gånger, han var en riktigt intressant karaktär som på en sekund kunde skifta mellan smått komiskt, galen strandsatt till mörk och hänsynslös överlevare/jägare.
Oturligt nog lyckas Skådespeleriet inte rädda filmen från sina andra skavanker, något som jag inte trodde var ett problem för...vilken film som helst egentligen, visade sig verkligen paja Predators, ljudet. Man kanske inte tänker på det förrän man upplever det, men om ljudet inte ackompanjerar bilden till hundra procent så dras man lätt ur illusionen av att vara i filmen, för att vara en actionfilm så var Predators väldigt tyst, axelkanonerna lät som om dem hade ljuddämpare på sig, explosionerna pyste mer än vad dem exploderade och det klassiska ljudet från Predatorns värmekamera (ni vet, det dära womchiggichoggachoggachumwomchiggiwom) var inte med, musiken var bra men fortfarande, ljudet, man vet inte vad man har förrän man blir av med det. Dem dåliga ljudeffekterna förstörde faktiskt mer än vad den otajta regin gjorde...ja just det, Nimrod Antal, som regissören hette, var helt klart fel val. Han kunde regissera skådespelarna och han han hade en viss respekt för originalet(dock nämns inte tvåan någon gång i filmen, varför gör dem flesta moderna uppförljare så ? hyllar första filmen men dissar dem gamla uppföljarna ? underligt) men han kunde inte regissera action. Actionscenerna var dem tråkigaste i filmen, vissa var bra, men i en film med så många actionscener som den här, typ en var femte minut, så måste alla vara top notch, det räcker inte med att var fjärde scen är cool, alla scener måste hålla samma standard, annars pajar man the flow liksom. Något som var väldigt positivt var att Predators, till skillnad från Predator 2, hade insett vad ettan ville säga om människans våldsamma natur (vet du inte vad jag pratar om så läs min recension av första Predator filmen) och om man är lite uppmärksam så inser man efter ett tag att filmens titel, Predators, har en dubbel mening och att det finns en poäng med varför just dessa personer har valts ut till jakten, men jag vill inte säga för mycket.

Jag vet att det låter hårt när jag kritiserar så hårt, men vad jag egentligen vill säga är att Predators var en ok actionfilm, men eftersom det på senaste tiden kommit så många grymt mycket bättre actionfilmer (A-team någon ?) så har ens förväntningar och standard stigit en del och Predators orkar helt enkelt inte hålla samma fart som andra filmer, åtminstone inte hela vägen. Det finns dock stunder då man drar efter andan av spänning, scener då man skrattar rakt ut (inte åt filmen utan med filmen) och scener när man sitter och smilar åt coolhetsfaktorn, speciellt slutet som verkligen hyllar orginalet, mer än så säger jag inte, ni får se filmen själva när den har premiär om en knapp månad. För sevärd är den absolut, jag ångrar inte att jag gick och såg den, den var bara inte så bra som den kunde ha varit.

Hade jag betygsatt filmerna jag recenserade hade predators fått en trea av fem...Men sånt gör jag inte.


Adrien Brody deffar och Topher Grace överaskar dig, men i slutändan så lyckas inte predators med det som ettan och tvåan gjorde, hävda sig

Predator 2

Än en gång möter människan sin överman (snarare överutomjording, haha...ha...skit samma) och än en gång så bjuds vi på nervpirrande thrilleraction, men den här gången är allt annorlunda...typ.
Jag ger er Predator 2




Tre år efter dundersuccén så bestämmer sig Hollywood att producera en uppföljare, underlig tidsram, vänta tre år med att göra en tvåa, dem måste haft idétorka eller nåt.
Idétorka är ett ledande ord i den här recensionen, för även om de två filmerna skiljer sig en hel del så följer tvåan den exakt samma mönster som ettan.

Danny Glover spelar Mike Harrigan, en råbarkad Polis som har en förkärlek för övervåld, tillsammans med sina minst lika skjutgalna kompanjoner (bland annat en väldigt överspelad men underhållande Bill Paxton) så springer han runt och försöker förhindra att framtidens, 1997, Los Angeles inte går under av värmeböljor och gängkrig, men det finns något annat som hotar freden. En mystisk jägare som alltid verkar ligga ett steg före Harrigan i hans jakt på kriminella, någon som precis som han älskar att utföra sina dåd så våldsamt som möjligt. HArrigan vet inte hur han ska hantera situationen, ska han hylla eller hata denna "osynliga" (hahaha...fan också) mördare, det han gör är ju olagligt men dem han dödar är ju öven dem lagbrytare. Det hela blir dock väldigt personligt när jägaren dödar en av Harrigans partners, Harrigan inser sakta men säkert att jägaren är ute efter honom och tänker döda alla som står i hans väg, en blodstänkt katt och råtta lek tar vid och innan slutet kommer bara en att gå levande därifrån.

Känns det igen ? Kan vara för att det är exakt samma story som i ettan, det finns små skillnader, så som att det utspelar sig i en betongdjungel och att den här gången så vet "the man" om att predatorn finns, det blev uppenbart efter det som hände i ettan att den här varelsen är något som armén skulle kunna utnyttja, kanske det också känns igen ? kan vara för att det är exakt samma premiss som i första Alien, och detta är inte den enda hyllningen till Alienfilmerna, det finns ett par till men jag vill inte avslöja dem, ni får hitta dem själva. Ja för att även om jag inte riktigt gillar Predator 2 lika mycket som ettan så är det fortfarande en bra film, den levererar vad den lovar, action,blod och en gnutta skräck. Dock känns ettan mer själlös än ettan, det är en klassisk moneymaker. Regissören, en då väldigt ung och oerfaren Stephen Hopkins, har ingen emotionell koppling till den första filmen och han väljer därför att stolpa upp en mängs kopior av klassiska scener från ettan, med sin egna lilla urbana twist, men det känns bara inte lika häftigt som i ettan.

Predator 2 är en stilsäker, väldigt temporär och ytterst ytlig actionfilm, den ger nog för att du ska stanna kvar till slutet, inte minst alla nya coola grejer dem gjort med Predatorn. Nya vapen, snyggare effekter och mer screentime men när du stirrar på eftertexterna får du samma känsla som när du ser The sphere "en och en halv timme jag kunde ha spenderat bättre, men skit samma, det var ju en cool film" Det var nog lite den inställningen dem hade när dem bestämde sig för att göra filmen.


Snyggaste filmen 1990 ? Ja, predator 2 är väldigt "gritty" men något mästerverk är det ej, den piss ljumma känslan av oengagemang istället omfamnar dig.

Predator

För att fira premiären av den nya Predator filmen (Predators) så kommer jag först recensera ettan, efter det tvåan och i morgon kommer jag avsluta det hela med en recension av den senaste filmen. Men hur kan jag göra det, den har ju inte premiär förrän om en knapp månad ?

Ja klura på den ett tag, medan ni gör det så läs min recension av Predator.




Predator var en annorlunda film för sin tid. Den blandade råbarkad action med isande skräck, det var något som inte gjorts förut.
Man tar en vanlig Schwarzenegger film och blandar den med den första Alien filmen och så har du något som skulle kunna vara Predator, låt mig förklara vad den handlar om.


Arnold Schwarzenegger spelar Dutch, en grov, orakad men samtidigt smått pacifistisk överste som får i uppdrag att ta sig in i (Insert third world country):s djungler för att hitta en kraschad helikopter innehållande "viktigt folk". Det tar inte långt tid innan Dutch och hans team av specialister, en spårare, en technörd, en språkexpert, en second in command och en vapengalning, inser att allt inte står rätt till. Dem hittar spår av en annan amerikansk patrull och helikoptern var ingen vanlig transport utan en spaningshelikopter. Efter ett tag hittar dem vad dem tror sig vara den andra amerikanska gruppen men dem är inte längre vid liv, dem är flådda och upphängda som halalslaktade kor. En av de döda är en gammal vän till Dutch och uppdraget blev just väldigt personligt. Efter detta så följer ren och skär mass slakt. Arnold slaktar terrorister som bara ett muskelberg från Österrike kan, femton explosioner, sju hundratusen kulor och ett dussin vitsiga one-liners, det blir inte bättre än såhär.

Men så plötsligt händer något, bilden får en mystisk blå ton och alla karaktärer blir värmeutslag som på en värmekamera. Någonting verkar övervaka dem. Inget händer på ett tag, dem fortsätter gå mot sitt mål och den mystiska värmekameran fortsätter spionera på dem. Så plötsligt händer det, från ingenstans anfaller...något, något dem andra inte kan se, det är som om djungeln kommer till liv och dödar dem en efter en. Till slut har detta "rovdjur" dödat dem alla förutom Arnie (och nån oviktig sidokaraktär, men det är inte viktigt, haha) och Nu är det upp till Arnold att antingen försvara sig med alla tillgängliga medel...eller dö.

Predator är en klassisk action film med en lite twist, den slänger som sagt in skräckelement, den gör även något väldigt annorlunda som jag inte insett förrän nu. Den målar upp en intressant spegelbild av människans grymma natur, Hela första halvan sitter man och hejar på när Arnold och kompani slaktar folk på rullande band, men när dem själva blir dödade så är det helt plötsligt hemskt, fel och den som gör det måste straffas. Man tänker inte på att man egentligen ser första halvan av filmen igen fast åt andra hållet och att Predatorn egentligen inte är så annorlunda än oss människor. Det är väldigt subtilt och det kan vara svårt att haja hela subplotten om att det inte finns gott eller ont, det handlar bara om på vilken sida man är på, men två ledtrådar är det ironiska musikstycket som spelas så fort nån i teamet dör. Det är en sån kontrast till den kalla, okänsliga musik som spelas i resten av filmen, samtidigt som den är snudd på för sorglig och på nåt sätt patriotisk. Den andra ledtråden är något så simpelt som en mening, uttalad av två personer, Dutch och Predatorn. Dutch börjar med att fråga Predatorn "what the hell are you ?"
Predatorn svarar då med att ställa honom exakt samma fråga, vad han egentligen försöker säga är att han inte är det farligaste rovdjuret, det är människan. Eftersom Dutch vann, det blir mycket lättare att förstå om man ser det i filmen, har ni inte sett den så borde ni verkligen göra det med en gång. Inte bara för att det är en intelligent film som maskerar sig som en dum actionfilm, utan även för att den är en asgrym, actionspäckad, våldsfest med Arnold Schwarzenegger, HELL YEAH!!!!


Så, nu har jag överanalyserat så mycket det bara går utan att bli för nördig (jo då, den gränsen passerade vi när vi började diskutera filmens ironiska musikstycken)
Så jag avslutar här men var beredda. i morgon kommer min recension av tvåan och på Söndag får ni min rykande färska recension av den ännu opremierade Predators.

Arnold sparkar intergalaktisk röv och spränger så mycket skog att du blir döv, men vi bugar oss alla för hans briljans, och hans ständiga komedi/seriositet balans.