Captain America: The winter soldier

For the last six years I have been watching, and shaking my head at, the cinematic leviathan that is the Avengers universe.

This tidalwave of movies has hit us with such force and ferocity and all we did was stand there with our mouths wide open, letting the salty death smother us.

As you might have known (if you can read swedih) I am not really a fan of the Marvel movies. If you don't know, let me tell you.

I do not like all these Marvel movies.

In the beginning it was kind of exciting, the whole Marvel universe faithfully recreated in movie form; but right from the beginning I knew something was wrong.
I won't go into to much detail, but out of the 10 movies that habe so far been released, only two have been actually good (Iron man 2 and Thor). The rest have been in the "kind of crappy" section, but even so, people still pilgrim to the cinema every time a new movie comes out. Me included.

Last night was the premiere of the latest of these movies and like a moth to the electric flame of a bugtrap, I went and saw it.



Some time has passed since the New York event (Avengers vs space crocs) and S.H.I.E.L.D have been keeping busy protecting the world from all matter of scum. Since he is the only one actually on S.H.I.E.L.Ds payroll, Steve Rogers has been on the frontline of every mission. The future (or the present in our eyes) has been good to him but he still feels like he never got to live his life. This is actually depicted very nicely in the scene where Steve visits a very old Peggy Carter (the would be love interest from the first Cap movie).

On top of this, he has become suspicious of S.H.I.E.L.D. plans within plans and a lot of "need to know basis" is making him wondering what it is Nick Fury isn't telling him about S.H.I.E.L.Ds plans for the future.
And, when Fury is attacked in broad daylight by some kind of supersoldier, it becomes clear that someone is hiding in the shadows. Secretly scheming to take control, of the world.

Let's be honest, the first (avenger) Captain America film was "kind of crappy". It relied to heavily on the isms and themes of the old comic book. It was borderline silly with all of its WWII pride. In this age of (Ultron) darker and grittier comic book movies, The first avenger was more like Batman & Robin than The dark knight.

That was always in the back of my head as I sat down to watch The winter soldier.
I was actually pleseantly surprised.

Don't get me wrong, the movie was still lackluster in most areas, but I have to admit that this was one of the best Avenger movies to date.

First of all, Chris Evans has grown as an actor. Partly because he is working a much improved script this time, but also because he is becoming more comfortable wearing the suit of Captain America both figuratively and literally.
It also helps that the first half of the movie does not get bogged down by a tedious origin story. We are thrown headfirst into the action and since all the character have already been introduced, they all have room to grow and not just be an avatar for what's to come.

The winter soldier is a true sequel. It leavs room for character development, amps up the action and re-introduces ghosts of movies past. It builds perfectly upon the lore of the movies that came before. Now that I think about it, it wasn't as bad as I thought last night.

But there are still a few things that bother me. The winter soldier, the actual character, was criminally under used. To be one of the two characters in the title, he doesn't have a lot to do with the main plot. A few plot holes really made me scratch my head, I won't spoil anything but there were some classic movie villain moments thst just made me snicker and then there was the 3D.

Why do they keep insisting on making these movies in 3D, but only film them in 2D? Converted 3D is a punch in the face of the movies who actually use real 3D and try to make something good of it.

Just like with Iron man 3 and Thor: The dark world, the 3D doesn't add anything to the experience, except for a couple of extra digits on the ticket price.

To sum it all up. The winter soldier is actually a pretty good movie. It sets itself apart from the rest of the Avenger movies and becomes its own experience, and at the same time ties in good with the rest of the lore. It's not the best movie I've seen so far this year but it manages to surpass most of its predecessors and actually prove me wrong.

But in a market so saturated with som many comic book movies, it kind of blends in with the rest of the crap. In the end it's not a real movie, only a build up to Avengers: Age of Ultron. Therefor it doesn't get the attention, both from its creators and its audience, it deserves.

Metal Gear Solid 3: Snake eater. Part one

With the release of Metal Gear Solid V: The phantom pain (hopefully this year but probably not), the Metal Gear saga has, unlike John Rambo, gone full circle. All the way from the beginning in Metal gear on MSX, to the end in MGS V on PS4 (and all those other consoles).

But it has not been a straight line from start to finish. With prequels, spinoffs and a very confusing storyline, the Metal Gear saga is a maze and it can be very hard to keep up with everything.
That is about to change.

Starting today, I will play and review every Metal Gear game (except Acid 1&2, mobile, The twin snakes and Ghostbabble for obvious reasons) in chronological order. Starting with Snake eater and ending with Guns of the patriots (not sure about Revengeance yet).

I will analyze the story and try to re-tell it in such fashion that actually make sense. Believe me when I say, it still puzzles me to some extent so I am partly doing this to make me understand it as well.

Before we begin, I want to warn you that I will be spoiling huge chunks of the story. So, if you haven't played any of the games, stop reading and go play them now!

That being said, Let's begin.


It all begins in 1964. A former Green beret is being transported by plane into the heart of the Sovjet union wilderness. His mission: to find and extract a scientist named Nikolai Stephanovich Sokolov. A former defector, Sokolov was given back to the Sovjets in exchange for them removing their nuclear missiles from Cuba. Now the situation has become unstable and Sokolov has to come back to the United States.

The man with the responsibility to make all this happen is a British Major known only as Zero. He is also the leader of a black ops taskforce known as Fox unit, and it is with the success of this miasion that the Fox unit will be officially recognised as a part of the military.

To make sure the mission will be acomplished, Zero recruits a CIA agent and former soldier codenamed Naked snake to handle the extraction.
Everything is going as planned when suddenly, a person from naked snakes past appears. It's the legendary soldier codenamed The boss. She has defected and is taking Sokolov with her as a sign that she is loyal to her new comrades. She ia also bringing a nuclear warhead that can be fired by a single person. Snake tries to stop her but she defeats him, breaking his arm and two of his ribs before throwing him of a bridge and leaves in a helicopter with Colonel Volgin, her nrw commanding officer.

Volgin fires the warhead at sovjet soil, since the warhead is american made he can use this as away to trump up the tension between the two warring nations.
Snake wakes up on a muddy bank. He is heavily injured but alive. The mission is a total failure...


One week passes and the apparent attack on the sovjet union by america forces president Johnson to act. He lays the blame for the failure on the Fox unit and tells Zero that the only way to redeem the situation is to go back to Sovjet and take Sokolov back. Also the traitor, the boss, must be eliminated together with her entire unit and their leader Colonel Volgin.

Snake goes back into the jungle and sets out to clear Americas, and his own name.
He meets up with an American spy, codename EVA, who has nestled her way into Volgins upper ranks. She explains that he has to make his way through the jungle and infiltrate Volgins main base Grozny Grad. On his way there, he comes upon a place called the Granin design bureau. There he meets another scientist called Granin. He tells snake that the reason Volgin wanted Sokolov was because he was the creator of an experimental new weapon. A tank, capable of firing a nuclear missile from any terrain. That is what is going on inside Grozny Grad. Snake askes how Volgin can afford all this on his own, and that is when Granin tells him about the philosophers legacy.

An enormous sum of money, amassed by the three great nations after WWI, the legacy wasmeant to be used by the group calling themselves The philosophers to rebuild the world to their liking, but internal strife and world politics left the philosophers in shambles and one Sovjet general used the commotion to take control of the legacy. That was Volgins father, who laundered the money and passed it on to his son.

The mission parameters now changes and snake has to find the legacy, destroy the weapon (called the Shagohod), find Sokolov and kill the boss.
Snake traverses the jungle, sneaking and fighting his way through the Sovjet army, and running into members of the COBRA unit (the boss old unit). Finally he reaches Grozny Grad, after some directions from EVA, and he can go about finishing his mission. Now nothing stands in his way, or does it?

This is the end of part one. In part two we will conclude the story and discuss the repercussions of snakes actions.

Need for speed

You know how, when you've been playing some awesome racing game for hours on end? You have been pulling of the most spectacular jumps and handbrake turns of your virtual racing career, and then you explain all your moves for your friends. You're fastpaced, your breathing is shallow, you're describing every single detail but you're doing it as fast as you can. Everyones heartbeats are syncing up and you can literarly taste the tension in the room?

Need for speed (the movie) is nothing like that...


I am not going to be diving into any detail regarding the story. It's a classic revenge plot mixed with a little rebuilding your legacy type stuff, the story was ok, the problem lie solely in the directing.
When you direct a fast (and furious) car chase you need to keep the tempo way up, you need to make the audience feel the speed vibrate through the entire cinema. Instead Scott Waugh (the director) chose slow, majestic music and mostly wideshots of cars driving by in muffled silence. The fist couple of times it was kind of epic, but when you get into the actual racing, the movie loses all its momentum and it never picks up again.

A carchase movie without a sense of speed is like a... race car without the proper horsepower, fucking useless, luckily the movie is not without its redeeming factors.
The chemistry between Imogen Poots and Aaron Paul is actually pretty warm and bubbly, and their romance (oh no, big spoiler!!!) Comes of as kind of sincere.

And then there is some very amazing carstunts that, with the added effect of no VFX cars, really made you gasp, but other than that there isn't much to keep you occupied for two hours.
I want to say that Michael Keaton steals the show as the mysterious and enigmatic Monarch, but honestly, he is not in tje movie enough to make an impact. Sure he's good in his scenes, but alas not showstealing enough to convince me. Still, if you think this movie might be for you the you should give it a try on dvd or blu-ray at least
http://www.discshop.se/filmer/bluray/need_for_speed_blu_ray/P124341


So, all in all. I thought this movie would still my desire for the next Fast&furious movie, but instead I am even more frustrated and strung out. Daddy needs his car movie fix, and this shit was cut so many times it's only running on fumes. Not even good enough to huff.




Sorry for all the puns

American hustle

Jag trodde verkligen att David O. Russel var en bra regissör, och hittills har han ju inte Svikit oss. I♡Huckabees, Three Kings, The fighter och Silverlinings play book är alla skitbra filmer. Så när jag hörde talas om American Hustle blev jag så glad, ännu ett mästerverk, men ju längre tiden gick desto mer började jag oroa mig. Tänk om den här är filmen som bryter förtrollningen? Jag menar, hur länge kan en regissör hålla på innan han misslyckas?

Låt oss hålla detta kort, för det svider verkligen att säga det här.
Mr. Russel har tappat stinget.

American hustle var inte bra, den var inte dålig, bara inte ens i närheten av hans tidigare storverk. Till skillnad från the fighter och Silverlinings, som ju båda handlade om människor med starka familjeband och som var fyllda med en sorts trasig värme (trasig värme?).
Så nu när han har blivit hyllad till max för sina två senaste filmer så har han fått hybris. Han tror att allt han rör vid blir guld, vilket ju stämmer, 10 oscarsnomineringar och i stort sett emhälliga hyllningar från hela kritikerkåren får honom att svälla ännu mer. Sanningen är dock att alla har blivit förblindade (förutom jag såklart och det är mitt ord som gäller, självfallet) av hans tidigare glans. American hustle är en vimsig, ytlig och inte särskillt intressant. Istället för att karaktärerna driver storyn framåt så är det tvärtom, karaktärerna får därför ingen möjlighet att utvecklas. Vi får aldrig gräva på djupet i vad det är som driver dessa människor till att göra det de gör, visst har de skäl till sina handlingar (annars hade det varit en jävligt död film) men vi får aldrig riktigt ta del av deras tankar och känslor.

Skådespelarna hjälper heller inte till, karaktärerna i filmen är så "larger than life" att det blir svårt att relatera till dem, samtidigt har regissören givit skådespelarna fri lejd att göra vad de vill med sina roller. Låt mig klargöra, adlibbing i en storydriven film faller ganska platt,det gör även skådespelarna i denna fars. Hur moderna legender som Christian Bale, Amy Adams och Jennifer Lawrence helt plötsligt inte presterar bättre än "helt ok" gör mig alldeles vimmelkantig, men detta bevisar bara att även den bäste aktören behöver länplig regi.

Den enda som åtminstone visar upp en mänsklig sida till sin galenskap(snabbt förvandlad till nån sorts komik av Russel) är Jeremy Renner, men självklart är han med minst av alla i filmen.

Nej, American hustle var en riktig besvikelse. Det var ju inte den sämsta film jag nånsin sett, kanske inte ens den sämsta i år hittills, men när man sätter sig ner för att avnjuta en film i regi av David O. Russel så förväntar man sig något mycket bättre än denna smörja.

Dallas buyers club

Jag har ofta svårt att sympatisera med "the badguy" i en film, om det inte är uppenbart att det är han vi ska heja på.
Ron Woodrof är en klassisk badguy. Han super, knarkar, hatar bögar, knullar horor och snor pengar från sina vänner. Så när han får reda på att hans ohälsosamma leverne har givit honom HIV så kände jag en stark likgiltighet inför hans situation. Men ju längre tiden gick och ju mer han kämpade för att hålla, inte bara sig själv utan i stort sett alla andra i samma sits som han, vid liv så kunde man inget annat än att heja på honom.

Vi måste klargöra en sak innan vi fortsätter, det här är definitivt en film som drivs av en enda kraft, Matthew McConaughey...och Jared Leto.
Helt ärligt så tyckte jag att filmen i sig inte var mer än bra, bara bra, det finns redan så många solskenshistorier om människor som överkommer omöjliga odds. Den här var inte sämre än nån av dem, men det stack heller inte ut från mängden direkt. Det som verkligen gjorde filmen speciell var dock skådespelarprestationerna. Jared Leto har ofta briljerat i biroller (Fight club någon?) Och här är han extra bra som Rayon, en transsexuell man med HIV. Det skulle lätt kunna bli överspelat, speciellt med en Texas dialekt, men istället så tillför han exakt rätt mängd flamboyans och Hårdhudad kaxighet till rollen och skapar en extremt fängslande prestation.

Sen har vi "Mr no shirt". Vad är det som har hänt egentligen? Karln spenderar de första 10-15 åren av sin karriär med att göra allt från skräp till helt ok komedi och en del action. Sen kommer Tropic thunder och blåser liv i en aning avstannad karriär, efter det så börjar han ta sitt jobb på mer allvar. The Lincoln lawyer, Killer Joe, Mud (som han ju fick en T.W nominering för) och självklart True detective. Med Dallas buyers club så gör han helt klart en av sina bästa roller hittills och den cementerar Matthew McConaughey som en skådespelare man kan lita på när det gäller briljans.

Så i slutändan så kan man säga att Dallas buyers club är en bra film, men med hjälp av Leto och McConaughey blir det en makalöst vacker film om mod, överlevnad och starka vänskapsband.

300: Rise of an empire

Det finns många sätt att inleda den här recensionen på.

Uppföljare har för vana att oftast inte riktigt nå upp till sin föregångares glans.

Att vänta åtta år med att göra en uppföljare borde inte vara lagligt.

När jag tänker på 300: Rise of an empire tänker jag alltid på ordspråket "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge".


Men jag tänker helt enkelt börja med ett citat.

"Two words. FUCKING...EPIC!!!"

Det var så jah beskrev filmen på Twitter efter att jag klivit ut ur biosalongen. Visst är man alltid lite för uppspelt precis efteråt för att göra sådana uttalanden, men så här en dag senare så är det fortfarande de ord jag tänker använda för att beskriva Rise of an empire.
Den första filmen var helt klart en av 00-talets absolut bästa filmer. Dess minutiöst polerade design, oklanderliga trofasthet till källmaterialet och de mest visuellt bländande actionsekvenserna sen The Matrix gjorde 300 till något väldigt speciellt. Jag är fortfarande chockad över att den inte fick en enda Oscarsnominering.

Som ni märker är 300 en väldigt viktig film för mig, så när jag hörde att de skulle göra en uppföljare blev jag både exalterad och oroad. Tänk om de misslyckas totalt? Ju närmare premiären vi kom, desto mer orolig blev jag. Filmen började, svetten rann, andningen var kort. Persiska båtar lägger till vid Marathons stränder, över horisonten syns hundratals blå mantlar fladdra. Det är den Grekiska armén som bestämt sig för att överraska fienden. Regnet faller i tunga droppar över slagfältet och marken går från hårdpackad sand till till en djupröd gyttja. Den Persiska armén styckas av de Grekiska anfallarna och varje svärdshugg, varje pilträff fångas i en snudd på poetisk dödsdans. Allting saktas ner och vi får ta del av varenda blodig detalj i underbart klar och fokuserad 3D. Detta är övervåld när det är som allra vackrast. Alla mina farhågor krossas och resten av filmen sitter jag som hypnotiserad.

Uppenbarligen så gillar jag Rise of an empire. Jag säger inte att den trumfar orginalet, men det är inte långt ifrån.

Även om det är uppenbart att nykomlingen Noam Murro (nykomling? Karln är 53 år gammal, dock är det här bara hans andra film så han är väl typ en nykomling) vill återskapa magin från 300, men eftersom han har en bakgrund i mer dramatiska och skådespelardrivna verk så får stunderna mellan våldet ta mer plats än i första filmen. Samtidigt märker man att han försöker överkompensera när det gäller actionscenerna. Det är svulstigt (en effekt av den större budgeten) och blodigare än någonsin, men istället för att fokusera på människorna som orsakar våldet så zoomar han in på själva våldet.

Det hela blir en aning kontraproduktivt då han försöker avbilda alla karaktärer (inklusive Xerxes som får en spännande men avmystifierande backstory) som riktiga människor med känslor, ånger, kärlek och ilska som bubblar inom dem. Men så fort blodet börjar flyta förvandlas de till kalla mördarmaskiner.

Tur är väl då att skådespelarna gör ett bra jobb när de väl får chansen. Det är kanske inte Oscarvinnande prestationer, men de gör sitt jobb och speciellt Eva Green som den hämdlystna Artemisia.
Jag har alltid tyckt att hennes skådespeleri har haft en alltför nonchalant underton men i den här så passar det och när det behövs så kommer ett slumrande hat upp till ytan. Hon äger helt enkelt varje scen hon är med i.

Det kan låta som om jag är en aning skeptisk till hela upplevelsen, och till viss del så är det sant. Det var samma sak med 300, men grejen är den, att för alla sina alla sina brister (som är ganska vanliga brister i de flesta actionfilmer) så lyckas Rise of an empire ändå förundra, överraska och en gång nästan driva mig till glädjetårar med våldsamt vackert bildspråk.

Detta är levande konst, detta är sann underhållning. Detta är


300: Rise of an empire

Lone survivor

Lone survivor börjar verkligen inge bra. Efter en kort sekvens med en blödande, halvnaken och ovanligt otränad Mark Wahlberg så Får vi se ett montage av dokumentära videoklipp på när (enbart) unga män kravlar genom lera, klättrar på väggarna och blir tvingade att ligga i iskallt vatten. Allt medan någon sorts auktoritär person står och skriker på de utan uppehåll.

Så, var detta autentiska tortyrbilder eller var det ett träningsläger för Navy Seals?
Som den smyganarkist jag är så satt jag och svor tyst för mig själv och hoppades innerligt att inte hela filmen skulle bli någon sorts hyllning till den amerikanska militären. Men det tar inte lång tid innan man inser att Lone survivor är inte någon sorts rekryteringsvideo (Top gun sitter fortfarande säkert på den tronen) för armén, nej Det här är en hyllning till människan och hennes förmåga att ta sig an överväldigande odds.

Nu får jag det att låta som om filmen är något sorts lågmält krig drama, men icke då. Det är ju ändå Peter Berg som har regisserat och om det är något han kan så är det action. Han kanske inte är den mest kompetenta filmmakaren (Battleship var ju helt klart en av de största högarna med skit som landat under de senaste åren) men man kan inte klaga på hans förmåga att skapa effektiva och bländande vackra action scener.
Våldet är en blandning av hyper realism och klassiskt film våld, tillsammans med grymma makeup effekter av KNB effects (mästarna som jobbat på bland annat Evil dead, Sin city och The walking dead) lyckas Lone survivor skina starkare än de flesta actionfilmerna som jag sett på länge.


Allt det här låter ju väldigt bra, men jag gick egentligen bara och såg den här filmen av ett skäl.

Ben Foster.

Under större delen 00-talet var Ben Foster en så kallad "acting tour de force". Han var ung, okänd och gick in med hela sin själ i varje roll han åtog sig. Det spelade ingen roll om han huvudrollen eller bara var med i ett par scener, han var karaktären till 110%. Om du inte förstår vad jag svamlar om så kan jag bara hänvisa till Get over it (2001) Hostade (2005) Alpha dog (2006) 30 days of night (2007) och självklart The messenger (2009).

Dessa filmer pekade alla på att Ben foster borde ha blivit nästa stora grej i drömfabriken, men något hände. 2010 gjorde han inte en enda film. 2011 var han tillbaka, men nåt hade förändrats. Borta var passionen, inte helt borta men hans skådespeleri saknade det där lilla extra som man var van att se. Visst finns det undantag, Here (2011) var underbar men annars så har han inte direkt överraskat.

Så när jag fick höra att han skulle spela en småtokig krypskytt i Lone survivor var jag tvungen att se den.
Jag ska inte dra ut på det, Ben Foster var absolut bäst i filmen. Det var till och med ett par gånger då man kunde se hur det flammade till i ögonen på honom, men han har en bit kvar och förhoppningsvis kommer han att briljera som aldrig förr i framtiden.
Så hur var de andra skådespelarna? Mark Wahlberg var en typisk Mark Wahlberg, bra...liksom. Emile Hirsch gör bra ifrån sig som ynglingen i gruppen som har en förkärlek för heminredning. Sen har vi stackars Taylor Kitsch. Killen som av någon anledning ingen verkar gilla. Själv tycker jag att han har potential, han kanske inte är nästa Robert De Niro, men han har definitivt talang och det visar han i Lone survivor.

Så hur ska vi avsluta det här?
Hittills har inte 2014 varit det bästa filmare (för mig alltså, jag har ju inte sett allt än) men Lone survivor var entitet ljusglimt som bestämt kravlar sig upp ur skiten och vägrar bli kallad en medelmåtta.