Django unchanied

Det finns många olika sorters film, man brukar kalla det för genrer (uttalas "changrer"). Du har de mest förekommande i modern film; Komedi, action, drama, skräck och thriller, men dessa är egentligen bara ett fåtal. Det finns mängder av andra genrer som på ett eller annat sätt, nu för tiden, buntas ihop med dessa fem. Du har Western, Sci-Fi, Fantasy, exploitation, sportfilmer, fars, kammarspel, äventyr, rysare, slasher, katastroffilm, Martial arts och så vidare i all oändlighet.

Som jag sa i början så har de flesta av dessa genrer dött ut och nu för tiden så kallas alla filmer för action eller komedi osv, och det är väldigt synd. För det fanns något speciellt med att se en renodlad Sci-Fi film, ett exempel på en sådan är Star wars Episod IV. En film som kommer leva vidare för evigt, för det var det fina med genrefilmer, de stack ut ur mängden, även om det gjordes hundra tals kopior på Star wars så visste man alltid att den var den enda riktiga,. Nu för tiden görs inga såna filmer längre, visst i bland dyker det upp en film som lyckas ta en tillbaka till den gyllene tiden men det är sällan, och om det är en speciell genre vars bortgång jag sörjer mest så är det western.

Westernfilmer, de westernfilmer som man kan kalla riktiga, är något väldigt speciellt. de har en unik förmåga att fånga det vackraste i ett kargt öken landskap. Varje mans ansikte ser genuint väderbitet och levande ut.Den sorg och ensamhet, men även kärlek, hat och glädje som återfinns i dessa filmer är de mest riktiga känslor man kan hitta i film. Men det är länge sedan som en riktig Westernfilm visades på bio, då och då har det dykt upp filmer som nästan lyckats återskapa känslan, precis som jag sa, jag syftar på filmer så som Unforgiven, Dead man, Appaloosa och 3:10 to Yuma, och nu har vi fått en till. En Western film i modern tid som kan mäta sig med de gamla legenderna och till och med övervinna några utav de. Jag pratar givetvis om Django unchained.


I Django unchained får vi stifta bekantskap med, du gissade rätt, Django (Jaime Foxx). En slav som köps loss av prisjägaren Dr.King Schultz (En mästerlig Christoph Waltz) för att hjälpa honom identifiera tre bröder med ett pris på sitt huvud. Django vet vilka dessa är för att de var dem som fångade in honom och hans fru Bromhilda (Kerry Washington) efter de hade rymt från sitt plantage och såg till att de såldes till olika slavägare. Om Django hjälper Schultz att hitta och döda dessa tre bröder, så lovar Schultz honom att få sin fru tillbaka...

Det är hela storyn, simpelt men med utrymme för många twists and turns som man kallar det, och även mycket utrymme för att lära känna dessa två karaktärer, vilket ofta är ett återkommande tema i Westernfilmer. Karaktärer som ständigt utvecklas, ibland under flera filmer (se dollar trilogin med Clint Eastwood av Sergio Leone) och det blir så mycket mer än ett vanligt äventyr med pang pang och explosioner.


Quentin Tarrantino Kan sin Western. Har lyckats fånga varenda detalj och nyans av sina karaktärer och sitt manus, tillsammans med en högst detaljerad och trovärdig miljö som suger in en redan från början, men det är inte allt. Tarrantino leker konstant med olika genrer, han stoppar in komedi, och något på gränsen till skräck och blandar det med underbar koreografi direkt taget ur en Blaxploitation film, men han håller fortfarande fast vid Westerngenren som ett ankare som håller ihop allt detta och ser till att det inte driver våg för vind.
Få andra regissörer kan kontrollera ett sådant monster till film som Django är men Tarrantino gör det med en knivskarp perfektion och gör en extremt välgjord, underhållande och gripande film där många andra regissörer hade tappat greppet och förvandlat det hela till en redig soppa.


Det måste man också tänka på, det här är regissörens film. Många andra filmer lever på skådespelar prestationerna eller actionsekvenserna eller enbart på manuset, men i Djangos fall är det regin som gör hela filmen. Tarrantino är smart på det sättet, han skriver ett till synes simpelt manus och befolkar det med väldigt intressanta karaktärer, sedan så förvandlar han hela filmen till sitt eget lilla experiment där han kan göra vad han vill, och eftersom han är en sådan passionerad filmfantast så lyckas han skapa ren och skär film magi. Dock får icke skådespelarna glömmas bort, handplockade av Tarrantino för att fylla ut hans tokiga fantasier med exakt rätt ingredienser av galenskap, karaktärsskådespeleri och en coolhetsfaktor "out of this world". Leonardo Di Caprio gör en av sina bästa prestationer som plantage ägaren Calvin Candie och Samuel L. Jackson, som den lismande Steven, förvandlar vad som kunde ha varit en överspelad och otroligt jobbig karaktär till en sannerligen ond människa, formad av ett liv som slav med makt över andra slavar, en ,man som tror han har makt men i själva verket inte är mer än en glorifierad slav han själv.


Django unchained är ett modernt mästerverk, det kan vara lite svårt att upptäcka det med alla underliga homager till Blaxploitation, sjuttiotalsfilmer och modern musik i en film som utspelar sig på 1800-talet, men det är vad som gör så underbart grym, den lyckas med alla olika konstgrepp och kan samtidigt vara en klassisk Westernfilm och Tarrantino är en av de få regissörer som kan klara av att göra en sån här film. Jag är den sista som skulle hylla Tarrantino, han har varit på min hatlista ända sedan han Deathproof (kan vara en av de sämsta filmer jag någonsin sett) men jag tyckte även att Kill Bill filmerna inte höll måttet. Men med Django unchained har Tarrantino hittat tillbaka till samma nivå av mästerligt filmskapande som han hade på 90-talet.
Välkommen tillbaka till toppskiktet Quentin, vi har saknat dig.