Kon-Tiki

När jag var liten brukade jag och en kompis fantisera om att bygga en båt/Ubåt som vi skulle ut på haven med och leva livet. Vi kom så långt att vi började rita lite men mer än så blev det inte, skolan och verkligheten satte alltför många käppar i hjulet för oss, men drömmen har väl alltid funnits kvar, att ge sig ut på ett riktigt äventyr. Att få se saker man aldrig sett förut, stirra döden i vitögat och leva livet till fullo. Tanken kommer ju tillbaka då och då, men precis som för 16 år sedan så kommer verkligheten i fatt en. Så istället får man leva ut sina fantasiäventyr på bio, och det var precis jag gjorde i Tisdags när jag såg Kon-Tiki.



Kon-Tiki är ju som vi alla vet...eller som vi alla borde veta en film om den legendariska äventyraren Thor heyerdahl...vet ni inte vem det är ? Nåväl, vilken tur att det finns en film om honom nu, för Kon-Tiki är (som sagt) en film om den legendariksa äventyraren thor Heyerdahl som bestämmer sig för att bevisa att Polynesien befolkades av Peruaner som reste dit med hjälp av flottar som endast drevs av vind och undervattenströmmar. Självklart är det ingen som tror på honom och det enda sättet som han kan få folk att ta honom på allvar är att göra resan mellan Peru och Polynesien, precis som Peruanerna gjorde för 1500 år sedan. Det innebär inga motorer, inga plastbåtar och ingen hjälp från utomstående, allt han får använda är en flotte gjord av Balsaträ och en besättning bestående av sig själv (DUH!!!) två radiooperatörer, en Svensk etnograf, en soldat med sjövana och en kylskåpsförsäljare.


När jag först hörde talas om filmen så tänkte jag...ingenting egentligen, det var en Norsk film så vi kommer nog aldrig att få se den på bio i Sverige, sen nominerades den för en Oscar och sen dök den upp på bio i sverige ändå och då tänkte jag, ja varför inte. Jag mindes att jag hade läst om Thor heyerdahl när jag gick i grundskolan och plötsligt så vaknade min äventyrslust till liv och jag var bara tvungen att gå och se filmen. Dock så hade jag inte inte sett något från filmen (förutom postern och ett par bilder bara) och det var inte förrän några timmar innan jag såg filmen som jag faktiskt såg en trailer, så det hela var lite av en chansning, men jag kan säga med en gång att jag blev inte besviken.


Det första man märkte, med en gång faktiskt, var att filmen var extremt snygg. Det var som om man tittade på en jätteproduktion från USA eller Australien eller typ England eller nåt, och nu tänker ni "men vad är det där för vidrig generalisering ? Bara för att en film inte kommer från Hollywood så kan den inte vara snygg" Men jag säger alltid det är inte rasism, det är fakta. Vad har rasism med det här att göra ? ingenting men principen är densamma... Nu ska vi inte tappa tråden här, mina rasistiska fördomar har inte med Kon-Tiki att göra. Vad jag försöker säga är att det finns en distinkt skillnad mellan en Nordisk filmproduktion och en typisk Hollywood produktion, men när jag satt och tittade på Kon-Tiki så var det enda jag kunde tänka på hur snygg filmen var. Inte nog med att kameraarbetet var väldigt vackert, en film om några snubbar på en flotte mitt ute i ett hav kan lätt bli långrandig men Geir Hartly Andreassens foto var ständigt innovativt och en unik blandning av teknisk fulländning och varsam poesi, men alla datoranimerade djur och vädereffekter var verkligen inte något som jag hade sett i en Nordisk film förut. Så vi kan snabbt säkerställa att filmen är tekniskt fulländad, men Kon-Tiki är i första hand ett persondrama och det är kanske filmen svagaste länk. Det är inte så att skådespelarna var dåliga, som många andra recensenter påstår, tvärtemot så tyckte jag att de sex flottresenärerna skapade en väldigt trolig och levande Kemi, de individuella prestationerna kanske inte alltid höll till 100 procent, men tillsammans så fick skådespelarna i alla fall mig att tro att de faktiskt var fast ute på en lite flotte i havet.

Men som sagt, det faktum att filmen var både ett persondrama, typ kammarspel nästan, och ett riktigt äventyr på samma gång, det är två väldigt olika genrer och det kan bli svårt för två så olika genrer att samsas i samma film. Alla äventyrsmoment i filmen var extrem spännande och välgjorda, samtidigt så var alla de dramatiska styckena väldigt finslipade, men eftersom äventyrsbiten av filmen tog upp lite mer plats så kändes det som att filmen tappade farten lite grann och det blev väldigt skarpa klipp mellan det äventyrliga och det dramatiska, och det var nog det enda jag inte riktigt gillade. De borde ha valt från börja, ska vi göra en renodlad äventyrs film eller en renodlad dramafilm.


Ok, det var en sak till som störde mig, men det var en väldigt personlig detalj som inte egentligen har med filmens kvalitet att göra, men det var något som plågade mig genom hela filmen så jag känner att jag borde ta upp det.
Varje gång som Pål Sverre Hagen (Thor Heyerdahl) tittde på någon av de andra skådespelarna, eller rättare sagt varje gång som nån av de andra skådespelarna sa något av vikt och de skulle göra ett dramatiskt klipp till nästa scen så fokuserade alltid kameran på Pål Sverre Hagens blick, och det enda jag kunde tänka på när jag såg den där blicken var "Brokeback flotte. Next stop butsecks station" en aning opassande och en riktig moodkiller, men det kunde inte hjälpas och efter typ tredje gången lät jag det bara vara och småflinade lite åt det hela.