Oj oj oj, det var länge sedan jag satte mig ner och recenserade ett spel, kan vara för att jag inte har spelat ett spel värt att recensera sen i vintras, men jag ska inte klaga Sleeping dogs är det perfekta botemedlet mot ett annars så (hittills) tomt spelår.
Sleeping dogs är ett väldigt välgjort spel. Det har samma öppna och levande värld som Elderscrolls (fast i verklighetens nutid istället för fantasivärldens dåtid), samma råa gangsterkänsla som GTA I. Samma vertikala spelmekanik som Assassins creed, samma välskrivna karaktärer som i Uncharted och samma kick-ass fightingmekanik som i Batman Arkham asylum/city.
Så när man satte sig ner och spelade spelet så bländades man fort av den hisnande och väldigt personliga story, den väldigt fria spelvärlden och den absoluta glädjen av att kunna flykicka vanligt folk på gatan, men ju mer man spelar desto mer så märker man att spelet faktiskt bara är ett stort, digitalt lapptäcke som lånat all sitt innehåll från andra spel. Man får inte känslan av att spelmakarna lagt ner så mycket jobb på spelet, asså... Spelet är väldigt välgjort och varje aspekt av spelet är av expertkvalitet, men eftersom man redan har spelat allt det här förut så kan man inte låta bli att känna sig lite snuvad på konfekten. Men man kan ju inte bara gnälla, även om spelet lånar väldigt mycket från alla andra spel (kul detalj är att till och med att vissa av kläderna man kan ha på sig i spelet är lånat från ett annat asbra spel, Just cause 2) så har den även en del originella stunder som verkligen får spelet att skina. Mest av allt så är storyn något utöver det vanliga.
Wei Shen är en amerikansk polis med Asiatisk bakgrund (han flyttade från Hong-Kong tillsammans med sin mamma och syster till Los Angeles när han var åtta) som får den svåra uppgiften att infiltrera triaden i sitt forna hemland.
Wei använder sina gamla barndomsvänner, som nu jobbar för den lokala gangstern, för att ta sig in och ju längre tiden går, desto högre rang får han och han blir snabbt en respekterad person inom triaden. Men ju längre tiden går desto starkare blir hans emotionella band till sina vänner i den kriminella undervärlden och han vet snart inte vilken sida han egentligen står på...
Storyn är den klassiska undercover-cop storyn. Man har sett den förut i The departed, Donnie Brasco, Serpico och ett antal andra filmer (för att inte nämna spelets främsta inspirationskälla och tillika filmen som The departed är baserad på, Infernal affairs)
Men även om storyn är så klassisk att till och med jag kunde förutspå vad som skulle hända så kunde man inte låta bli att dra på smilbanden av förundran.
Det är sällan man stöter på så nyanserade karaktärer i ett "dumt" actionspel, speciellt Wei Shen är en så väl avvägd person att man nästan kunde tro att han var på riktigt. Han plågas av ständiga mardrömmar om vad som kan hända om han blir avslöjad. Han bär på ett nedfläckat förflutet och en stor saknad efter sin syster som dog av en drogöverdos. allt detta manifesterar sig i en person som i ena sekunden är en saklig och noggrann polis och i nästa sekund är han en temperamentsfull och hårdhänt gangster som inte drar sig från att ta i med hårdhandskarna för att få det han vill ha. ju högre upp i hierarkin han klättrar, desto längre ner i skiten gräver han sig och som alltid kommer hans lojalitet mot sina kriminella vänner i vägen för hans jobb som polis.
Det är sällan man ger storyn i ett spel så mycket "praise" men för att vara ett simpelt drama om en mans val vid livets vägskäl så gör Sleeping dogs väldigt bra ifrån sig, och hur ofta är storyn i ett spel ett drama ? Inte ofta kan jag lova.
Men vad gör man när man inte känner för att gå runt och vara dödsallvarlig och vandra på knivens egg ? jo då ger man sig ut i Hong Kong och lever livet, för spelvärlden i Sleeping dogs är som sagt massiv, nej det är inte den största men den är stor, och spelmakarna har lyckats klämma in "a fuckload" av sidequests, minispel och allmänt en spännande plats att bara dra runt i och spöa gangsters (eller civila om du vill, du ska ju ändå vara en kriminell, eller en polis som låtsas vara kriminell och jag fann mycket glädje och ett grymt sätt att avreagera mig på i att roundhousa oskyldiga folk på gatan och sen bryta deras ben). Det finns verkligen hur mycket som helst att göra när man inte känner för att fortskrida handlingen, och även när man är på väg till ett "story mission" så blir man väldigt lätt distraherad av alla blinkande små ikoner på kartan, man kan bara inte låta bli att svänga av "the beaten path" och spöa på några gangsters för att få deras pengar, eller varför inte springa på dejt med en av dina flera flickvänner, kul att ett av uppdragen innefattar att du ska skugga din flickvän för att hon kanske är otrogen mot dig...Har du hört talas om att man inte ska kasta glas i stenhus ?
Eller så kan man sjunga Karaoke, eller bara titta på tuppfäktning och en massa andra saker som jag inte orkar ta upp.
Det är något med Sidequests som förbryllar mig dock, när an spelar ett open world spel för första gången så kan man nästan inte låta bli att bara springa omkring och göra allihopa innan man ens har börjat på storyn, men när man har klarat spelet och tyckte det var så grymt att man vill spela om det så orkar man inte ens se på sidequests. varför ? Jag menar, varför tröttnar man på sidequests och inte på mainquesten ? Ok, det är ju helt klart mer spännande med en djup och engagerande story än eviga fetchquests men ändå, ibland så kan ju en sidequest vara riktigt spännande, men hur som helst, jag skulle kunna sitta här och diskutera med mig själv hur länge som helst, och det kan ju bli lite enformigt (typ som en sidequest, vilket jag ju brukar hålla på med...) så om ni har någon förklaring till mitt I-lands problem så lämna en komentar, nu för att komma tillbaka till recensionen.
Om det är något (mer) jag har att gnälla på så är det väl...grafiken antar jag, den är inte alltid den skarpaste, ens med open world mått mätta, och alla karaktärers ansikten är lika stela som vaxfigurer, allt har en glansig yta men det finns inget där under.
förutom det finns det inget direkt negativt att säga om Sleeping dogs, och ändå så är det långt ifrån det bästa spel jag har spelat. Jag tror det har att göra med det faktum att även om allt är kul så får man som sagt känslan av att man spelat det här förut, uppdelat på en massa andra spel, och då, även om det bara är en gnutta, bättre utfört, men så är det. En kopia kommer alltid vara en kopia, även om den så är lika gyllene som originalet och ibland nästan lyckas nå upp till samma nivå som originalet så är det fortfarande bara en imitation, inte "the real deal", men det behöver ju inte vara tråkigt för det eller hur ?
