Re-makes, uuuuuuhhhhh vad jag hatar Re-makes. Nej det finns ett par som är bra, och idag ska vi ta reda på om Tim Burtons Apornas planet är något att ha eller om Originalet är kungen bland apor VS människor filmer.
Välkommen tillbaka till Sveriges mesta nördblogg.
Och det blir ett dubbelt återvändande,
Planet of the apes (1968)
Originalet är vad många skulle kalla för en klassiker, en tidlös film, en film som alla cineaster borde se åtminstone en gång. Jag har aldrig sett den det är en film som jag har velat se men det har liksom aldrig blivit av, under åren har jag haft mina chanser men alltid missat dem. Så nu när Rise of the planet of the apes (vilken jävla titel asså) snart har premiär tänkte jag att jag skulle se allihopa, så att man kan vara fett dryg när man kommer ut från biografen "ja den var väl bra men jag tycker nog att Conquest of the planet of the apes (än en gång, vilken jävla titel)"
Planet of the apes Handlar om fyra astronauter som år 1972 ger sig ut i rymden med ett rymdskepp som kan färdas snabbare än ljuset och därför snabbare än tiden. Deras mål är att nå fram till planeter som ligger så långt bort att man endast kan ta sig dit genom tidsresor, att dem på ett år egentligen ska ha rest flera tusen år. Men efter bara några månader kraschar dem på en okänd planet tre av astronauterna, Taylor, Landon och Dodge vaknar ur sin hypersömn men deras fjärde besättningsmedlem, Stewart vaknade aldrig, Hennes hypersömnkammare sprack någon gång under resan och hon åldrades i normal hastighet. Men det är inte deras enda problem, Skeppet kraschade i en sjö och håller på att sjunka till bottnen. De tre överlevande tar sig ut ur skeppet och inser att dem är fast på denna öde planet. Efter timmar på jakt efter vatten hittar dem något som liknar människor men dem verkar inte kunna prata, dem beter sig som om dem kom från stenåldern. Ett ljud hörs och från ingenstans dyker apor upp, men det här är inga vanliga apor. Dem bär kläder, rider på hästar och använder skjutvapen. Människorna flyr men kommer inte långt innan dem blir infångade Taylor och Landon blir också fångade medan Dodge blir skjuten och lämnad med de andra döda.
Taylor, som får ett skott i halsen vilket gör honom stum, separeras från Landon och blir satt i fångenskap i apornas laboratorium. Vad är det här för en planet ? Människor beter sig som vildar ute i skogen och Aporna Bor i städer, har kläder, pratar och lever i ett högst civiliserat samhälle, Hur kan det vara så här ?
Alla ni som har sett filmen vet ju varför, men om det är någon som inte har sett den så ska jag inte avslöja det men jag måste varna för eventuella spoilers framöver så, var försiktig.
jag visste nästan ingenting om den här filmen innan jag såg den, det enda jag visste var hur den slutade. När jag såg den blev jag lite besviken, jag hade förväntat mig lite mer action, lite mer spänning, men filmen är först och främst ett sorts experiment, ja det kan man nog kalla det. När Taylor avger sin sista rapport innan han lägger sig för att sova sin hypersömn berättar han varför han gick med på att göra den här resan. Han var trött på att se människorna systematiskt förstöra jorden och sig själva, det finns ingen kärlek kvar och det som vi kallar mänsklighet existerar knappt längre, så därför vill Taylor följa med på resan, han vill vara med när mänskligheten börjar om på nytt, han vill försöka ändra på det som gick fel genom att vara med från början. Men denna nya planet dem hamnar på skiljer sig inte så mycket från vår egen, om något så är det värre här. Aporna lever under religionens hårda styre och vetenskapen hamnar i skymundan, och människorna har det ännu svårare, dem behandlas och beter sig som djur. Men samtidigt finns det något positivt i det hela, på horden kunde Taylor aldrig älska någon, han kunde älska med människor, många människor (en replik som bara Charlton Heston kan leverera utan att låt som världens jävla douche bag, ok nästan utan att låta som en Douche bag) men han kunde aldrig känna sann kärlek. Här är människan så oskuldsfull att det är svårt att inte älska dem, men samtidigt är det inte rätt att Aporna ser ner så på männsikorna. Taylor, efter att fått tillbaka sin röst, försöker övertyga aporna att människor egentligen är intelligenta, till och med smartare än aporna. Zira en psykolog som specialiserat sig på att utforska människans psyke i hopp om att hitta någon sorts apighet (fan vad skumt det låter när man vänder på det) tror honom och tillsammans med hennes fästman Cornelius, som är arkeolog, försöker Taylor övertyga det heliga rådet. Det heliga rådet styr landet med hjälp av religion, dem påstår sig främja vetenskapen men det är uppenbart att dem egentligen förkastar den.
Vad man inte får veta från början är att Dr. Zaius, ledare för rådet, vet att människorna, en gång, i tiden var intelligenta för han har varit bortom gränsen till den förbjudna zonen och han har sett ruinerna av en civilisation som härskade över den här planeten långt innan aporna gjorde det.
Planet of the apes är i grund och botten en ganska dålig film.Den utspelar sig mestadels på samma tre platser och består mest av en massa apor som pratar med varandra och går runt som människor. På 60-talet, var det säkert helt omöjligt att föreställa sig något sådant, men med dagens mått mätta övertygar inte effekterna särskilt bra. Vad som däremot gör filmen intressant är det den försöker säga, jag vet inte om jag överanalyserar (stop me if I am) men manuset tar upp inte mindre än fyra stora ämnen. Religion kontra vetenskap, Storebrors konceptet, människans självdestruktiva natur och det ovärdiga sätt vi behandlar djur på i vårt samhälle.
Först har vi Religion VS Vetenskap.
I filmen är religionen den livsstil som de flesta apor lever efter, dem som inte gör det ses ned på och deras teorier om mänsklig intelligens och att aporna inte var den första civilisationen på planeten smutskastas. Ledarna för aporna inser att det är lättare att styra ett folk med hjälp av gudsfruktan än fri vilja. Men det finns även en annan förklaring till varför dem väljer religion framför vetenskap.
Storebrors konceptet
Under hela filmen får man höra om de arkeologiska fynd som ska bevisa människans intelligens men man får inte se dem för att dem finns i den förbjudna zonen. Dit får ingen gå och rådet är noga med att undangömma alla tecken på att människor skulle kunna vara intelligenta och att vetenskapen är bättre än religion, men där bara för att Dr. Zaius vet något som ingen annan vet. Han vet att människorna en gång var intelligenta, till och med smartare än aporna (precis som Taylor sade...) Han har som sagt sett ruinerna men han har också sett att människorna gick för långt, dem lät tekniken ta över och dem blev maktgalna och blinda för sin egen utrotning. Dr. Zaius vill inte att historien ska upprepa sig och tänker därför göra allt han kan för att hålla utvecklingen tillbaka, precis det som Taylor ville uppnå med rymdresan. På ett sätt så är denna planet precis så som Taylor ville att det skulle vara men han var naiv nog att tro att det skulle fungera. Nu är han fången i sin egen utopi och han gillar det inte alls.
Människans självdestruktivitet
Den sista diskussionen som Taylor och Zaius har handlar om varför Zaius har valt att dölja sanningen för resten av aporna. Han förklarar det med att han har sett hur det gick för människorna på den här planeten, han vet att dem förgjorde sig själva och han hade chansen förhindra det med hjälp av falska profetior och selektiv tyranni. Han ansåg att hellre leva under ett hårt styre men ändå leva och frodas i måttliga mängder än att bränna ljuset i båda ändarna och dö ut långt innan man borde. Dr Zaius väljer att bli det nödvändigt onda för att människornas misslyckande inte ska upprepa sig hos aporna.
Animal cruelty
Det är uppenbart att det sätt som aporna behandlar människorna på är en direkt attack mot hur vi behandlar djur i dagens samhälle, vi utför plågsamma tester på dem och bryr os inte alls om deras välmående för dem har ju ändå inga riktiga känslor, dem är ju bara dumma djur. Om det är nåt vi kan lära oss av Planet of the apes är att vissa av de djur vi doppar i salpetersyra kanske känner en aning smärta och om vi bara försöker så kan vi nog lära oss att kommunicera med vissa av dem.
Så vad ska man säga om hela konceptet "planet of the apes" Det är en väldigt intelligent film. Den vill lära oss så mycket samtidigt som den vill underhålla. Till slut tycker dock jag att det hela blir lite vimsigt, ena sekunden diskuterar dem religion och i nästa vill dem bli befriade från rådets tyranni. Den hoppar fram och tillbaka mellan de olika ämnena och för att hinna med alltihopa måste man offra något, och det blir underhållningen. Filmen är extremt seg och står stilla i över 40 minuter i mitten, man önskade att dem hade gjort manuset till en vetenskaplig presentation med bilder och diagram istället och utifrån det gjort en film som hade kunnat släppa lite på det allvarliga och vara lite spännande istället, missförstå mig rätt, jag älskar intelligenta filmer, men i fallet Planet of the apes hade jag önskat att äventyret hade fått lite mer utrymme.
Vilken tur att Hollywood gjorde en ny version av filmen, den kanske kan bli lite mer spännande.
Planet of the apes (2001)
Tim Burton Är en mästerregissör. Vad ni än säger så kommer jag alltid att avguda honom, men när han fick uppdraget att "rimejka" Planet of the apes tror jag han slog i huvudet eller nåt, för det är fan en av de sämsta filmerna jag någonsin sett.
Jag har inte läst boken så jag kan inte påstå att jag vet om någon av filmerna följer storyn i den, men om man gör en Re-make på en så omtyckt film bör man väl följa originalets story till viss del. Men nja, Storyn är typ samma men istället för att kanske uppdatera filmen och göra den mer modern kanske ta upp ämnet djurplågeri eller religionsfrågan eller storebrors grejen, men nej. Jag sa att jag ville ha mer action och det fick jag, men det visade sig att jag var alltför naiv i mina önskningar, man kan inte bara önska sig mer action och tro att filmen kan behålla sin intelligens (hmm, påminner om nån annan som önskade sig nåt, men när han fick det insåga han hur fel det var). Det finns inte så mycket att säga egentligen, en Planet of the apes från 2001 är en dum jävla film, Mark Whalberg är astråkig som den mänskliga huvudrollen och alla andra människor ser ut som om dem är höga eller nåt för dem bara stirrar rakt fram och visar inga känslor. Det faktum att aporna ska vara mer mänskliga än människorna på denna planet tillintetgörs när man inser att aporna är vilda djur som frustar och hoppar omkring och skriker och sniffar på allt, medan människorna lever i stammar och kan prata och diskuterar sitt förtryck.
Det känns inte som om aporna är mycket bättre än människorna. Dem är bara starkare än dem och har därför övertaget. Kanske är det det som är konceptet med hela filmen, att dem starkaste kanske är dem som har makten, men dem är inte alltid dem som borde ha den...Nej, det är bara en dum film om apor i armor som hoppar runt och slåss med människor i höftskynke, jävla skitfilm.
Det enda ljuset i denna nattsvarta soppa var Rick Bakers Make upp, det såg faktiskt ut som apor som gick runt och pratade, ibland visste jag inte om dem hade använt riktiga apor eller om det var folk i kostym. Den andra höjdpunkten var Paul Giamatti som en slavdrivande orangutang, hur bra som helst. Han utnyttjade det faktum att make-upen lät honom uttrycka sig med sitt ansikte trots den tunga sminkningen. Om han någon gång skulle vinna en oscar så skulle det vara för sin roll i American Splendor, men förutom den så skulle jag nog säga Planet of the apes.
Förutom apkostymerna och Paul Giamatti finns det inget som gör Planet of the apes(2001) värd att se, sky den som pesten.
Så om man ska kortfatta det hela ?
Orginalet var en en häftig film som samtidigt hade något viktigt att säga och den är fortfarande en ytterst intressant film, om än lite seg ibland.
Re-maken kan äta min skit, se den inte
Om du ska jämföra en människa med en apa, se då till att välja ett praktexemplar och inte leta omkring på botten och skrapa.
No comments:
Post a Comment