Hereismypodcast 35: World war Z special

Tillbaka igen efter ett allt för långt uppehåll. Den här gången ska vi mest diskutera årets fetaste zombiefilm (kanske för att det typ är den enda). Om ni har hört på nån av filmspecialarna innan så vet ni vad som gäller, med ert menar jag VARNING FÖR SPOILERS.

Förutom det...Enjoy

Hereismypodcast 35: World war Z special by Hereismypodcast on Mixcloud

The Lone Ranger

Så, ännu en gång så är det sommar, och ännu en gång så fylls sommaren med ett antal nya "Origin stories" Förra månaden hade vi Man of Steel (Lyssna på min Podcast för mer info om den http://hereismythoughtonit.blogspot.se/2013/06/hereismypodcast-34-man-of-steel-no.html)

Och den här månaden har vi The Lone Ranger. Är det här ännu en ny och egensinnig uppdatering av en gammal klassiker? Eller är det bara ännu en gammal gubbe omstajlad för att passa det mörka och seriösa 2000-talet? Vi får väl se...


The lone ranger handlar i korta drag om John Reid, nördig advokat, som beger sig till "the frontier" för att skipa rättvisa och vara tillsammans med sin familj (alltså hans bror och dennes familj, vilket inkluderar en son och en fru som de hintar om var ett kärleksobjekt för John) Det tar inte lång tid innan han skjuten av Laglösa och lämnas åt sitt öde. Tur är att en tokig indian hittar honom och får för sig att han är ämnad att slåss mot ondska och stoppa alla orättvisor, så tillsammans ger de sig av för att göra just det.


Helt ärligt så måste jag säga med en gång att The lone ranger inte är särskilt välskriven alls. Det är en förvirrad plot som dras ut alltför långt innan man faktiskt får några sakliga slutklämmar på de olika trådarna som försöker nystas tillsammans, Men jag kan inte heller påstå att jag gick och såg filmen för storyn. Jag satte mig ner och förväntade mig helt enkelt en Pirates of the caribbean i vilda västern (även om det är extremt orättvist att tänka så bara för att det är en Gore Verbinski film med Johnny Depp, men, seriöst, det är ju så de säljer den) och det fick jag nästan...nästan.


Först och främst så faller filmen hårt på sitt manus, även om Pirates of the Caribbean (det kommer att bli många jämförelser, tyvärr) inte var den mest välskrivna film någonsin, så var det ändå ett någorlunda komplicerat manus med många karaktärer som alla fick sin chans att utvecklas. en måttligt invecklad story som hade tid att komma till sin rätt och avslutas på helt rätt sätt. Pirates of the Caribbean var en dum Blockbuster film med ett perfekt manus och i och med att The lone ranger är skriven av samma personer och har samma regissör och skådespelare (en i alla fall) så förväntade sig folk nog något liknande, men egentligen hade den inte så mycket gemensamt med PoTC.

Det var en mycket mer allvarlig film med en mer sansad historia som var mycket mer förankrad i verkligheten, även om det var en hel del over the top moments. Det var egentligen en proper, modern Western, den hade svepande scenerier, härlig upptempo musik och en hel del komik, vilket var väldigt uppfriskande för en modern "origin story". Det här var ingen Batman begins eller Man of steel. Det här var en väldigt annorlunda blockbuster, som gick emot de flesta normer som existerar i dagens filmer. Det var en lättsam film som inte försökte vara allvarlig och mörk, den hade mer komedi än action och den använde typ noll flashbacks, väldigt uppfriskande. Dock följde den den mest enerverande standarden som finns nu för tiden. De första två timmarna bygger upp till den sista halvtimmen då hela helvetet brakar loss.
Vi såg det redan i At world's end, men jag skulle nog säga att Dark of the moon satte standarden med att dra ut på förspelet och sen explodera precis innan det tar slut väldigt abrupt (sex?...) sen såg vi det i The dark knight rises, vi har sett det i Man of steel, Rise of the planet of the apes, och ett antal andra filmer. För varje sekund av The lone ranger som inte följer normen så tar slutet igen det med råge, det är ett nu mer klassiskt slut och man får vad man betalar för...Action på hög nivå, och även om man börjar tröttna på att se samma formel i varje film nu för tiden så var jag nöjd när jag kom ut från salongen. Visst önskade jag att karaktärerna hade fått lite mer utrymme och att manuset hade hängt ihop bättre, och att filmen kunde varit en halvtimme kortare, men i slutändan så var det en helt ok actionrökare med vissa semi-originella moment som ändå överskuggades av klichéer.

Under the Dome. Säsong 1, avsnitt 1

"Why Chester's mill? Why us?" Det är fågan som konstapel Linda ställer i första avsnittet av den nya Tv-serien Under the dome och det finns ett väldigt simpelt svar på den frågan. Chester's mill är den enda sortens stad som någonsin råkar ut för detta. Varför då? jo det ska jag svara på, men en sak i taget.

Under the dome handlar om en typisk liten stad någonstans i "the heartland" i U.S.A (typ mitten av U.S.A). Det är en lugn stad med ett café, en liten kyrka, En liten polisstation och så vidare, inget speciellt. Det är en sådan där stad man bara vet gömmer mörka hemligheter, hemligheter som är det drivmedlet i en Thriller serie. Frågan är bara hur man gör det mer intressant än att det bara är en stad med hemligheter? Jo man tvingar upp dem till ytan med en utomstående kraft som inte går att förklara eller ens behöver förklaras. Entré, Kupolen. Från ingenstans, utan någon som helst förklaring så faller en massiv kupol ner över staden. Den fungerar som ett sorts kraftfält och stänger ute allt som försöker komma in i Chester's mill, samtidigt som den hindrar alla eventuella saker som försöker ta sig ut.

Så nu har vi en stad i en krissituation. Och vilka är personerna vi ska fokusera på i denna lilla stad? Det är borgmästaren som av någon anledning har börjat fylla på stadens reserver av Propan. Vi har Polischefen som försöker göra allt för att få den lilla staden att gå runt, till och med vänder bort blicken när borgmästaren börjar fylla stadens reserver med mer propan än nödvändigt. Vi har den nyinflyttade redaktören på den lokala tidiningen, en storstadskvinna som flyttade ut på landet för att vara med sin vänstrande make. Vi har de två ungdomssyskonen som blir föräldralösa när kupolen smäller ner (deras mamma skulle möta deras farbror/morbror i staden bredvid) och vi har den mystiske främlingen som bara är i stan på en snabbvisit.

Alla dessa karaktärer är de perfekta ingredienserna för ett klassiskt mysterium, och då har jag inte ens nämnt den tokiga Stalker pojkvännen, den lite tuffa självständiga poliskvinnan och flummisarna som driver en piratradiostation. Alla arketyper finns här och man känner igen de alla från andra serier och filmer. Det finns inte en enda originell karaktär och de existerar allihopa för att komplettera varandras funktion i serien, Och det faktum att Samma bildspråk, karaktärer och till och med samma musik som Lost (en serie som måste ha varit en stor influens på skaparna av Under the dome, kanske lite för stor) gör inte saken bättre.




Hur många gånger ska vi se en sån här serie på Tv? Varför envisas Tv bolagen med att försöka kopiera en och samma serie om och om igen bara för att försöka skapa samma succé? kan de inte försöka göra något eget? Visst finns det undantag (Breaking bad, Terriers och The walking dead för att nämna några stycken) men på varje bra och originell serie går det tio Cookie cutter thrillers och jag börjar tröttna.
Hela den här Tv-serie evolutionen som kom i början på 00-talet börjar lukta unket, det är dags för en revolution. Tyvärr är Under the dome inte just det, utan bara ännu en likmask som snaskar i sig av det ruttna liket.

Metaltown, en festival, tre dagar

Och så var det så, att Metaltown festivalen tog slut ännu en gång. Det var tre dagar fyllda av några av de fetaste och tyngsta namnen inom Heavy, Death, Black; Grunge, Kristen, och allsköns andra subgenrer.

Eftersom en bild säger mer än tusen ord så valde jag, att istället för att skriva om vad jag tyckte om varje band som jag såg, så fotade jag istället hela festivalen. Det blev en bra bit över 300 foton och de bästa har jag publicerat på Facebook, Twitter och Instagram. Jag vet att det känns en aning fult att säga att man ska göra regelbundna inlägg under festivalen och sen inte göra det, men den teknik jag hade tillgänglig gjorde det svårt att publicera bilder på bloggen. Så istället hänvisar jag till de tre sociala medier jag nämnde tidigare. Om ni vill se och uppleva det under som var Metaltown 2013 så gör ni det lättast genom att gå in på Instagram och letar upp Hereismyinstagram, där kommer ni att kunna se alla bilder jag publicerade under festivalen. Har ni inte Instagram så kan ni alltid kolla min Facebook (det är bara friendrequesta mig, jag heter Tobias Widéen) eller så letar ni upp Hereismytweet på Twitter, där finns alla bilder också.

Så det var det, till nästa festival så ska jag försöka ordna så att jag kan ladda upp bilderna direkt på bloggen, men tills dess så får ni hålla god min och gå en omväg. Jag ber än en gång om ursäkt och hoppas ni kan njuta lika mycket av bilderna som jag njöt av att ta dem.

Keep the metal alive T.W









P.S

Här har ni länken till min Instagram, där finns som sagt i stort sett alla bilder jag tog.

http://instagram.com/hereismyinstagram

Välkommen till Metaltown

Under några dagar framöver kommer bloggen att fyllas av ljuva toner och vacker lyrik. Jag kommer att rapportera så mycket som det bara går från Metaltown festivalen. Gillar du döds, heavy, speed och trash metal kommer du att älska detta. Gillar du inga av de genrerna så kommer du att lära sig att det finns inget bättre än en gitarr som ger ifrån sig dödsskrik och trummor som får dina öron att lossna


Det kommer att bli råtungt