hereismypodcast 34: Man of steel (no spoilers)

då var den här. Den första Stålmannen filmen sen 1987... Nej vänta; Superman returns... Nej, vi skiter i den. Hur som helst, nu ska vi snacka om Man of steel istället. Jag vill varna alla lyssnare innan vi börjar, Det kommer att bli en hel del spoilers. Tanken var att vi skulle hålla oss borta från att spoila för mycket, men när man sätter tre cineaster i samma rum och låter de prata fritt om en film så kommer det bli spoilers. Så om du inte har sett filmen än, varför har du inte redan sett den ?, så gör du bäst i att gå och se den innan du lyssnar på denna specialare. Men till er andra, Enjoy

Hereismypodcast 34: Man of steel by Hereismypodcast on Mixcloud

The internship

Ok, så jag lärde mig ett par saker av the internship.

Det är ok att vara lite bakom flötet när det gäller teknik. Jag anser mig själv vara lite av en teknofob, inte att jag liksom undviker teknik men att jag gärna använder den teknik jag behöver och skiter i resten. Ibland känns det som ett handikapp men om man ska lyssna på våra hjältar Nick och Bill så är det bara bra att inte alltid vara bunden vid all teknik som finns och hela tiden hålla sig uppdaterad med det senaste av det hetaste liksom. Ta till dig det du kan använda, låt någon annan använda resten liksom.


Och den andra saken, jag vill aldrig jobba på Google. Ok, det vi fick se var inte faktiskt google "jobbet" utan Google campuset där alla interns tävlade om att få ett jobb. Det var en sjukt tävlingsinriktad miljö, som alla påstod skulle vara en plats där man jobbade tillsammans, men ändå så slogs alla lag egentligen mot varandra med nävar för att komma först. Seriöst, det var våld inblandat. För det andra så verkade det inte vara en hållbar miljö. Istället för trappor i lobbyn hade de rutschkanor och ingen verkade faktiskt jobba. Alla bara gick runt och spelade volleyboll eller satt i en soffa och slösurfade, eller så åt de sig smällfeta på all gratis mat. Hela stället verkade vara en enda stor röra där man ska vara den skarpaste kniven i lådan och verkligen måste slåss för att komma längst fram. Samtidigt så skulle man ta det lugnt, umgås med alla andra interns och bara ha det roligt. Jag fick det inte att gå ihop, det kändes inte som en miljö för studier, mer som en stor lekplats.
Sen fanns det en hel del pretentiösa detaljer som nästan fick mig att kräkas. Den mest motbjudande var "the nap'o'pod" Istället för att ha ett "lugnt rum" som man hade förr i tiden, hade Google ett avskilt område där det stod en massa Futong liknande stolar som hade någon sorts sfärisk kupol man kunde stänga och utesluta omvärlden en stund. Är alla på Google verkligen så ADHD att de inte kan lägga sig i en soffa eller på en bänk och bara "shut down" en stund ? Måste de ha en speciell "pod" för att kunna slappna av ? Ännu en motsägelse...




Så, vad tyckte jag om filmen då ?
Äh. den var ok, del riktigt roliga scener som verkligen fick mig att asgarva och en duglig samling Cookie cutter karaktärer som kanske inte alla fick samma utrymme att växa men som höll igenom hela filmen (förutom den där förbannade Lyle, han störde jag mig på), Vince Vaughn och Owen Wilson var comedy gold i Wedding crashers. I The internship så håller det inte riktigt lika väl. Ett av skälen är tyvärr att de båda måste hålla tillbaka på obsceniteterna eftersom filmen var PG-13.
Allt som allt så var det en helt ok komedi, hyfsat många skratt och vissa karaktärer som man kunde relatera till.

Om ni undrar något mer så kan ni ju alltid Googla det...Ha ha...

Hereismypodcast 33: The second coming

Så efter förrförra torsdagens härdsmälta så återberättar jag vad jag hade på hjärtat då, plus lite nytt. en kort podcast men det är ju mer än ingenting.

Glöm inte bort att du kan följa hela hereismy universumet på fler än ett sätt nu. Adda Hereismytweet och Hereismyinstagram på respektive socialt media (twitter och instagram) för en mer tredimensionell upplevelse av sveriges mest fenomenala blog/podcast/livstilsguru

Hereismypodcast 33: The second coming by Hereismypodcast on Mixcloud

Red scorpion

Oftast ser man en film för att man har hört att den ska vara bra eller spännande eller så. Ibland så ser man en trailer och bara vet att man måste se den filmen, och den mest sällsynta av sammanträffanden är att man står och bläddrar bland alla skitfilmer på någon random loppis och plötsligt så ser man en film, en film som får en att stanna upp. Man plockar upp fodralet och beundrar omslaget, det är fullt av dramatiska penseldrag och berättande bilder.

Det är nästan så magiskt att man inte ens vänder på fodralet och läser texten, men sen så gör man det ändå, och då lossnar det ordentligt. på några enstaka rader sveper texten iväg dig till fantastiska scenerier fyllda med äventyr och spänning. Det är helt enkelt den bästa filmen du aldrig sett.

Filmen jag talar om heter Red scorpion.




Dolph Lundgren spelar Löjtnant Nikolai Rachenko. En av de bästa Spetznaz soldaterna som någonsin funnits, en perfekt mördarmaskin, som får i uppdrag att infiltrera en rebellstyrka i ett afrikanskt land med Kubanskt styre, men efter att ha blivit lämnad åt döden av sitt land går han över till rebellernas armé för att strida för rättvisan.


Det här är en film som betyder något extra för mig, det känns som om det var en del av mitt öde att se den här filmen. Jag hörde först talas om den när jag hittade den i en låda med begagnade filmer på Arvika festivalen, jag berättade ju hur fodralet fick mig att känna, så det var ju givet att jag skulle köpa den. Jag kom hem och såg den en kväll några veckor senare. Efter en dryg halvtimme slocknade jag av tristess och efter det har jag aldrig orkat se filmen igen. Men som om av ödets nyck så åkte jag till Länna igår och slöshoppade lite film (Slöshoppa innebär att man går runt och "kanske" köper en massa filmer man typ känner för att se) och plötsligt så stod den bara där, Red Scorpion...På Bluray, jag visste att den var menad för mig så jag köpte den. Hela vägen hem (och en stund hemma också) så grubblade jag över huruvida jag gjort ett fatalt misstag. Här hade jag gått och köpt en film, för andra gången måste jag påpeka, som jag inte ens tyckte var bra nog för att se klart en enda gång. Efter ett par timmars tvekande stoppade jag dock i filmen och beredde mig på det värsta.


En timme och fyrtio minuter senare stängde jag av min TV och förstod att jag hade sett en av de coolaste actionfilmerna sen...The raid (inte kronologiskt räknat då) Den må ha varit fylld av värdelöst skådespeleri ( Dolph är i sitt esse som den ryska terminatorn Rachenko) och ännu värre manus men allt det bleknade i jämförelse med de explosiva actionscener som målades upp på skärmen framför mig. Den må ha varit en aning seg i början, men när den väl kom igång var det en fet actionscen typ var och varannan minut. Nu tänker ni "Ja tobbe, men det har väl de flesta actionfilmerna från 80-talet ?" Ja det stämmer , men Red scorpion hade ett par action scener som till och med toppade slutscenen i Commando, speciellt biljakten i slutet på första akten. Skulle jag göra en lista över de 10 coolaste biljakterna någonsin skulle denna lätt hamna på listan (vart vet jag dock inte)

Vad jag försöker säga är att Red scorpion kunde verkligen sälja sig själv, grymt omslag och feta explosioner som passade bra i trailern, men när allt hype damm lagt sig fanns det fortfarande kvar en actionfilm som hade det där lilla extra som fick den att sticka ut ur mängden. Och det faktum att den etsade fast sig så i mitt huvud att jag efter flera år av att försökt undvika den, så lyckades jag inte hålla mig från att köpa den, en andra gång, och se den. Det var verkligen värt det.

Baksmällan 3

Uppföljare till komedier är sällan bra, ta Analyze that till exempel, eller varför inte Ghostbusters 2 (jag gillar dock inte ettan heller men...), än mindre brukar den andra uppföljaren (eller trean som det också heter) var sevärd. Därför så är Baksmällan trilogin verkligen något som framtida komediförfattare borde studera, för att lära sig hur man gör komedi i kubik.


I slutet av Baksmällan 2 lyckades The wolfpack få Mr Chow slängd i ett Thailändsk fängelse. Nu, tre år senare, så har han lyckats fly. Samtidigt så händer det saker på hemmafronten också. Alan (Zach Galifianakis) har inte tagit sina mediciner på flera månader och detta betyder mer problem än någon orkar med, speciellt hans far som efter att Alan halshugger en giraff får en hjärtattack och dör.
Phil, Stu och Doug ska därför ta med sig Alan till ett behandlingshem där han ska återfinna sin balans (och få starkare medicin) men på vägen dit blir de stoppade av maskerade män. Dessa banditer kidnappar Doug (vem annars liksom) och resten av the wolfpack får i uppdrag att hitta Mr Chow åt en viss Marshall (Black Dougs chef i Baksmällan 1. Jag vet, en väldigt tunn koppling men samtidigt, om den var planerad från början så är jag väldigt imponerad) som Chow stulit 21 miljoner dollar av.



Det här är en väldigt annorlunda film, i jämförelse med de två första i serien i alla fall. Det är ingen svensexa, det är ingen som blir bakfull och istället för en tokrolig komedi får man en ganska blek, svart film med en del komiska inslag. Det är definitivt ingen vanlig komedi. Det är mer av en nattsvart thriller maskerad som en komedi. Den är våldsam, väldigt... Liksom grovkornig på något sätt och behandlar ämnen som är lite tyngre än i de tidigare filmerna och en massa folk dör (no spoilers), men samtidigt garvar man läppen av sig då och då och jag måste säga att när jag reste mig ur stolen efter filmens slut så kunde jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillade den nya, mörka vändningen.

Men nu, när jag har fått grubbla ett tag så vet jag att Baksmällan tre är starten på en ny sorts komedi/allvarlig film fusion. Och som med allt nytt och otestat så håller det inte alltid till 100 % men samtidigt så är detta en sannerligen unik sorts film, och det är alltid beundransvärt.

P.S Även om många kanske kommer tycka att del 3 inte riktigt håller samma standard som de två första (dessa människor förstår inte sig på nyskapande film när de ser den) så kommer nog de flesta hålla med varandra om att trilogin inte kunde ha slutat på något annat sätt.




Slutet gott, allting gott (nästan)

Sightseers

Ben Wheatly är en konstig prick, han gillar inte de vanliga filmerna. Han gillar när saker och ting är en aning snedvridna. Ta kill list till exempel. En film om två yrkesmördare som får en lista med människor som ska dör, grejen är bara den att det hela visar sig vara en komplott för att styrka rankerna inom en hednisk kult med kopplingar till Athurianska legender.
Nu är han tillbaka med en ny film, en härlig roadtripkomedi om två älskare som ger sig ut för att uppleva den engelska naturen, men som det ofta är med nyförälskade som spenderar för mycket tid med varandra. Nya och väldigt annorlunda sidor uppdagar sig hos de båda, sidor som ingen av de visste om att de fanns.


Som jag sa i början av recensionen så är Ben Wheatly en lite udda karl, han gillar att röra till det och förvränga verkligheten precis så mycket att man fortfarande går med på att det är vår värld vi ser men samtidigt så kan man inte fatta att något sådant här kan hända på riktigt.

Det är oftast väldigt förvirrande och man vet inte om man ska ska skratta eller gråta, för oftast så är Wheatly en man som ser det roliga i allt och kan till och med få ett ganska brutalt mord att verka en aning roande.
Och det är en stor del av charmen i alla hans filmer. det går att skratta åt det mesta fast man egentligen inte borde, man är konstant underhållen även om man kanske inte alltid hajjar vad det är man tittar på. Det är ett säkert tecken på en bra film regisserad av en fenomenal regissör. Att man inte riktigt vet om man fattade allt som precis hänt, men du vet att du har blivit extremt underhållen.

Det är en väldigt passande metafor, för både sightseers och för Ben Wheatly... en gigant bland oss vanliga dödliga.

After earth

Jag tänker säga det rakt ut, innan vi faktiskt kommer igång med den här recensionen. Shyamalan är ingen actionregissör, han borde hålla sig till twistiga thrillers, men vad ska man göra när man kastat sin karriär i smutsen en gång för mycket (jag tittar på dig Avatar: The last airbender) så får man gå efter det gamla ordspråket man "tager vad man haver" Och nu var det After earth som fanns tillgängligt så vad gör man ?...



Dryga tusen år i i framtiden har människorna flytt en döende jorden och bosatt sig på Nova prime, typ en stenigare version av jorden med lite lägre gravitation. Dock så är vi inte själva på Nova prime, en ondsint ras av utomjordingar vill också ha planeten. Utomjordingarna experimenterar fram ett biologiskt vapen i form av en blind supermutantkrigare som kan lukta sig till människors rädsla och på så sätt kan slåss trots sitt synfel, människorna börjar då utbilda speciella soldater som inte visar några känslor på krigsfältet. En av dessa soldater, den mest episka och mäktiga är Prime general Cypher Raige (BAD ASS MOTHERFUCKER!!!) spelad av Will smith. Hans son Kitai Raige försöker desperat få sin fars respekt men på grund av sina svallande känslor (han är för fan tonåring) lyckas inte bli en supersoldat själv.
I ett desperat försök att knyta lite far o son band så följer Kitai med sin far på vad som skulle vara ett vanligt träningsuppdrag, men som istället blir en kamp för livet när skeppet kraschar på den enda planeten som man inte får landa på. Jorden...


Innan kraschen så är filmen en helt ok far och son berättelse. Den är en aning klyschig med en kylig pappa som inte riktigt accepterar sin son för den han är och hela familjen försöker fortfarande återhämta sig efter en tragedi. Men när de två landar på jorden, då man tror att äventyret ska börja, så tappar filmen lite fart. Som jag sa i början så är Shyamalan ingen som kanske är den bäste när det gäller action och äventyr så när pojken måste traversera 100 km livsfarlig terräng fylld av en massa djur som inget hellre vill än att äta upp Kitai, så tror man att det ska vara en massa episka vyer och feta fighter mot jättedjur, men istället så går han mest omkring och är rädd, samtidigt som han är sur på sin pappa för att han till viss del anklagar Kitai för tragedin som inträffade Wy back when och som skapade denna klyfta mellan de två.
Det hela blir liksom en duglig dramarulle maskerad som ett äventyr, visst finns det stunder då adrenalinet pumpar på, men för det mesta så tragglar filmen på i ett ganska dött tempo och det är inte förrän sista 20 minuterna som takten höjs markant och filmen får den klassiska äventyrskänslan och då är filmen slut.


Visst har jag sett sämre Sci-Fi filmer, jag menar fotot var snuskigt vackert. istället för att hitta på en massa konstiga rymdmiljöer använder filmen den naturliga skönheten som är jordens regnskogar (med lite CGI såklart).
Jag har till och med sett sämre "riktiga" filmer och det är definitivt inte Shyamalans sämsta, men det känns som om han fortfarande är stressad av allas förväntningar att han ska vara nästa Spielberg (ett faktiskt citat när sjätte sinnet släpptes). Han borde ta det lugnt och sätta sig ned, ta sin tid och skriva en film eller snarare "den" filmen som han vill göra. Han måste införa mer personlighet i sina alster, som det var på den gamla goda tiden, way back when.

Hereismypodcast32: Död åt Kojima

Hereismypodcast32 Död åt Kojima by Hereismypodcast on Mixcloud

En väldigt kort Update för att passa veckans tema av kvantitet framför kvalitet. Plus, Kiefer Sutherland är Snake!!!!!
Hideo Kojima är överst på min hatlista...

Evil dead

Jag är så trött på re-makes.
Hela tiden gör de re-makes, och speciellt av skräckisar. Vad är grejen liksom ? Att göra en skräckis är nog något av de simplaste som finns (tro mig, jag har gjort dussintals av dem, kortfilmer men ändå). Varför envisas de med att göra om varenda jävla skräckfilm som gjordes på 80talet ? Ibland så lyckas de ganska bra dock och den nya evil dead är faktiskt en av de bättre remejksen som gjorts på många år. Men det ändrar fortfarande inte på det faktum att det fortfarande är en förbannad re-make.


Så nu ska vi se hur mycket de har förvanskat den odödliga klassikern som är Evil dead.


Istället för fem lyckliga ungdomar som bara är där för att ha roligt och får sin värld sönderfuckad av demoner, det är en klassisk skräckfilm där sorgelösa människor råkar ut för de värsta jävla ödet som finns, det bidrar till känslan av hopplöshet och gör det hela mycket...bättre helt enkelt (jeesus, jag är inte vältalig idag)

I re-maken så är det fem ungdomar som åker upp till en gammal stuga som funnits i familjen sedan två av de var barn och brukade spendera sina somrar där. en av de fem är (insert valfri drog)missbrukare och har åkt upp till stugan mitt i ingenstans med sina vänner för att försöka "spola kröken" helt enkelt. Demoner dyker upp efter att en ohelig bok blir läst ur (vad är oddsen asså) och de redan rätt så melankoliska ungdomarna får mer trubbel att ta hand om.


I originalet är demonerna högljudda och vidriga, det sprutar konstant en massa vidrig vätskor ur de och när de dör så gör det så med buller och bong.

I den nya så är demonerna i stort sett zombies, de är en aning osynliga och är inte alls särskilt läskiga, ganska äckliga dock.

I originalet har vi en klart definierad hjälte i Ash. Han kanske inte är den mest heroiska av de fem men han överlever längst och det är han som till slut räddar dagen

I den nya så har vi ingen enda hjälte, fokus skiftar då och då från alla olika karaktärer och man får en falsk känsla av säkerhet tills de alla dör en efter en tills bara en är kvar.


Det är inte mycket som stämmer i Re-maken, och det är detta som stör mig med denna trend, som för övrigt har pågått alltför länge, om man nu ska göra en ny version av en så älskad film som Evil dead så måste man respektera källmaterialet. Den nya Evil dead filmen misslyckas fatalt på denna punkt.
Som en egen film är det dock en väldigt effektiv skräckfilm som faktiskt vågar gå lite längre än de flesta andra skräckisar nu för tiden. Det var länge sen jag såg så mycket blod spruta ur en människa (eller demon för den delen) på bio, förhoppningsvis är detta starten på en ny splatter våg...och inte fortsättningen på en extremt trött re-make trend.

Star Trek into darkness

.




Ja,vad ska man säga? JJ Abrams har haft ett fläckfritt rapsheet och har aldrig gjort mig besviken, men någon gång måste turen vända och just nu ser de
väldigt mörkt ut.


Den första Star Trek filmen var ett modernt Sci-fi mästerverk. Den återuppfödde en extremt död franchise och gjorde den mer åtkomlig för folk som kanske inte direkt var fans av serien, så självklart låg ribban högt inför uppföljaren.



Jag ska fatta mig kort,

Star trek into darkness var inte lika bra som den första.

Först och främst så fick alla sidokaraktärer mycket mindre utrymme. Första filmen lät alla karaktärer skina och utmärka sig på något sätt, även om fokus låg på Kirk och Spock, och på så sätt fick man en chans att lära känna alla. I into darkness så känner vi alla karaktärer redan så de flesta hamnar i skymundan, bara Spock, Kirk och Scotty får nog med utrymme för att kännas som mer än utfyllnad så att rymdskeppet inte ska se så tomt ut.

Sen har vi min störst grudge, manuset. Den första Star Trek filmen var i stort sett en nystart helt och hållet. de ändrade på nog med saker för att det skulle bli en film fri från ga,la idéer och såg till att de aldrig skulle behöva oroa sig för att trampa på seriens och de gamla filmernas tår alltför mycket. Men Into darkness är en annan historia, istället för att göra något nytt så valde manusförfattarna (I curse you Damon Lindelof) att i stort sett remejka Den gamla klassikern The wrath of Khan. Det värsta är att jag har inte ens sett Wrath of Khan och kunde ändå gissa mig till flera plotpoints mot slutet, grejen är den att Wrath of Khan är så sönderexploaterad på internet att hela twisten på slutet av filmen är i stort sett spoilad för alla som någon gång hängt på sidor i stil med 9gag och typ very demotivational.

Sen kändes plotten överlag en aning överexponerad och platt på samma gång, många saker hände men få spelade egentligen roll. Det enda som egentligen räddade manuset från att haverera helt var...Nej, manuset var vedervärdigt.


Dock så är ju inte manuset allt i en sådan actionspäckad film som denna och har man inte hjärna så får man förlita sig på sina muskler. Into darkness har verkligen ett par extremt spektakulära actionscener (ni som har sett trailern har ju sett hur ett gigantiskt rymdskepp störtar ner i vattnet utanför framtidens Chicago, låt mig säga att det man ser där är bara toppen av isberget) och JJ .Abrams är en mästare på spänningsfylld action. Det är sällan man hinner andas ut innan nästa grymma actionscen sparkar dig mellan benen, och mitt i allt detta tar Abrams sig tid att faktiskt fokusera på den huvudsakliga romansen i filmen, nämligen den mellan Kirk och Spock. Det är fan inte långt ifrån en kyss i flera scener och det faktum att Spockk visar mer känslor för sin kapten än sin flickvänn väcker en hel del frågor om hur mycket fan fiction som Lindelof läst (och skrivit) innan han skrev manuset till Into Darkness.




Så vad ska man säga då ? JJ. Abrams lyckas med nöd och näppe rädda sig själv från att befläcka sitt skrupelfria rykte som nästa Spielberg, men om han inte ska sluta som bara en i mängden måste han skaffa sig nya manusförfattare

Warm bodies

Bra filmer är inte så ovanliga kanske, men bra zombiefilmer är en mer sällsynt händelse. För varje bra zombiefilm man ser finns det säkert tio värdelösa, så varje gång en ny zombiefilm dyker upp på bio får jag väldigt blandade känslor. Och för det mesta så blir man besviken, men riktigt så var inte fallet med Warm bodies.



I Warm bodies har jorden gått under (big surprise, eller hur ?) och de få människor som överlevt måste nu slåss för sina liv mot det nya topprovdjuret, zombies. En av dessa zombies är R. Han går runt mållöst på en flygplats där han filosoferar över sitt (efter)liv, han är helt klart inte nöjd med att vara död.Till skillnad från de flesta andra zombies verkar han ha en aning mänsklighet kvar och allt han önska är att kunna...liksom slippa behöva hjärnor, det jobbiga är att det är hans instinkt nu för tiden. Men så träffar han Julie och någonting händer med honom, hans hjärta börjar slå...




Först kändes det som en billig Twilight kopia, en ungdomsfilm, baserad på en bok mind you, om en flicka som blir kär i en övernaturlig varelse (eller det är ju faktiskt tvärtom men ni fattar vad jag menar) och de är inte alls gjorda för varandra men kärleken är starkare än allt. Jag ba "nej, den går fett bort" men samtidigt så var det ju spännande med en så annorlunda zombiefilm, det är sällan man ser en zombiekomedi (sist var nästan tio år sen och det var nog första gången). Och det faktum att det var Jonathan Levine (50/50 regissören) som både skriver och regisserar. Helt klart en av filmvärldens nya stjärnskott och han väljer att göra en zombiefilm, mycket modigt. Och det faktum att han gör en komedi är ännu modigare, och det faktum att han faktiskt lyckas med det hela är helt sjukt.
Istället för att göra en riktigt ostig löövstory så har han skapat sorts odöd version av Romeo och Julia (R och Julie, två rivaliserande "familjer", inte direkt sublima hints men ändå) och den är rolig också. Dock så måste jag säga han bryter mot en hel del zombiefilmsregler.

1. Man kan inte bota en zombie. Många har försökt men i slutändan är motbevisen överväldigande. Shaun of the dead, Day of the dead och Resident evil extinction är alla bevis på att det enda som man lyckats med under snart 50 år är att lära zombies de mest basala komandon och ord, mer än så går det inte, tyvärr. Att en Zombie skulle kunna bli mänsklig igen för att hans hjärta börjar slå igen (bara det är omöjligt, Blodet i en zombies ådror torkar ut och blir i stort sett till damm efter bara några veckor) är totalt puckat, men det bidrar ju till att det bli en väldigt fin kärlekshistoria så ok då.

2. en zombie kan inte återuppleva människors minnen bara för att han/hon äter en människas hjärna. Först och främst så låter det mer som magi än vetenskap, och förutom det så är en zombies hjärna mer eller mindre rutten. Det enda som fortfarande fungerar är delar av ödlehjärnan, även detta har bevisats i flertal studier (se, än en gång, Day of the dead och även Dawn of the dead (orginalet) om ni inte tror mig). Det skulle vara som om vi fick en kossas muskelmassa bara för att vi äter en hamburgare...Nu funkar det ju typ så, man måste bara förbränna hamburgaren på rätt sätt, så jag antar att jag får gå med på det regelbrottet också.




Som ni kanske fattat vid det här laget så är Warm bodies en väldigt okonventionell zombie film, men som trots sitt hädiska nytänkande, ändå kan få en zombipuritan som jag att acceptera de mest befängda påhitt. För även om jag flera gånger under filmen satt och skakade på huvudet som en gammal gubbe på en One direction konsert så var jag till slut tvungen att erkänna att utan alla dessa regelbrott hade Warm bodies inte alls varit den underbara film som den var...