Hereismypodcast 31: Saker som är som musik för mina öron och saker som är som oljud för mina öron

Den här veckan blir det musik, mycket musik och kanske inte sån musik som ni tror att det kommer handla om. Plus att jag har varit med i radio...

Hereismypodcast 31: Saker som är som musik för mina öron och saker som är som oljud för mina öron by Hereismypodcast on Mixcloud

Oblivion

När jag sitter här, flera veckor efter premiären, så kan jag fortfarande inte riktigt vad jag tycker om Oblivion.
Å ena sidan så var det en extremt snygg film, och jag menar inte "wow, matrix är typ den snyggaste film jag någonsin sett" eller "Tron Legacy omdefinierar lagen om vad som är konst och vad som är film" nej nej. Oblivion är bortom allt detta. Det finns konstnärer som har gjort film och skapat konst, men Oblivion är den snyggaste filmen jag någonsin sett, den susar förbi alla andra "snygga" filmer som gjorts och jag överdriver inte.

De gigantiska gråa, hypnotiskt graciösa, ödelandskapen och den spartanska, hyperflashiga, framtidstekniken Skapar en underbar kontrast. Oblivion är som en blandning av olika Sci-fi typer, det är en postapokalyptisk miljö med teknik direkt tagen ur klassisk Hard Sci fi som 2001 och consider Phlebas (första boken i the culture war serien).




Samtidigt så skapar Oblivion även en kontrast i min hjärna, samtidigt som den är så extremt snygg så är den extremt innehållslös, eller innehållslös är fel ordval. Självklart finns där en story.
Tom Cruise spelar Jack (andra gången i år, se Jack Reacher) som tillsammans med sin fru Victoria är en av de få människorna som bor kvar på jorden. För 70 år sedan så attackerades jorden av en utomjordisk ras, vi vann men jorden var så förstörd att det inte längre höll att bo kvar. ett gigantisk rymdskepp, med namnet Tet, byggdes där alla som överlevt kriget skulle bo medan några få människor stannade kvar på jorden för att samla ihop de sista naturresurserna för att ta med upp till skeppet och sen ska allihopa flyga iväg till Titan, en av Jupiters månar.

Jack och victoria har bara några veckor kvar på sin post innan de ska åka upp till Tet och invänta resan till Titan, men Jack har fått kalla fötter. Han älskar jorden och dess tomma men vackra landskap, här har han all frihet han någonsin kunnat önska sig och han har återkommande drömmar om jorden innan kriget. Drömmarna är så detaljrika att de nästan känns som minnen, och varje gång han drömmer så så är det en kvinna med, en kvinna han känner igen...




Manuset håller så länge det handlar om Jack, Victoria och deras förhållande och hur de tillsammans bearbetar Jacks ovilja att lämna jorden men efter första timmen dyker twisten upp, såklart, och då faller manuset ganska så hårt med ansiktet före. Jag ska inte spoila så jag kan inte säga mycket mer än att plotten blir väldigt tunn och en aning osammanhängande samtidigt som den strävar efter att tackla en del existentiella och väldigt livsfilosofiska frågor, men det håller inte och istället så blir det ganska tråkigt och ytligt.
Men som tur är så har man ju alltid fotot, miljöerna och musiken att falla tillbaka på, dock en positiv sak med manuset är att det är en av de få moderna Sci-Fi filmerna som inte är baserade på en bok eller serietidning. Regissören (Joseph Kosinski) har faktiskt skrivit manuset själv, dock i form av en serietidning (skulle verkligen vilja läsa den och se hur den skiljer sig från filmen, om alls eftersom regissören till filmen skrivit serien. Se om det behöver skilja sig så mycket eftersom båda medierna är väldigt visuella och han är en extremt visuell regissör)
och manuset till själva filmen är skrivet av Michael Arndt (Star wars Episode VII) och Karl Gadjusek (Den välskrivna men kortlivade Tv-serien Last resort) och då tycker man att det borde vara bättre men tyvärr.


Så hur ska man summera Oblivion då ? en tom och innehållslös film, på flera sätt, men samtidigt så bländande vacker, på mer än flera sätt, att man förlåter den. Tom Cruise är grym som vanligt, även om man har sett honom göra bättre ifrån sig (en halvhjärtad Cruise är fortfarande snäppet bättre än de flesta skådespelare som verkligen brinner för sitt projekt) och sist men inte minst musiken. komponerad av Anthony Gonzales och Joseph Trapanese och framförd/komponerad av Bandet M.8.3. Ren och skär öronmagi som ackompanjerar fotot och miljöerna så sjukt bra.


så alltså, Oblivion är en film med en väldigt fin yta, men om man försöker gräva lite djupare så upptäcker man snart att det är ganska tomt på insidan (passande spegling av filmens visuella stil men det håller inte). Lite grann som den klassiska bimbon. Väldigt fin att titta på men inte mycket mer.

Oblivion är en bimbo med ambitioner.

Mama

Vad är grejen med Guillermo Del Toro ? Vad är hans fascination med barn som förlorar sina föräldrar och hittar en ny jättemysig familj (oftast) ,endast för att när filmen närmar sig sitt slut, så visar det sig att ungen är fett ond eller förföljs av ondska eller nåt liknande. Ok, jag ska inte hata för mycket, Det finns en hel del filmer om onda barn eller barn som utsätts för ondska som Del Toros inte är inblandad i, men det går icke att förneka att hela "onda barn och oskyldiga barn i hemska situationer" genren fick ett rejält uppsving i och med Pans labyrint. Det är ju filmen som satte Del Toros namn på kartan med undertiteln "seriös filmskapare".

Men vi är inte här för att diskutera huruvida Guillermo Del Toro är en bra regissör/manusförfattare. Vi ska diskutera Mama.




Efter att hans företag gått under pga den stora finansiella krisen som plågade de förenta staterna för några år sedan (en kris som fortfarande kan märkas av men som vid det här laget inte är så intressant att höra om i film längre) bestämmer sig Jeffrey för att skjuta sin fru (?) och dra från stan med sina två döttrar. Redan här började jag undra, det kan vara för att jag letade efter min biljett som fallit ner under min stol som jag inte fattade varför han skjuter sin fru, men förklaringen som ges senare i filmen är just för att han har gått i personlig konkurs...Och därför skjuter han sin fru, man får aldrig veta om de grälade angående detta och att stressen och rädslan fick honom att handla en aning drastiskt, eller om han bara tappade förståndet och sköt henne bara för att.
Nej, enligt filmen så blir han av med jobbet, åker hem, skjuter sin fru och drar iväg med sina barn (gnuggar pannan med båda händerna) men vi går vidare. Efter att ha insett att det inte är bra att bränna på i 190 på en snöig landsväg så finner sig Jeffrey strandad i en mörk och kall skog, med två små barn att ta hand om. I verkligheten kunde situationen utspelats på tre olika sätt.



1.

efter att bilen sladdar av vägen och störtar ner för ett mindre berg (vilket den gör) så dör alla i bilen, polisen hittar den några dagar senare och preskriberar det hela som ett vansinnesdåd av en desperat man



2.

Bilen sladdar ner för berget, men alla överlever, synd bara att de nu är fast i en mörk och kall skog. Efter några timmar dukar fadern under på grund av kylan och barnen (tre och ett år gamla) vet inte vad de ska göra, de tror pappa sover så de kurar ihop sig bredvid hans lik och vaknar aldrig igen. Extremt hemskt men väldigt sannolikt tyvärr.




3. Alla överlever kraschen, pappan lyckas göra upp en eld på något sätt och de kan hålla sig varma ett tag, men när några dagar gått så har den temporärt tokiga pappa fått vettet tillbaka (troligen för att han är för hungrig för att vara på rymmen) och försöker ta sig upp på vägen igen, stoppar en bil och får skjuts till ett sjukhus. Där berättar han sin historia, doktorn känner igen honom från bilderna på nyheterna och ringer polisen.
Pappan hamnar i fängelse och barnen hamnar hos moderns syster.




Det hade ju varit en ganska kort och tråkig film om något av dessa scenarion var det som manusförfattaren valde. Så istället gick han en annan, väldigt oresonlig, väg.


Alla överlever kraschen och eftersom det är en kall och mörk skog så bestämmer sig pappan för att det är bäst om de rör lite på sig, de börjar gå helt enkelt. Man undrar lite vad han tror att han ska hitta i skogen, förutom snö och träd liksom, men som en hägring i öknen ser pappan räddningen. Ett enda ensamt hus, mitt ute i skogen...Ok, stopp, jag måste bara reda ut det här. Visst kan man hitta ett ensamt hus ute i skogen, speciellt i filmer, det finns ju hur många gamla ruckel som helst ute i skogarna som stått kvar sen tiden innan den industriella revolutionen. Det har jag inga problem med, men grejen med det här huset som det hittar är att det är inget gammalt torp från 1834. Det är ett ganska så chict inrett litet hus från tidigt 70-tal (om inte arkitekt-Tobbe är helt off). Där inne finns en öppen spis som pappan, med viss möda, får igång och det verkar som om det tänds en låga av hopp...
Pappa Jeffrey snetänder dock snabbt igen och inser att det inte kommer att hålla att bo ute i skogen så han bestämmer sig för att skjuta sina barn och sen sig själv (suck, kom han att tänka på det nu, kunde han inte bara skjutit alla på en gång när de fortfarande var hemma liksom ? Jag fattar ju varför, men ändå).


Han ska precis skjuta den äldsta dottern när något mörkt och ondskefullt rycker tag i honom och slukar hans själ (vrider nacken av honom alltså) Dottern ser dock inte riktigt vad som händer för hennes glasögon gick sönder i kraschen. Fem år passerar och Pappa Jeffreys tvillingbror Lucas har letat frenetiskt efter sina brorsdöttrar och sin bror. När två jägare, anställda av Lucas för att leta igenom skogen, till slut bestämmer sig för att ge upp (om man inte hittat dem efter fem års letande i en och samma skog så borde man gett upp för länge sen tycker jag, hur ska de ens kunnat överleva i fem år ? Och vad är det som säger att om de nu överlevde, faktiskt är kvar i skogen och inte tog sig därifrån och lever i exil i Grekland eller nåt ?) Nåväl, barnen är vid liv men har assimilerats av skogen och är mer djur än människor. De omhändertas av myndigheten och efter att ha blivit någorlunda acklimatiserade till den civiliserade världen så flyttar de två systrarna hem till farbror Lucas och hans flickvän annabell, men något har följt med systrarna, något som bodde i skogen. Något ondskefullt...




Mama är verkligen en proper skräckfilm, både på gott och ont, Den faller ner i alla de klassiska klyschorna, barn som bär på en hemlighet, en familj flyttar in i ett stort, nytt hus. Ena föräldern vägrar se barnens "onda" sida medan den andra inte alls diggar barnen. Filmen är full av tillfällen där man himlar med ögonen och undrar varför folk i skräckfilmer aldrig ser på skräckfilmer själva, då hade de kunnat undvika att bli mördade och hemsökta och en massa såna saker.
Dock är Mama som sagt en proper skräckfilm i och med det faktum att den är riktigt läskig från och till. Den andra (och längsta) akten i filmen är genuint skitläskig, jag både blundade och skrek i högan sky och när en "scare" var på väg, de var väldigt lätta att förutsäga som det ska vara, så började man hyperventilera och smilbanden spändes åt ordentligt, sen kom tredje akten och på grund av skäl som jag inte kan diskutera (spoilers för fan) så blev filmen extremt...oläskig.




Att gå in på vidare tekniska aspekter känns faktiskt överflödigt då det höll en medelmåttig standar rakt igenom. Regissören Andrés Muschietti, har bara gjort ett par kortfilmer innan (en av dem är en kortare version av Mama som man får antaga att Del Toro såg och krämade på sig av någon anledning) och det märks att han inte hittat sin egna stil än. Han vet hur en effektiv skräckis fungerar och jobbar utifrån den mallen

Det är problemet med Mama, den är bara en i mängden av alla förbaskade skräckisar som görs nu för tiden, det finns inget som sticker ut och det genomsyrar hela produkten. Skådisarna vet att de är med i en "by the book" skräckis och anstränger sig därför varken mer eller mindre än vad som behövs. Inget illa menat, men varken Jessica Chastain (oscarnominerad för 0D30 och väljer en skräckis som sitt nästa projekt ? Antagligen var hon inblandad i Mama innan hon blev nominerad och kunde inte riktigt göra något åt situationen) Eller Nikolaj Coster-Waldau (även känd som sisterfucker Jamie Lannister, är nog bara glad att få vara med i en film i Tinseltown) gör mer än spelar sina roller liksom, ingen studie i skådespelargeni utan mer en studie i hur man gör för att tjäna lite pengar tills man blir erbjuden en roll i Terrence Mallicks nya film.




Så det är läget som det är just nu. Den må vara riktigt läskig då och då, men om du letar efter en ny skräckklassiker så se Kill list eller The woman in black, för Mama är tyvärr bara en i mängden

Hereismypodcast 30:saker som var bra förra året och saker som är bra i år

Idag är det tv-spel som gäller, men vi diskuterar även lite punk, funk och film såklart...ENJOY

Hereismypodcast 30: saker som var bra förra året och saker som är bra i år by Hereismypodcast on Mixcloud

Hereismypodcast: 29 Saker från då och saker från nu

Det var ju ett tag sen, och mycket har hänt sedan dess. För att inte ni ska behöva sitta och lyssna på mig i ett dygn ungefär så har jag sammanfattat allt som varit värt att veta sen sist och tryckt ihop det till en knapp timme, mycket mer hanterbart än verkligheten.

Hereismypodcast 29: Saker från då och saker från nu by Hereismypodcast on Mixcloud

Olympus has fallen

Alla vet ju vid det här laget att The Expendables återuppfann actiongenren och gav den tillbaka sin glans och "Over the top" lyster som den hade på 80-talet. Men senare, på 90-talet så började actionfilmer få en mer seriös ton. Kanske inte lika seriös som "riktiga" filmer men det var inte längre komedier med våld. istället för Arnold schwarzenegger som springer runt i en djungel och spränger allt. Istället var det Steven Segal som skulle hämnas sin polispartner med alla medel, lagliga som olagliga.
Det hela kändes mer realistiskt (ja eller hur) och humorn var som bortblåst, förutom diverse oneliners. Så om Expendables var en 80-tals homage, så är Olympus has fallen en 90-tals homage, kanske inte lika avsiktligt som Expendables men ändå.



Mike Banning Har det inte lätt, efter att fått sparken som presidentens förste livvakt så har livet gått i snigelfart, det är liksom inte lika kul att dega bakom ett skrivbord på skatteverket som det var att beskydda ledaren för det mäktigaste landet i världen. Men när Koreaner tar presidenten som gisslan och barrikaderar sig i vita huset så får Banning en andra chans att visa varför han är bäst.


Att jämföra den här filmen med Die hard är inte helt fel, för om det hade varit Bruce Willis istället för Gerard Butler så hade det varit en Die Hard film rakt av. Filmen har mycket action, många "fuck" och ett papperstunnt manus fullt av twists som inte var svåra att lista ut, den var totalt humorbefriad och full av sentimentala snyftscener som lämnar en äcklig smak i munnen (för det mesta).
Men samtidigt så kunde jag inte låta bli att tycka om den efter att ha bombarderats med halvlarviga actionspektakel i flera år nu, Crank, The raid, Gamer, Crank 2 och de tidigare nämnda Expendables filmerna så var det faktiskt skönt att kunna sätta sig ner och se en actionfilm som tog sig själv på allvar och inte bara ville skämta med actionclichéer, även om Olympus has fallen (Coolaste titeln på en film någonsin) är sprängfylld med avsiktliga Actionklichéer så görs det inte med glimten i ögat utan dem gör det för att det var så man gjorde förr i tiden, och det funkade ju då så varför inte nu ?


Det finns inte så mycket mer att säga faktiskt, maken till cookie cutter actionfilm får man ju leta efter, men om man som jag älskar klassiska actionfilmer så är det här definitivt en film för dig, alla andra bör hålla sig borta om de inte tycker om att sitta och himla med ögonen och sucka över det värdelösa manuset och de usla karaktärskildringarna. Fast jag måste faktiskt påpeka att jag har sett Morgan Freeman i många filmer och alltför ofta så tar han den bekväma vägen och spelar "Morgan Freeman". Ni vet vad jag menar, det där lilla smajlet, den lugna rösten och den varma blicken, I den här filmen så spelade han faktiskt en roll ibland, även om han för det mesta kör det vanliga stuket så var det ett par scener där han verkade genuint bedrövad, och när han röt till mot en av sina motspelare för att få tyst på honom så höjde jag faktiskt på ögonbrynen och fnissade nervöst, jag blev fan lite rädd för honom. En annan skådespelarprestation som jag gillade, men som alla andra kommer störa sig på (det finns redan en dedikerad tråd för hennes karaktär på IMDB.com) är Melissa Leo. Hon har ju en väldigt speciell och fysisk skådespelarstil och i Olympus has fallen (så jävla coolt namn asså) så känns det lite för mycket bland alla B-skådisar som inte har en suck när det gäller inlevelse.

Men allt detta är överflödigt, för i grund och botten är det här en actionfilm, fullt av övervåld och svordomar, och det är ju det man är ute efter. Eller hur ?...