Django unchanied

Det finns många olika sorters film, man brukar kalla det för genrer (uttalas "changrer"). Du har de mest förekommande i modern film; Komedi, action, drama, skräck och thriller, men dessa är egentligen bara ett fåtal. Det finns mängder av andra genrer som på ett eller annat sätt, nu för tiden, buntas ihop med dessa fem. Du har Western, Sci-Fi, Fantasy, exploitation, sportfilmer, fars, kammarspel, äventyr, rysare, slasher, katastroffilm, Martial arts och så vidare i all oändlighet.

Som jag sa i början så har de flesta av dessa genrer dött ut och nu för tiden så kallas alla filmer för action eller komedi osv, och det är väldigt synd. För det fanns något speciellt med att se en renodlad Sci-Fi film, ett exempel på en sådan är Star wars Episod IV. En film som kommer leva vidare för evigt, för det var det fina med genrefilmer, de stack ut ur mängden, även om det gjordes hundra tals kopior på Star wars så visste man alltid att den var den enda riktiga,. Nu för tiden görs inga såna filmer längre, visst i bland dyker det upp en film som lyckas ta en tillbaka till den gyllene tiden men det är sällan, och om det är en speciell genre vars bortgång jag sörjer mest så är det western.

Westernfilmer, de westernfilmer som man kan kalla riktiga, är något väldigt speciellt. de har en unik förmåga att fånga det vackraste i ett kargt öken landskap. Varje mans ansikte ser genuint väderbitet och levande ut.Den sorg och ensamhet, men även kärlek, hat och glädje som återfinns i dessa filmer är de mest riktiga känslor man kan hitta i film. Men det är länge sedan som en riktig Westernfilm visades på bio, då och då har det dykt upp filmer som nästan lyckats återskapa känslan, precis som jag sa, jag syftar på filmer så som Unforgiven, Dead man, Appaloosa och 3:10 to Yuma, och nu har vi fått en till. En Western film i modern tid som kan mäta sig med de gamla legenderna och till och med övervinna några utav de. Jag pratar givetvis om Django unchained.


I Django unchained får vi stifta bekantskap med, du gissade rätt, Django (Jaime Foxx). En slav som köps loss av prisjägaren Dr.King Schultz (En mästerlig Christoph Waltz) för att hjälpa honom identifiera tre bröder med ett pris på sitt huvud. Django vet vilka dessa är för att de var dem som fångade in honom och hans fru Bromhilda (Kerry Washington) efter de hade rymt från sitt plantage och såg till att de såldes till olika slavägare. Om Django hjälper Schultz att hitta och döda dessa tre bröder, så lovar Schultz honom att få sin fru tillbaka...

Det är hela storyn, simpelt men med utrymme för många twists and turns som man kallar det, och även mycket utrymme för att lära känna dessa två karaktärer, vilket ofta är ett återkommande tema i Westernfilmer. Karaktärer som ständigt utvecklas, ibland under flera filmer (se dollar trilogin med Clint Eastwood av Sergio Leone) och det blir så mycket mer än ett vanligt äventyr med pang pang och explosioner.


Quentin Tarrantino Kan sin Western. Har lyckats fånga varenda detalj och nyans av sina karaktärer och sitt manus, tillsammans med en högst detaljerad och trovärdig miljö som suger in en redan från början, men det är inte allt. Tarrantino leker konstant med olika genrer, han stoppar in komedi, och något på gränsen till skräck och blandar det med underbar koreografi direkt taget ur en Blaxploitation film, men han håller fortfarande fast vid Westerngenren som ett ankare som håller ihop allt detta och ser till att det inte driver våg för vind.
Få andra regissörer kan kontrollera ett sådant monster till film som Django är men Tarrantino gör det med en knivskarp perfektion och gör en extremt välgjord, underhållande och gripande film där många andra regissörer hade tappat greppet och förvandlat det hela till en redig soppa.


Det måste man också tänka på, det här är regissörens film. Många andra filmer lever på skådespelar prestationerna eller actionsekvenserna eller enbart på manuset, men i Djangos fall är det regin som gör hela filmen. Tarrantino är smart på det sättet, han skriver ett till synes simpelt manus och befolkar det med väldigt intressanta karaktärer, sedan så förvandlar han hela filmen till sitt eget lilla experiment där han kan göra vad han vill, och eftersom han är en sådan passionerad filmfantast så lyckas han skapa ren och skär film magi. Dock får icke skådespelarna glömmas bort, handplockade av Tarrantino för att fylla ut hans tokiga fantasier med exakt rätt ingredienser av galenskap, karaktärsskådespeleri och en coolhetsfaktor "out of this world". Leonardo Di Caprio gör en av sina bästa prestationer som plantage ägaren Calvin Candie och Samuel L. Jackson, som den lismande Steven, förvandlar vad som kunde ha varit en överspelad och otroligt jobbig karaktär till en sannerligen ond människa, formad av ett liv som slav med makt över andra slavar, en ,man som tror han har makt men i själva verket inte är mer än en glorifierad slav han själv.


Django unchained är ett modernt mästerverk, det kan vara lite svårt att upptäcka det med alla underliga homager till Blaxploitation, sjuttiotalsfilmer och modern musik i en film som utspelar sig på 1800-talet, men det är vad som gör så underbart grym, den lyckas med alla olika konstgrepp och kan samtidigt vara en klassisk Westernfilm och Tarrantino är en av de få regissörer som kan klara av att göra en sån här film. Jag är den sista som skulle hylla Tarrantino, han har varit på min hatlista ända sedan han Deathproof (kan vara en av de sämsta filmer jag någonsin sett) men jag tyckte även att Kill Bill filmerna inte höll måttet. Men med Django unchained har Tarrantino hittat tillbaka till samma nivå av mästerligt filmskapande som han hade på 90-talet.
Välkommen tillbaka till toppskiktet Quentin, vi har saknat dig.

Kon-Tiki

När jag var liten brukade jag och en kompis fantisera om att bygga en båt/Ubåt som vi skulle ut på haven med och leva livet. Vi kom så långt att vi började rita lite men mer än så blev det inte, skolan och verkligheten satte alltför många käppar i hjulet för oss, men drömmen har väl alltid funnits kvar, att ge sig ut på ett riktigt äventyr. Att få se saker man aldrig sett förut, stirra döden i vitögat och leva livet till fullo. Tanken kommer ju tillbaka då och då, men precis som för 16 år sedan så kommer verkligheten i fatt en. Så istället får man leva ut sina fantasiäventyr på bio, och det var precis jag gjorde i Tisdags när jag såg Kon-Tiki.



Kon-Tiki är ju som vi alla vet...eller som vi alla borde veta en film om den legendariska äventyraren Thor heyerdahl...vet ni inte vem det är ? Nåväl, vilken tur att det finns en film om honom nu, för Kon-Tiki är (som sagt) en film om den legendariksa äventyraren thor Heyerdahl som bestämmer sig för att bevisa att Polynesien befolkades av Peruaner som reste dit med hjälp av flottar som endast drevs av vind och undervattenströmmar. Självklart är det ingen som tror på honom och det enda sättet som han kan få folk att ta honom på allvar är att göra resan mellan Peru och Polynesien, precis som Peruanerna gjorde för 1500 år sedan. Det innebär inga motorer, inga plastbåtar och ingen hjälp från utomstående, allt han får använda är en flotte gjord av Balsaträ och en besättning bestående av sig själv (DUH!!!) två radiooperatörer, en Svensk etnograf, en soldat med sjövana och en kylskåpsförsäljare.


När jag först hörde talas om filmen så tänkte jag...ingenting egentligen, det var en Norsk film så vi kommer nog aldrig att få se den på bio i Sverige, sen nominerades den för en Oscar och sen dök den upp på bio i sverige ändå och då tänkte jag, ja varför inte. Jag mindes att jag hade läst om Thor heyerdahl när jag gick i grundskolan och plötsligt så vaknade min äventyrslust till liv och jag var bara tvungen att gå och se filmen. Dock så hade jag inte inte sett något från filmen (förutom postern och ett par bilder bara) och det var inte förrän några timmar innan jag såg filmen som jag faktiskt såg en trailer, så det hela var lite av en chansning, men jag kan säga med en gång att jag blev inte besviken.


Det första man märkte, med en gång faktiskt, var att filmen var extremt snygg. Det var som om man tittade på en jätteproduktion från USA eller Australien eller typ England eller nåt, och nu tänker ni "men vad är det där för vidrig generalisering ? Bara för att en film inte kommer från Hollywood så kan den inte vara snygg" Men jag säger alltid det är inte rasism, det är fakta. Vad har rasism med det här att göra ? ingenting men principen är densamma... Nu ska vi inte tappa tråden här, mina rasistiska fördomar har inte med Kon-Tiki att göra. Vad jag försöker säga är att det finns en distinkt skillnad mellan en Nordisk filmproduktion och en typisk Hollywood produktion, men när jag satt och tittade på Kon-Tiki så var det enda jag kunde tänka på hur snygg filmen var. Inte nog med att kameraarbetet var väldigt vackert, en film om några snubbar på en flotte mitt ute i ett hav kan lätt bli långrandig men Geir Hartly Andreassens foto var ständigt innovativt och en unik blandning av teknisk fulländning och varsam poesi, men alla datoranimerade djur och vädereffekter var verkligen inte något som jag hade sett i en Nordisk film förut. Så vi kan snabbt säkerställa att filmen är tekniskt fulländad, men Kon-Tiki är i första hand ett persondrama och det är kanske filmen svagaste länk. Det är inte så att skådespelarna var dåliga, som många andra recensenter påstår, tvärtemot så tyckte jag att de sex flottresenärerna skapade en väldigt trolig och levande Kemi, de individuella prestationerna kanske inte alltid höll till 100 procent, men tillsammans så fick skådespelarna i alla fall mig att tro att de faktiskt var fast ute på en lite flotte i havet.

Men som sagt, det faktum att filmen var både ett persondrama, typ kammarspel nästan, och ett riktigt äventyr på samma gång, det är två väldigt olika genrer och det kan bli svårt för två så olika genrer att samsas i samma film. Alla äventyrsmoment i filmen var extrem spännande och välgjorda, samtidigt så var alla de dramatiska styckena väldigt finslipade, men eftersom äventyrsbiten av filmen tog upp lite mer plats så kändes det som att filmen tappade farten lite grann och det blev väldigt skarpa klipp mellan det äventyrliga och det dramatiska, och det var nog det enda jag inte riktigt gillade. De borde ha valt från börja, ska vi göra en renodlad äventyrs film eller en renodlad dramafilm.


Ok, det var en sak till som störde mig, men det var en väldigt personlig detalj som inte egentligen har med filmens kvalitet att göra, men det var något som plågade mig genom hela filmen så jag känner att jag borde ta upp det.
Varje gång som Pål Sverre Hagen (Thor Heyerdahl) tittde på någon av de andra skådespelarna, eller rättare sagt varje gång som nån av de andra skådespelarna sa något av vikt och de skulle göra ett dramatiskt klipp till nästa scen så fokuserade alltid kameran på Pål Sverre Hagens blick, och det enda jag kunde tänka på när jag såg den där blicken var "Brokeback flotte. Next stop butsecks station" en aning opassande och en riktig moodkiller, men det kunde inte hjälpas och efter typ tredje gången lät jag det bara vara och småflinade lite åt det hela.

Hereismypodcast 28: Saker som dånar och saker som går att tolka på olika sätt

Jag tänkte följa upp förra veckans musik tema med mer musik, men den här gången blir det inte lika mysigt och folkligt. Den här gången blir det METAL för hela jävla slanten, plus det vanliga pladdret om ingenting också såklart, ingen Herismypodcast podcast är komplett utan det.

Hereismypodcast 28: Saker som dånar och saker som går att tolka på olika sätt by Hereismypodcast on Mixcloud

Hereismypodcast 27: Saker som kommer finnas för alltid och saker som brinner ut allt för fort

Så här är den andra Podcasten, som lovat. Mer pladder, mer onödig fakta och mer Mark Schottinger.
Haters gonna hate.

Hereismypodcast 27: Saker som kommer finnas för alltid och saker som brinner ut allt för fort by Hereismypodcast on Mixcloud

The Parking lot movie

Jag tittar inte ofta på regelrätta långfilms dokumentärer, oftast så ser jag en dokumentär på TV som är 45 minuter och som handlar om typ...den industriella revolutionen. Jag vet, inte särskilt intressant, men så dök ju Netflix upp i Sverige och helt plötsligt fanns det en massa dokumentärer som jag aldrig hade hört talas om och som jag nog aldrig skulle höra talas om om det inte var för Netflix (om jag bara fick betalt för att namedroppa asså). En av dokumentärerna som jag såg först var The Parking lot movie. När jag först läste om den tänkte jag "vafan, hur kan det här vara intressant ? En film om några högskolesnubbar som spenderar sina sommarlov osv med att jobba som parkeringsvärdar", men jag såg en trailer och det var någonting som drog mig in i filmen.
Som sagt, filmen handlar om en parkeringsplats någonstans i USA som trots dagens moderniteter fortfarande använder parkeringsvärdar. Du vet, att istället för att ha parkeringsautomater så sitter det folk och tar emot pengar när du ska "checka ut". Varför just den här parkeringsplatsen fortfarande funkar så ? Enligt ägaren (ja den är privatägd, hur konstigt det än låter) så var det så det gick till när han först startade parkeringen på 80-talet och när andra parkeringsplatser tog bort sina värdar och satte in automater så valde han att behålla sina. Han fann det mycket mer personligt och trevligare att kunna arbeta med människor istället för maskiner. Att jobba som en parkeringsvärd är dock inget som man kanske kan livnära sig på resten av livet, så de flesta som jobbar på parkeringen är högskolelever som behöver extra pengar under sommaren eller liknande. Eftersom det är ett ganska lätt jobb med mycket "downtime" så har de anställda en hel del tid att filosofera över sina liv, sin omgivning och alla idioter som inte kan parkera ordentligt, och det är det som gör filmen så intressant och stundtals väldigt rolig.

Alla karaktärer är så annorlunda men ändå har de något gemensamt. Alla har, efter att ha jobbat en tid på parkeringen, byggt upp ett hat mot alla människor som omger dem på parkeringen. De ser sig själva som de enda vettiga människorna kvar i en värld full av galningar och idioter, det blir deras enda räddning från att tappa förståndet.

Samtidigt som man får sig några riktigt goda skratt samtidigt som man lär känna en skara väldigt annorlunda och väldigt intressanta människor som befinner sig mitt i en av de mest surrealistiska platser jag någonsin sett på film, och samtidigt så kommer jag på mig själv med att sitta och säga till mig själv "men det är ju bara en parkeringsplats" men för dem så är det så mycket mer. Det är deras chans att för en gångs skull slå tillbaka mot överklassen, en chans att skapa, om än endast för en kort stund och på en liten yta av världen, total ordning och regera med järnhand. Det blir som en fungerande miniatyrversion av en diktatur...Fast på ett bra sätt tror jag.


Hur som helst så kan man inte förneka att The parkinglot movie är en väldigt rolig och hjärtvärmande film med en hel del grym musik, bland annat av en av de som jobbar på parkeringen. Mark Schottinger (ni kanske känner igen namnet) Spelar upp några, förhoppningsvis, framtida klassiker som han knåpat ihop under alla långsamma timmar där på parkeringen och på något sätt reflekterar texterna olika situationer och ideologier som har kommit till liv på denna helt vanliga, Amerikanska parkeringsplats.

hereismypodcast 26: Saker som låter och besviker

Det var ju ett tag sen nu så jag tänkte att "vafan, vi gör en dubbel den här veckan" så idag (tisdag) får ni en podcast och sen på Torsdag kommer en till, bra va ?

Hereismypodcast 26: Saker som låter och besviker by Hereismypodcast on Mixcloud

Compliance

Sent ska syndaren vakna...




Jag är alltid för att ge etablissemanget fingret, men i vissa fall måste man lyssna och göra som man blir tillsagd. Många kanske inte håller med och det är ju inte så att man måste, men livet blir mycket lättare om man bara vänder kappan efter vinden ibland. Ett sådant fall är när en polis ber dig göra något, då bockar man och ler medgörligt och så går allt mycket snabbare och mer smärtfritt till, men ibland kan man kanske inte riktigt hålla med farbror polisen, men oftast så gör man som han säger ändå. Däri ligger dilemmat, hur mycket kan man komma undan med enbart med hjälp av sin yrkestitel och långt är vi villiga att gå innan vi säger ifrån ?

Det är vad Compliance handlar om.


Det är tidig morgon någonstans i mitten av USA och ägaren av den lokala Chickwich (en fiktiv konkurrent till KFC kan man säga) restaurangen ska just öppna upp. det är fredag, vilket betyder extra många gäster och som om inte det var nog så har ett trasigt kylskåp sett till att det inte finns nog med Bacon, det kommer att bli en lång dag helt enkelt.
Mitt i "rush hour" ringer telefonen och en man som påstår sig var polis berättar att en av restaurangens anställda(den unga, snygga och populära tjejen, föreståndarens raka motsats) är anklagade för stöld, han kan tyvärr inte vara på plats då han utreder hur denna stöld kan vara kopplad till ett större brott så han ber föreståndaren att förhöra den misstänkte.
"Polisen" fortsätter därifrån att orkestrera alltihopa genom att gång på gång manipulera föreståndaren, andra anställda och utomstående personer likaså att göra rent ut sagt vidriga saker mot den anklagade flickan, allt med fyra små ord, "you are in command".


Om man ska vara helt objektiv så handlar inte filmen om mycket mer än så, olika personer gör mer och mer hemska saker mot denna arma flicka och hon går med på allt (en aning motvilligt ibland) just för att det är en polis som ber dessa människor att göra dessa saker mot henne. Det som gör filmen mer intressant än vilken annan tortyrporrfilm som helst är hur "polisen" gör för att få denna flicka att mot slutet stå naken i ett förråd och låter en i stort sett okänd man inspektera hennes underliv. Man sitter där och undrar hur hon bara kan köpa något sånt men om man tänker efter så fattar man hur han gör och han är verkligen ett ondskefullt geni. Det börjar lätt, han ber föreståndaren att ta flickan bak till lagret och visitera henne. Helt ok liksom, hon är ju misstänkt för att ha stulit pengar så pengarna kan ju finnas i hennes fickor, men när de inte hittar pengarna ber han föreståndaren att ta av henne kläderna och kolla om det finns gömda fickor på insidan.Självklart så finns inte pengarna där men det är ju välkänt att kvinnor gömmer pengar i behån så...Efter ett tag så börjar folk ifrågasätta "polisen" och då ber han en ny person ta telefonen och så tar han ett steg bak, två steg fram och så fortsätter det. Då undrar man varför flickan går med på allt ?
Jo för att han bryter ned henne gradvis på samma sätt som han manipulerar alla andra och till slut så går hon med på allt bara för att det ska vara slut.




Compliance var helt klart en av de mest vidriga filmer jag någonsin och det var inge blod, inge våld och inte ens läskig musik. utan det som gör det så jävla läskigt är den kalla, omänskliga tolkningen av något så avskyvärt som detta och hur långt människor går när de har makten över en annan människa, på mer än ett sätt. Craig Zobel (regissören) använder mer än bara situationen för att bygga upp hatet mot "polisen" och alla andra medarbetare, han låter det faktum att livet går vidare utanför och så fort föreståndaren kommer ut ur förrådet där en flicka sitter utan kläder medan en medelålders man stirrar på henne och hon går ut bland kunderna och ler och småpratar. Man sitter bara där och mår fysiskt illa och undrar varför ingen ifrågasätter varför en polis vill att någon måste göra upphopp utan kläder på, men ingen kan ju ifrågasätta en polis, han har ju lagen på sin sida.

Så om du är en som gillar skräckfilmer och letat länge efter en uppriktigt frånstötande film som får dig att faktiskt må illa (och jag är ganska avtrubbad när det gäller skräckfilm) så ska du se Compliance, och så kan du känna dig lite extra smart eftersom du sett en smal och svår indpendent film.