Pages

Sunday, January 29, 2012

Mission impossible: Ghost protocol







Äntligen är väntan över!!! Efter all ångest och tillbakahållen aggression så har jag till slut sett den fjärde Mission impossible filmen. Var det värt väntan ? Var det värt all ilska och alla sömnlösa nätter av filmtittande och skrivande för att färdigställa detta uppdrag ?

Utan att avslöja för mycket, ja. Ja det var det verkligen, med råge.



Mission impossible: Ghost protocol börjar i Budapest där Agent Hannaway (briljant liten cameo av Josh Holloway) flyr för sitt liv, han tror sig kommit undan sina förföljare när han springer rakt i armarna på en lönnmördare. Hon skjuter honom och tar hans väska, vad den innehåller vet vi inte än.
Klipp till ett fängelse i Moskva där Ethan Hunt sitter fängslad av outgrundliga skäl, men fängelsevistelsen blir inte långvarig då IMF agenterna Carter och Dunn fritar honom, han hinner knappt sätta sig i flyktbilen innan han blir informerad av sina räddare om situationen i Budapest och att väskan som Hannaway hade innehöll avfyrningskoder till ryska kärnvapen missiler som en viss svensk, avskedad och tvärknäpp kärnvapen expert mer än gärna vill få tag på (Michael Nyqvist spelar en klassisk galning med storhetsvansinne i stil med Xander drax och Dr. Evil... fast en aning mer seriöst) dessa koder.

Hunt och hans team måste bryta sig in i Kreml och stjäla dennes personuppgifter men uppdraget misslyckas då arkiven har blivit länsade och när Hunt och Co är på väg därifrån flyger hela Kreml i luften, inte hela men en stor del av den. IMF får skulden och presidenten aktiverar Ghost protocol, en order som stänger ner hela IMF och förnekar varenda levande agents existens, men precis innan detta ger IMF:s chef Hunt hans sista uppdrag, hitta avfyrningskoderna och stoppa vem som än tänker använda dem.


Där har du Storyn i ett nötskal, men självklart ligger en hel delannat under ytan och pyr, som det faktum att Agent Carter var teamledaren för det misslyckade uppdraget i Budapest och att Ethans fru blivit mördad någonstans mellan tredje och fjärde filmen och detta påverkar helt klart Hunts utförande av uppdraget, han är inte längre denna självsäkra hunk som garvar sig igenom de mest hårresande situationer. Han är surmulen och väldigt allvarlig, ett nytt och väldigt välkommet karaktärsdrag hos en person som med åren blivit mindre och mindre omtyckt (av mig i alla fall, förutom slutet på trean så har han varit alldeles för självsäker för sitt eget bästa).
Det kan även ha att göra med vikten av deras uppdrag, nu är det inte några agenters täckmantel som hänger och dinglar eller ett virus som kan utplåna en hel stad. Nu snackar vi tredje världskriget, misslyckas dem den här gången så är det slut på riktigt.

Detta bidrar till att göra filmen extra spännande, som om den inte var spännande nog som det var, varje scen är så spänd och intensiv att man undrar hur dem lyckats. Det kan inte varit lätt för Brad Bird (som tidigare regisserat The incredibles, Järnjätten och Ratatouille) som här gör sin spelfilms debut, han är ju en lysande regissör men att gå från att regissera tecknade filmer till detta monstrum till film är ett väldigt modigt kliv att göra, och han gör det så väl. Om dem någonsin gör en film av Uncharted så anser jag att Brad Bird ska regissera den, han har total kontroll över varje scen och får skådespelarna att göra sitt yttersta för att verkligen sälja känslan av panik, och sekvensen utanpå Burj Khalifa tornet var en av de mest nagelbitande, hjärtpumpande actionscener jag sett sen snöborgs scenen i Inception. Man satt bokstavligt talat på kanten av stolen och drog efter andan både en och två gånger, mycket av berömmet ska även gå till Robert Elswit som fotat filmen. Elswit är ju ett välkänt namn i Hollywood som gjort sig känd med filmer så som Michael Clayton, The town och There will be blood, han är en mästare bakom kameran och med Ghost protocol bevisar han det bättre än någonsin. Kameran sveper över filmen och rör sig sömnlöst mellan bilar och explosioner som men annan Balettdansös av den ryska skolan, ett otippat favoritstycke är när Hunt lutar sig ut och tittar ner mot marken från Burj Khalifa tornet och kameran tittar ner på honom och marken, sen följer den honom, utan några klipp, ut från hotellrummet och upp på väggen, minimalistiskt, stillsamt och fantastiskt. Något annat som man inte får glömma är det faktum att de flesta stuntsen i filmen görs utan några tyngre specialeffekter, dem flyger fram på taket av en bil genom trånga gågator och dem störtar hundra meter ner genom ett garage i en bil och dem klättrar faktiskt på utsidan av världens högsta byggnad, Och det är inte Någon stuntman som gör detta, Cruisan är där i stort sett hela tiden. Karlen är verkligen ett unikum, han är 50 bast och kastar sig hejdlöst fram genom några av de mest dödsföraktade stunt jag sett på länge. plus att han i denna film nästan trumfar sig själv i ettan rent skådespelarmässigt, en naturlig utveckling av karaktären och en seriös, opretentiös tolkning av en numera klassisk karaktär ger filmen ett par extra poäng på "fan va grym den här filmen är" skalan. Hoppas han aldrig går i pension för så länge han gör actionfilmer kommer det aldrig att vara tråkigt.
Dock stjäl Jeremy Renner showen med sin William Brandt som till en början verkar rätt mesig men som visar sig ha dolda talanger och en personlig koppling till Ethan Hunts förflutna som gör honom väldigt nervös i hans närvaro. Renner är en skådespelare man sett mer och mer av och den här gången gör han sin bästa roll sen The hurtlocker (tråkig film men grym Renner)

Varenda actionsekvens i hela filmen kändes som om det var den sista avgörande actionsekvensen i en annan film, det var nästan ett överflöd av spänning och action. Då tänker man "då måste ju något saknas, så som karaktärsdrama och stillsamma, sorgliga scener" men såna får man också. varenda en av Hunts teammedlemmar får sin stund i rampljuset och ingen känns ditstoppad för fylla ut filmen. Jeremy Renners Brandt som halkar in på ett banaskal men som visar sig ha ett mörkt förflutet. Simon Pegg gör ett kärt återvändande som Benjamin Dunn från trean, nu full lärd fältagent som har en del att bevisa eftersom han är den nya killen i gänget och Paula Patton spelar Jane Carter som är ute efter hämnd efter sitt misslyckande i början av filmen. Dem har alla sin egna orsaker att vara där dem är och detta hjälper till att ge filmen det djup som nog lätt kunde ha saknats, Brad Bird ger dessa sidohistorier exakt rätt mängd utrymme för att dem inte ska kännas onödiga men samtidigt inte ta över och sakta ner filmen, för det är ju en actionfilm i grund och botten.
På grund av allt detta så blir filmen en aning lång och med 134 minuter så är det ju inte världens längsta film men man märker av att man suttit ner mycket längre än vad man brukar göra när man ser en actionfilm nu för tiden.


Allt som allt är Mission impossible: Ghost protocol en riktigt bra film, den är bättre än trean, definitivt bättre än tvåan och jag vill nästan säga att den är bättre än ettan...Men det är marginellt, dem hamnar på en delad första plats. Självklart är den inte perfekt, det finns en del plotholes och vissa cameos i slutet av filmen fick mig att himla med ögonen och gav mig en smak av bajs i munnen (kan ni gissa vem som dyker upp i typ sista fem minuterna).
Men utan att vara för petig så kan jag nog säga att Ghost protocol är så nära man kan komma en perfekt actionrökare utan att faktiskt vara det, bästa filmen i år ? Hittills nja, den ligger lika med förra veckans premiär (men så har jag ju inte sett The descendants än så jag ska inte uttala mig allt för mycket).

Men jag kan hålla huvudet högt när jag påstår att du har inte haft så här kul på bio på länge, om du får chansen att se Ghost protocol på bio så gör det, största skärmen med det fetaste ljudet så har du en helkväll. fylld av spänning, känslor, explosioner och dödsföraktande stunts, allt i klassiskt Mission impossible/Tom Cruise stuk.


Sen måste jag nämna något som jag inte tänkt på förut men som dök upp i mitt huvud när jag satt och såg trean som jag fick konfirmerat i kväll.
Varje Impossible film har ett spektakulärt stunt som involverar Cruise hängandes från ett rep, dansndes runt som värsta Justin Timberlake, och i varje film som vill dem One-appa sin föregångare. I ettan har du Serverrummet och Hunts lekamen hängades en bit ovanför marken för att inte utlösa larmet, ytterst spännande men inte så dödsföraktande. I tvåan har du Hunt som hoppar rakt ner genom ventilationen på ett höghus och faller 40 meter rakt ner innan han bromsar in och snurrar runt ett par varv och sedan landar fjäderlätt på taket till Biocyte labbet. I trean Hoppar Hunt från dryga 260 meter för att sedan svinga över till nästa höghus och falla handlöst ett dussin meter innan han landar och glider mot sin död samtisigt som han avverkar ett antal badguys. alla dessa stunt är grymma, men Ghost protocol tar priset. Hunt friklättrar på Världens högsta byggnad och för att komma ner måste han springa ner för byggnaden med endast en brandslang som säkerhet, självklart räcker inte slangen och han måste svinga sig ut från byggnaden och sedan släppa slangen och falla handlöst ungefär 400 meter ovanför marken och hoppas att han träffar det öppna fönstret han började ifrån, det var helt sjukt spännande, jag vet att jag har sagt att den sekvensen var vidrigt spännande allt för många gånger nu men det går liksom inte att förklara hur grym den var. Du måste se den för att fatta.

Och så var detta uppdrag slut, vilken resa det varit, det visade sig vara nästan omöjligt, men efter vissa förseningar så kan jag säga att det var värt det Mission impossible serien är helt klart värt att förlora grova mängder sömn över.


Hunt snackar inge strunt när han utför helt sjuka stunt och missiler flyger runt. Hotar världen som bara en svensk kan, då är Michael Nyqvist din man.

Saturday, January 28, 2012

Zpännande update

Jag vet inte om det betyder otur att avslöja sina nyårslöften...Så jag får vara lite luddig. Som ni har märkt så försöker jag återgälda mitt bristande bloggning under slutet av 2010 och större delen av 2011 med att blogga så mycket jag kan (jag skulle kunna blogga mycket mer men jag har redan alldeles för lite att säga så det räcker knappt till som det är), men som det ser ut nu kommer jag att blogga mycket mer och börja testa på andra saker än filmrecensioner.

Först och främst så kommer jag att skapa en fiktiv blogg på min riktiga blogg (bloggception ?) och jag har planer på en till men den är fortfarande under utvecklingsstadiet. Sedan har jag tänkt återuppta mina lite längre och mer ingående artiklar som ju var ett kortvarigt projekt.

Sen har jag haft ett projekt i planeringsstadiet i typ två år nu, och det är något som jag kallar actors corner. Där tänkte jag lyfta fram (mestadels) nutida skådespelare som jag tycker är värda mer uppmärksamhet än vad dem får.


Nedskärningar är något jag haft i åtanke också, jag har insett att mina spelrecensioner är alltför spridda, mina musikrecensioner lider ju av samma sak men jag har planer på att recensera en hel del mer musik under de kommande månaderna, så i framtiden kommer nog spelrecensioner tas bort som etikett. Recensionerna kommer ligga kvar om du känner för lite nostalgitårar, men i framtiden kommer det endast sporadiskt att dyka upp spelrecensioner.


Men först och främst så kommer ni få min recension av ghost protocol imorgon. Lite sen men då kan jag i alla fall såga att jag recenserat allihopa.

Så nu har ni fått årets första nyhetsbrev, om ni har några invändningar eller bara vill säga hej så kan ni göra det här nedanför.


Ha de gött, ät mycket kött

Wednesday, January 25, 2012

Mission impossible 3







Och så var vi framme vid det tredje uppdraget, och om det är något uppdrag som är omöjligt så är det detta uppdrag. Att följa upp tvåan måste ha känts tungt, inte nog med att dem var tvungna att matcha originalet, dem var även tvungna att övertyga världen att denna gång så skulle dem faktiskt göra något vettigt av franchisen...




Det har gått tio år sedan sist (sex i verkligheten men detta är ju bara en fantasi) och Ethan Hunt är inte längre en fältoperatör, han har dragit sig tillbaka och jobbar nu som träningsinstruktör till de nya agenterna. Han har stadgat sig och ska inom kort gifta sig, men när han blir ombedd att rädda en föredetta elev kan han inte säga nej. Uppdraget misslyckas och hans lärling dör, men hon lämnar ett spår efter sig, ledtrådar som leder Hunt till en av världens största vapenhandlare, Owen Davian.

En sak leder till en annan och, Davian lyckas fly undan och kidnappar Hunts fru (dem gifter sig strax innan uppdraget). Nu måste Hunt leta reda på något som kallas för Hartassen, han har bara 48 timmar på sig innan hans fru dör.



Mission impossible 3 är den uppföljare som tvåan ville vara, Den består egentligen av samma beståndsdelar som tvåan. En mer human Ethan Hunt med känslor utöver sitt arbete, men till skillnad från sist så är inte det här någon liten flört, utan hans nyblivna fru, men samtidigt så har han fått tillbaka lite av sin nevositet och ilska från första filmen, vilket känns skönt, nu känns det verkligen som en trovärd Ethan Hunt.
Sedan finns även där en hela tiden överhängande historia om att försöka få tag på denna Hartass. Det märks att det är en actionfilm man tittar på, till skillnad från tvåan (igen) så får man en hel del action här, var och varannan minut känns det som om något exploderar och pulsen får sällan en chans att sakta ner, och fast det är så mycket action så lyckas dem klämma in nog med drama och karaktärsutveckling för att man skabry sig om Ethan och hans fru, de andra karaktärerna får inte så mycket utrymme för utveckling men man förlåter det eftersom det har stått väldigt klart redan sen ettan att dessa filmer handlar om Ethan Hunt, alla andra är bara där för att det skulle bli väldigt tomt om det bara var Hunt som sprang runt i världen.

En annan sak som verkligen gör filmen mer sevärd än tvåan är dess filosofi, substans över stil. Där tvåan var ett svulstigt actionepos (eller ville vara det åtminstone) så väljer JJ Abrams (i sitt första försök som långfilmsregissör) att låta handlingen ha sin gång och kameran är där och observerar, ett väldigt objektivt sätt att regissera en film men det eliminerar risken att det hela blir för sliskigt, ett knep han fortsatt använda i sina senare filmer.


Att påstå att trean är bättre än ettan tänker jag inte göra, dem är så bra på så olika sätt, ettan har en listigare twist på slutet men trean har en mer trovärdig story, ettan har en mer intressant Hunt men trean har en mer realistisk hunt. Det är svårt att välja men ettan har en fördel, den var först och först är alltid störst så...

Sen har jag ett par funderingar som dykt upp medan jag tittat på filmen.
Vad gör Vingh Rames i Mission impossible egentligen ? Visst kräver varje film en ”tech guy” men varför återanvända just den karaktären i varje film ? Varför slösa en sådan talang på en sådan onödig roll, allt han gör är att dra dåliga one-liners och trycker lite på någon dator och sen är det slut för hans del. Mycket underligt tycker jag, dem gör en så stor grej av en så liten grej.

Den andra funderingen är, varför Laurence Fishburne går runt hela filmen och drar ännu sämre one-liners än Vingh Rames, och på helt fel ställen ? Under utredningen av det första misslyckade uppdraget jämför han deras oacceptabla beteende med choklad och hur det gör en tjock...Så jävla skumt.

Men förutom dessa småsaker så är Mission impossible helt klart den hitills bästa uppföljaren, den har allt en riktigt bra spionfilm ska ha, spänning, drama, action och en massa häftiga manicker och förklädnader och twistar som heter duga.


Så nu har vi bara ett uppdrag kvar. Förhoppningsvis så blir det en ny tre eller etta och inte en ny tvåa, IMDB.com har gett Ghost protocol bättre betyg än ettan så vi får väl se, kanske blir en ny kung av det omöjliga. Men tills dess ska jag undersöka urfadern av det omöjliga, Mission impossible, TV-serien, det ska bli intressant för jag har inte sett den sen jag var typ sju år gammal.




Man brukar ju säga tredje gången gillt och denna gång var det verkligen vilt, mission impossible 3 får mig att vilja böna och be, inte för att den är vidrig och inget att ha utan för att den är riktigt, riktigt bra.

Tuesday, January 24, 2012

Mission impossible 2







Så var vi framme vid den andra delen av mitt uppdrag, och jag tänker säga det rakt ut, den sämsta delen. Vi vet alla att uppföljare är en dålig idé, visst måste man göra en tvåa om ettan slutar med en cliffhanger, men att göra en uppföljare till en film som var en sådan uppenbar one-shot känns (för mig i alla fall) som en alltför stor risk. Tänk om du inte når upp till originalets standard. Mission impossible 2 är just en sådan uppföljare, den kommer inte ens i närheten av sin föregångares briljans, nog för att den försöker, Samma manusförfattare, samma producent och samma skådespelare, alla ingredienser fanns där, men något hade ändrats, något som skulle störta denna film i fördärvet. Utveckling.

När Mission impossible gjordes såg actionthrillers helt annorlunda ut än vad dem skulle göra bara några år senare, man kunde inte förlita sig på flådiga effekter och svulstiga ”setpieces” (dock ska man inte utesluta sådant helt, se på Die hard) utan man var tvungen att satsa mer på story och...innehåll helt enkelt, men så hände något, precis innan millennieskiftet dök det upp en film som för alltid skulle ändra på hur man gjorde actionfilmer, den filmen hette The Matrix.
The Matrix var ingen dum film, den var faktiskt väldigt intelligent men det som utmärkte den var dess stil. Aldrig förr hade det gjorts en film som var så stilren och banbrytande, actionscenerna var mer spektakulära än något vi någonsin tidigare skådat. Efter detta ville alla andra regissörer göra sin egen Matrix, många försökte, ingen lyckades men alla fortsatte, och när det var dags att göra en uppföljare så var det inge tal om saken, Mission impossible 2 måste lämna spiontjafset och bli en riktig actionrulle, och vem skulle kunna göra det bättre än John Woo.

John Woo är en underbar actionregissör, han har gjort några riktiga pärlor så som Hardboiled, Face off och The killer, men om det är något som genomsyrar alla hans filmer (förutom möjligtvis Face off) så är det en viss förkärlek för smöriga kärlekshistorier. Mission impossible handlar inte om känslor, eller rättare sagt inte om sådana känslor. Paranoia, rädsla, sådana känslor är vad det handlar om, men Mission impossible 2 väljer att ta den andra vägen. Istället för att göra en Mission impossible film så blir det James bond av det hela.






Efter att Ethan Hunt blivit kontaktad av sin gamla vän Nekhorvich, som vill att han hjälper honom komma från Sidney till Atlanta, med sig på resan har Nekhorvich ett nytt, livsfarligt virus, framställt endast för att få fram ett botemedel mot all influensa. Men Ethan Hunt är inte med på planet, en annan IMF agent (härligt överspelad av Doguray Scott) fick uppdraget att gestalta Hunt eftersom den Riktiga Hunt är på (hör och häpna) semester. Allt verkar gå enligt planerna tills denna andra IMF agent verkar ha insett de ekonomiska möjligheterna att ha världens farligaste virus och dess botemedel i sin ägo, han dödar Nekhorvich och tar viruset. Detta får inte hända så den riktiga Ethan Hunt får i uppdrag att ta tillbaka viruset, och till sin hjälp har han Doguray Scotts föredetta flickvän, en mästertjuv och objektet för Ethans åtrå. Detta skapar en extremt livsfarlig kärlekstriangel och mer än bara världens befolkning står på spel, Ethan Hunts ragg svävar i livsfara.
Detta är vad som stjälper filmen, istället för att följa samma mönster som sin föregångare och satsa på spänning så går halva filmen ut på Hunt som går runt och är svartsjuk på att hans flamma kråmar sig med en riktig skurk, och varenda ny vändning i filmen försätter henne i ytterligare fara. Allt detta hade funkat om man bara hade balanserat kärlekstriangeln med en faktisk handling, men all tid spenderas på att bygga upp känslor mellan de tre karaktärerna och det faktum att ett livsfarligt virus är på villovägar glöms nästan bort.
Så om man inte har en ordentlig story, vad har man då att se fram emot ? Jo actionscenerna såklart och det är här Mission impossible 2 kommer till sin rätt. Varenda actionscen i filmen är så välregisserad och underbart vacker att man nästan börjar gråta, men då dyker det helt plötsligt upp ett helt nytt problem, det är nästan inga actionscener med i filmen. Filmen är en timme och 58 minuter lång och det tar en dryg timme innan en riktig actionscen faktiskt tar plats, efter det så dyker dem upp då och då men inte alls lika ofta som man hoppats på.


Det som filmen egentligen är fylld med, förutom sliskigt kärleksslask är en massa inzoomningar i slowmotion på ansikten om är arga eller ledsna eller gravallvarlig.



Så vad ska man säga om Mission impossible 2 ? Som fristående actionfilm har den sina stunder men kommer inte upp i samma klass som dem bästa, och som uppföljare till Mission impossible har den inte en chans.
Den är sämre på alla punkter och är en i stora drag helt onödig film och nu har jag inte lust att diskutera den här filmen något mer.


Känsligt, ängsligt, mensigt. att beskriva MI:2 går att göra med många ord men få är bra och ännu färre får dig att vilja se den film och får dig att önska att den aldrig blivit gjord.

Monday, January 23, 2012

Mission impossible










Och så börjar vi denna veckan med den första recensionen i denna serie och som ni kanske förstår så är detta mission impossible, och vi börjar...nu




filmen börjar i Kiev. I ett mörkt kontrollrum sitter en man och observerar en konversation mellan två män. en av dem verkar upprörd, på en säng ligger en död kvinna, den andra mannen går fram och tillbaka. Den upprörda mannen försöker förklara för den andra mannen hur hon helt plötsligt hade dött och han visste inte hur det gått till. Den andra mannen verkar mer intresserad av att få reda på ett namn, mannen i kontrollrummet börjar bli otålig, kvinnan på sängen har varit nedsövd alldeles för länge. Till slut avslöjar den upprörda mannen namnet på informatören, den andra mannen ler och häller upp en drink åt den upprörda mannen, han dricker den och faller ihop död. Plötsligt så åker väggarna isär och vi inser fort att hela rummet var en studio, den andra mannen kliver in i kontrollrummet och sliter av sig sitt ansikte och avslöjar sig själv som Ethan Hunt...

Så börjar Mission impossible, pulsen är på topp redan från början och den lugnar aldrig ner sig, detta är vad som gör Mission impossible till en av de bästa spionfilmerna som någonsin gjorts, man vet aldrig vart filmen är på väg och varje avslöjande eller twist får dig att dra efter andan, lägg till ett par hiskeligt spännande actionscener och du har en näst intill perfekt film och det är inte ofta man stöter på en sådan.

Filmens briljans består av tre delar, Manuset, skådespelarna och regin.
Manuset, skrivet av David Koepp och Robert Towne är extremt väskrivet, det är intelligent och samtidigt väldigt överdrivet, fast med glimten i ögat, manuset är fyllt av mystiska män i förklädnader, förädare, regnrockar, spionmanicker och en fet dos paranoja. Samtidigt är varje scen fylld med oklanderlig dialog och runt varje hörn väntar ett nytt avslöjande som får dig att höja ögonbrynen eller dra på mungiporna. Det är svårt att hitta så välskrivna manus nu för tiden, jag påstår inte att inte att det är det mest fulländade manuset skrivet, det saknar personlighet och dramatiskt djupt. En hel del karaktärer utvecklas knappt och försvinner alldeles för fort, men det fyller sitt syfte, som ett thrillermanus får det MVG på alla punkter. Nuff said.

Sedan har vi skådespelarna, och ska jag vara helt ärlig så menar jag Tom Cruise. Han är alltid på topp, i varje film han gjort och Mission impossible är absolut inget undantag. I rollen som Ethan Hunt, en självsäker men hetlevrad agent som får hela sin värld omkastad när han förlorar hela sitt team och får skulden, så briljerar han. Han spelar rollen iskallt och även om han är på gränsen till överspel både en och två gånger så balanserar han det perfekt och istället för att springa runt och skrika som en nojig crack pundare tonar han ned karaktären en hel del, dock inte utan den klassiska Cruise flippen, att på en sekund kunna gå från helt lugn till att skrika ut i högan sky och bli rosenrasande. Dock passar det in väldigt bra på karaktären och situationen han är försatt i, det kan inte vara kul att bli utpekad som mördare och förärade och sedan för att fånga den riktiga förrädaren iklä sig denna roll som internationell badguy, och titt som tätt bli påmind om att någonstans runtomkring honom finns den sanna fienden. Paranoia är bara förnamnet.

Men allt detta skulle falla om man inte hade anställt rätt regissör, och denne var Brian DePalma.

DePalma är. precis som Mission impossible, något av en levande balansakt. Han kan regissera mästerverk så som Casualties of war, Carlitos way och ja Mission impossible. Sen kan han även regissera såna mediokra stycken som Scarface och The black dahlia murder. Som tur var så insåg han att Mission impossible var en film att satsa sin talang på. Han inser, precis som manuset, att filmen balanserar mellan den extremt intelligenta spionfilmen och den lite flamsiga 60-tals känslan som genomsyrade källmaterialet (filmen är ju baserad på en TV-serie). Han vet exakt när en scen kräver allvar och när filmen behöver en rejäl dos action, perfektion.



Det var ett tag sen jag såg Mission impossible och jag var faktiskt lite osäker på att jag skulle gilla den, men det var som om jag såg filmen för första gången, jag visste exakt vad som skulle hända (även om det här nog var första gången som jag faktiskt fattade hela plotten, skithäftigt) men ändå så satt jag och var helt till mig varje gång filmen gjorde en helvändning, det var som en helt ny film fast man visste exakt vad man skulle få.

Så allt som allt så kanske ni förstår att jag gillar filmen, och om ni inte förstår det så gillar jag verkligen den här filmen, den har allt en thriller bör ha, spänning, nojiga spioner, mörka gränder och dubbelagenter och ett par riktigt härliga actionscener.

Så detta var den första av fyra recensioner, om alla är lika br som den första kommer detta bli den bästa veckan på länge, hoppas tvåan är lika bra som ettan...



Hunt can punt, right through a windowfront, he is fast, smart and very good at a fiend, confront. He may not be perfect but he certainly isn’t blunt.

Saturday, January 21, 2012

50/50







När jag först hörde talas om 50/50 var jag inte riktigt säker på vad jag skulle tycka, det var ju en hel del talang inblandad, Anna Kendrick, Seth Rogen, Anjelica Houston och sist men inte minst T.W nominerade Joseph Gordon-Levitt. Storyn verkade en aning sliskig. världens trevligaste kille får cancer och hans vänner och familj hjälper honom genom pärsen och på vägen träffar han nya människor och lär han sig att leva.
Jag läste en intervju med manusförfattaren och han påstod att det inte skulle vara en klassisk feelgood film, utan en mer ärlig film som inte var så sockersöt, det lät ju bra men jag var fortfarande inte riktigt övertygad.

Så såg jag trailern och då blev jag orolig, söt indiemusik, Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt som skrattar i slow motion och folk som kramas "herre gud" tänkte jag "det är en supersmörig feelgood film" men jag kunde inte förneka att den verkade väldigt rolig så jag införskaffade en biljett och förberedde mig på det näst intill värsta.


innan vi gräver djupare i vad jag tyckte om hopkoket så ska vi gå igenom vad filmen faktiskt handlar om.
Adam Lerner är 27 år gammal, han röker inte, han dricker inte och han motionerar regelbundet, han har en underbar flickvän och en bästa vän som inte går av för hackor. Han har även ont i ryggen, han har haft det i flera veckor så han bestämmer sig för att gå till en doktor för att se vad det kan vara för nåt. Det visar sig vara (jag kan inte minnas namnet men det var något med Schwanoma) en svårartad cancer som sitter på ryggraden, Adam kan inte riktigt fatta hur han kan ha fått cancer. det är i stora drag storyn, efter denna punkt i filmen så blir det till en början ganska smörigt (hur många gånger kan man använda ordet smörig i samma text?)
Hans flickvän säger att hon ska ta hand om honom, hans mamma vill flytta in hos honom och hans bästa vän hjälper honom hitta glädjen i livet.

Ju längre filmen gick, desto mer insåg jag att detta faktiskt inte var en klassik tearjerker. Den försökte inte få dig att sitta och tycka synd om Adam, filmen behandlade cancern på ett väldigt objektivt sätt, det handlade aldrig om att han hade cancer, utan det handlade om hur han hanterade hur livet runtomkring honom förändrades, att han har cancer nämns faktiskt inte ens så ofta.

50/50 är en extremt välregisserad film, man känner att filmen är som en förlängning av Joseph Gordon-Levitts gestaltning av Adam, han vägrar inte acceptera att han har cancer men han försöker att inte tänka på det, det är inte förrän mot slutet som han faktiskt börjar inse att hans överlevnadschanser inte är så stora. Regin följer samma mönster, den är väldigt lättsinnig i början och man sitter där och tittar på filmen och tänker liksom inte på att killen på skärmen har cancer, det hela känns mer som en vanlig relationskomedi, men precis som för Adam så får vi hela tiden små påminnelser om vad som kommer att hända, som hans fruktlösa besök hos sjukhusets terapeut (en underbar Anna Kendrick) som är ett par år yngre än honom och som inte haft mer än ett par patienter innan honom, sen har vi cellgiftsbehandlingarna som dock inte är så hemska, han träffar två äldre patienter som han blir god vän med. En av de roligaste scenerna är när Phillip Baker Hall, en av de äldre patienterna, bjuder honom på en makron med marijuana i och han lämnar sjukhuset hög som ett hus. Han går förbi en död cancerpatient i en liksäck och kan inte låta bli att garva. Det finns många såna scener i filmen och det är det som gör filmen så annorlunda, den kan skämta om cancer eftersom Adam inte riktigt verkar bry sig att han har cancer,samtidigt så blir den väldigt allvarlig och riktigt sorglig ibland, men det görs med sådan finess att det aldrig blir smörigt. Alla känslor känns väldigt genuina, vare sig dem är glada eller sorgliga, och Jonathan Levine (regissören) hittar en perfekt balans mellan det glada och det sorgliga.

Filmens namn är därför så väldigt passande, det handlar inte bara om hans överlevnadschanser, det handlar som sagt också om hur filmen balanserar det positiva och det negativa men det handlar även om hur Adam inser att han inte riktigt lever fullt ut, det hadlar om att han inte klarar sig själv utan behöver allt det stöd han får av sin familj och vänner (mestadels Seth Rogens bästa kompis karaktär Kyle)

Så vad var dåligt med filmen då ? Kom igen ,det finns alltid något dåligt med en film (nästan alltid) och 50/50 har sina skavanker också. Bryce Dallas Howards flickväns karaktär känns en aning tunn och man insåg redan från första scenen hon var med i att hon var the main villain så att säga (mer säger jag inte, vill inte spoila) och något som jag hade sett fram emot extra mycket men som jag blev lite besviken på var musiken. Egentligen var det inget fel med musiken, lite för mycket soundtrack och för lite original score, men när Michael Giaccino står för noterna så förväntar man sig lite mer, musiken var bra men det var inte i klass med Giaccinos andra verk.

Men förutom det så fanns det inget att gnälla på, 50/50 var faktiskt en riktigt bra film, och helt klart en av de bästa komedierna jag sett på länge och helt klart den bästa filmen jag sett i år (vilket inte säger så mycket eftersom det fortfarande är Januari, men ändå) Det var verkligen en helt ny sorts feel good film som inte var så sockersöt som den kunde ha blivit, det var ett sant hantverk till film.




en film om en kräfta, en film utan tunghäfta, som "makes you feel good and you know you should"

Sunday, January 15, 2012

Mastodon Live







Igår var dagen D, som jag har väntat, enda sen jag såg Mastodon i somras (Sonisphere) så har jag väntat på att få se dem igen, och igår gick min dröm i uppfyllelse. Innan jag börjar pladdra på om hur spelningen var och ord som fantastisk och gudomlig börjar hagla vill jag bara säga en sak, jag har en ful ovana, jag tycker alla konserter är världens bästa. När jag var på väg hem igår så kunde jag inte sluta tänka på hur den här konserten var den bästa jag någonsin varit på, men efter att jag sovit på saken och låtit hela upplevelsen smälta lite grann kan jag nog vara mer objektiv i mitt utlåtande.


Det här var en av de grymmaste spelningarna jag varit på nånsin!!!






typiskt


Jag har inte varit ett fan av Mastodon så länge (ett drygt år om man ska vara brutalt ärlig, innan dess så hade jag bara hört ett par låtar och tyckte väl att det var ganska bra)
jag anser inte mig vara ett die hard fan heller, men jag lyssnar en hel del på dem och har hört det mesta dem gjort, förutom de tidigaste demosarna då, och jag kan ärligen säga att jag inte gillar allt dem har gjort, hela första skivan är...sådär, några låtar är asbra men resten är ok. Det jag gillar allra mest är de två senaste skivorna, Crack the skye och the hunter, så därför var jag lite nervös inför konserten.
Tänk om dem kör en massa gamla låtar bara, klassiker och crowdpleasers liksom, för Mastodon är ett sånt band som har väldigt hängivna fans, för det mesta, och som kanske mest uppskattar det äldre låtarna, men jag blev positivt överraskad när dem öppnade med två låtar från senaste skivan och sen fortsatte med lite äldre låtar.

Det var en perfekt blandning av nytt och gammalt material, ganska ovanligt faktiskt, när jag går på såna här konserter brukar jag oftast tycka att bandet missade en massa låtar som man hade velat höra, men så var inte fallet här, visst saknade jag låtar som Oblivion, Island, Naked burn och the last baron men för det mesta spelade dem de låtar man hade hoppats på.

Någonting som saknades var mellansnack, dem sade aldrig nåt emellan låtarna, förutom ett snabbt tack efter Sleeping giant tror jag (vilket röj det var) annars var dem väldigt tysta, men det gjorde inget, dem hade en underbar kontakt med publiken ändå. Troy Sanders blev alldeles när hela publiken sjöng hela första stycket i Black tounge och han fick publiken att sjunga med i blasteroid, det var magiskt.

Det fanns många såna "magiska" stunder under konserten, inte minst när dem spelade Crack the Skye (beyond mäktigt) men det var två gånger som det bara var för häftigt för att förstå om man inte var där.
Det första var när dem spelade Iron tusk och March of the fire-ants back to back. När Iron tusk var slut lät Bill Kelliher sista slaget på gitarren ringa på en bra stund och Brann dailor fick publiken att klappa takten, sen satte trummorna igång och gitarren gnällde fortfarande. Publiken klappade febrilt och trummorna dundrade på och så kom det första riffet från March of the fire-ants och publiken blev eld och lågor...

Den andra extra magiska stunden var encore låten som den här gången var Creature lives (den är visst den oficiella avslutningen på den här turnén, väldigt passande)
Det är en riktig mastodont till låt (no pun intended,typ) och när körstycket satte igång kom red fang in (förbandet, riktigt bra, så bra att dem förtjänar en egen recension) och sjöng med, tillsammans med mastodon, teknikerna bakom scenen (som också kom upp på scenen) red fang och publiken så fylldes hela annexet av en så härlig stämning att man aldrig ville att det skulle ta slut...




Men som alla goda ting så gick bandet av efter detta och avslutade med det klassiska, tacktalet (ni har varit en underbar publik, vi älskar er, ge red fang lite kärlek och vi ses snart igen. Om man tänker på hur ofta dem har varit här på senaste tiden så kan det nog stämma) och sen var det slut och alla gick hem.



Nu låter det ändå som att jag var på "världens bästa spelning" men det är inte helt fel, visst finns det en del saker att gnälla på och jag har varit på bättre konserter men bara det faktum att man får se ett av sina favoritband live är en sån grym känsla att man lätt ser förbi såna saker som att ingen i bandet kan sjunga lika bra live som dem gör på skivorna (delvis för att dem spelar sina respektive instrument och sjunger samtidigt när de spelar live) och att en del låtar saknades. Sånt spelar liksom ingen roll utan det som spelar roll är att man är där i samma rum som dem när dem spelar upp sina låtar, och känslan blir bara bättre när dem spelar på en sån liten scen som annexet. Jag hade helt missuppfattat det hela och trodde att dem skulle spela på hovet, vilket kändes som en alldeles för stor scen för dem så det var en väldigt välkommen överraskning.



Nu får man bara hoppas att dem kommer tillbaka snart (som dem ju lovade) och ryktet går ju att dem redan har börjat spela in nytt material (ett rykte som dem själva startade med bilder från studion på sin facebooksida) Så vem vet? inte du, vem vet? inte jag, tack för idag.

Friday, January 13, 2012

The rum diary



Jag hade sett trailern, jag hade sett postern, jag hade läst artiklarna och jag hade förstått att det handlade om en film baserad på en bok av Hunter S. Thompson. Nu sjönk det in, allt man trodde om filmen skulle vara en illusion, en slöja av kappvändning och ett följande av strömmen.
Om man trodde att man skulle få se en vanlig film om en journalist i ett främmande land så trodde du helt fel, men samtidigt så tvivlar jag på att nån egentligen förväntade sig något ens i närheten av det vanliga...



Året är 1960. Journalisten Paul Kemp vaknar upp på ett hotellrum i Puerto rico, han är en aspirerande romanförfattare som efter 10 år av misslyckanden bestämmer sig för att pröva på att skriva för pengar. på den lilla tidningen San juan star som astrolog, även fast han aldrig ens har läst ett horoskop. Redan från början får jobbet ge vika för ett antal andra intressen, tuppfäktningar, rom, kvinnor, droger och korrupta landsägare och bankmän. ju mer tid han spenderar på ön desto mer förvandlas den från ett litet "land mittemellan" till en sorts miniatyr av hela den civiliserade världen, och för första gången i sitt liv känner Paul Kemp att han kan skriva som sig själv om något han bryr sig om, rättvisa blandat med en stor nypa ursinne.



Jag ska inte sitta här och påstå att jag är någon sorts expert när det gäller Hunter S. Thompson. Jag har läst en av hans böcker, sett tre filmer baserade på antingen han eller hans böcker (inkluderat The rum diary) och jag har lyssnat på en del intervjuer, mer än så har jag inte, så om ni tycker att jag är helt fel ut så får ni gärna kommentera här nedanför, men som alltid så är det här min version av sanningen.

Hunter S. Thompson var en väldigt egen människa, få författare kunde skriva som honom om såna saker som han skrev om, och jag tror det har att göra med det faktum att han hade en ful vana, han hittade på det mesta han skrev. Såväl artiklar som romaner, allt var en form av förhöjd verklighet, mycket till följd av att han nog hade svårt att hänga med i vad som faktiskt hände så han fick fylla i med vad som lät intressant. Det otroliga är att folk uppskattar det, eftersom fantasi oftast är mer intressant än verkligheten så är nog en fantastisk version av verkligheten den ultimata drömmen för de flesta, och detta är varför Mr. Thompsons verk har blivit så populär. Hans stil av journalism har till och med fått ett eget namn (påhittat av honom själv delvis men ändå) Gonzo och även om The rum diary skrevs innan han började utnyttja denna stil av författande så kan man känna av vissa tendenser av gonzo även här.

Historien vet aldrig riktigt vad den handlar om, är det ett triangeldrama, en historia om otyglad kärlek, en exploatering av korruptionen under 50 och 60-talet eller en historia om revolution ? Det vet varken Bruce Robinson (manus författaren) eller Thompson själv, eftersdom den baseras delvis på hans egna upplevelser i Puerto rico så får man lite av allt istället för om en aspekt av hela upplevelsen, precis som i allt annat han skapat, och jag tror inte att Manuset hade funkat om man hade försökt fokusera det mera, det skulle förstöra en stor del av charmen och det skulle bli en väldigt ointressant historia. Så vad man än tycker om manuset så får man acceptera det för vad det är, för det är vad det är och ingen kan ändra på det förutom Thompson själv (och han är död så...toguh asså) Det man istället får glädjas över är regin, skådespeleriet och allt annat som gör en bra film bra.

Johnny Depp har fått en del kritik för sitt porträtt av Paul Kemp, speciellt av Elin Larsson på Metro som till och med vågar gå så långt som att säga att Johnny Depp gjort ett dåligt jobb (något som han inte är känd för och som han verkligen inte gör sig förtjänt av här heller) Paul Kemp är observatören, han är den som ser allt som pågår och försöker förstå hur det kunde bli så här, vist är han en aning träig men det är hela poängen. Han är inte den man egentligen ska intressera sig för, han är inte protagonisten, han är hjälten, han är den som får dem andra att...hända liksom, jag vet inte på vilket annat sätt jag kan säga det. Dem som man ska intressera sig för är alla andra karaktärer som fyller upp filmen, färgstarka, mångfacetterade karaktärer som alla gestaltar en speciell sorts levnadssätt eller ideologi, vilket för oss tillbaka till teorin om att Puerto rico är en miniatyr av hela världen. Bäst är nog Giovanni Ribisi som Moberg, en konstant as packad religion och kriminal korrespondent som inte gör annat än skriker, röker, lyssan på inspelningar av Hitlers tal och dricker 470 % alkohol. Visst är han en uppenbar "comic sidekick" men han bidrar till några av dem största skratten i filmen.

Något annat som slog mig med häpnad var fotot, jag vet inte varför, det var ju inga spektakulära actionsekvenser eller mäktiga rymdmiljöer utan mest en massa folk som pratar eller dansar eller bara umgås i största allmänhet, men på nåt sätt lyckas Dariusz Wolski fånga det mest intressanta i nästan varje scen, han gör det tråkiga i ett drama till något av det mest intressanta i filmen, ta öppningsscenen som exempel, allt man ser är ett flygplan som flyger runt ovanför Puerto rico, men det är filmat så vackert att man inte kan slita blicken från skärmen för en sekund.


På det stora hela så är det nog en bra sak att manuset är så ofokuserat som det är, det ger många andra aspekter chansen att skina lite extra och man upptäcker saker i filmen som annars hade hamnat i skymundan, vilket ofta är fallet i en dialogdriven film. Vem bryr sig om fotot i en drama film, vem kan i ärlighetens namn säga att dem uppskattar miljöerna i en komedi, men i The rum diary får alla dessa mindre viktiga saker en större plats och man uppskattar filmen på ett helt annat sätt.



Här, när, där, är jag kär eller är det slugt maskerad misär ? I vilket fall så iväg det bär på en resa in i en sfär av figurer som inte riktigt leker, inte riktigt lär, utan mest är. En helt vanlig dag i livet, exakt som det (inte) i dagboken står skrivet...

Saturday, January 7, 2012

Red State







Och årets första film blev The darkest hour...den började med en grön skärm, sen var det svart i en dryg timme tills dem sa till oss att filmen hade pajat och vi fick gå hem.
Nu förstår jag om ni blir lite fundersamma, men oroa er inte jag recenserar en annan film istället, nämligen Red state.




Red State handlar om tre high school studenter som stämmer möte med en medelålders kvinna, dem hoppas på sex men istället blir dem drogade och vaknar upp i en kyrka, där blir dem vittne till ett brutalt mord och inser snabbt att dem går ett liknande öde till möte.

Red state klassas som en skräckfilm och den är ganska läskig, skämtar du ? Den var asläskig, fy fan asså det var så man var tvungen att stanna upp och bara hålla andan ibland. Första halvan var vidrigt läskig, men sen bytte den helt position och blev någon sorts actionfilm, skitskumt men egentligen den enda logiska avslutningen på en så hiskelig historia. För att gå in lite mer på vad filmen handlar om så är det så här. De tre pojkarna hamnar inte i någon vanlig kyrka, dem hamnar i en kyrka full av så kallade "Jesus freaks". Du vet såna som The Westboro baptist church (regissören sade till och med att han baserade sin main bad guy på Pastor Phelps)

Kyrkan består av en familj, bundna via blod eller giftermål och deras ledare är Pastor Abin Cooper (briljant spelad av Michael Parks) och deras mål i livet är att vara gud trogna och utrota homosexualiteten. Som med många extrema religioner eller versioner av kristendomen så anser The five points (namnet på religionen och själva kyrkan) att alla bögar måste dö för att världen inte ska gå under... i stora drag.
Det är väldigt svårt att skriva den här recensionen, jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Vad ska jag prata om ? Filmen är egentligen ganska händelselös, den består av så många små lösryckta element och hittar inte riktigt hem. först är det en film om kåta ungdomar, sen handlar den om Kristen fundamentalism och i mitten blir det en hjärndöd actionfilm och slutar med det klassiska temat människor är vidriga. Det som egentligen gör filmen intressant hur den egentligen kom till, att se en making of Red state skulle nog vara mer intressant än att faktiskt se filmen




Regisserad, skriven, producerad av Kevin Smith, killen som gjort sig känd för att göra filmer som inte handlar om nånting och bara innehåller en massa "dick and fart jokes" så känns Red state väldigt annorlunda och man undrar varför han valde att göra en film som denna. Han har aldrig ens närmat sig skräck förut och action är verkligen inte han starka sida, sen så har han gjort en film som inte innehåller ett enda skämt, ok, typ två i början av filmen, sen går det bara utför. Det känns som om Kevin Smith tappat greppet lite grann, men det visste vi alla redan, Sen han började göra film så har han egentligen inte gjort mer än två bra filmer (clerks 2 och Zack and Miri make a porno) resten är bara simpla komedier, vitsig dialog men i slutändan väldigt ytliga och onödiga filmer. Många anser honom vara ett cineastiskt geni men om man tittar lite närmare på hans verk så är dem inte särskilt välgjorda, det enda han gör är att filma folk som pratar om saker, hans manus är fyllda med skitsnack och dålig humor (det betyder ju inte att man inte skrattar) och premisserna är simpla, det enda skälet till att han har klarat sig som filmmakare är att han fick en så kallad "cult following" i och med sin första film. Nu när åren gått och han inte lyckats bryta sig fri från sin mediokra stil så har han istället kört på säkra kort som han vet att hans fans kommer köpa, men Red state blev en vändpunkt, det räckte inte att hans namn stod på postern, ingen studio ville köpa den för dem vet att hans filmer inte drar in några pengar så han köpte filmen av sig själv och spottade på alla kritiker som påstod att han slösat bort två timmar för att sedan sälja filmen till sig själv. Kevin smith har alltid varit en väldigt samlad person, han vet vad han håller på med och han vet hur han ska göra det för att få ut det bästa möjliga av det han gör men nu verkar han ha slagit i huvudet helt plötsligt, eller har han sakta förvandlats till detta svulstiga, otrevliga monster med åren, utan att någon märkt det ? Istället för att göra bra filmer (som vi alla vet att han kan göra om han bara försöker) så har han valt att göra en massa annat för att dölja sin kreativa torka. Han gjorde turneringar runtomkring i USA och stod på scen och pratade om sig själv, kul men väldigt pompöst egentligen.

Han skrev två böcker...Om sig själv.
Han startade en mängd olika podcasts och pratar egentligen bara en massa skit (lyssnade på ett par och det var extremt tråkigt, en och en halv timme om nyårsfirande och hur olika det kan se ut i olika länder blandat med "obscen" humor)

Han säljer rekvisita från sina filmer i en butik han själv öppnat, där säljer han även leksaker och annan "merchandise" från sina egna filmer.

Red State är kanske hans erkännande att han tappat greppet om sig själv. man kan summera det hela som art immitating life och sen life immitating art, sug lite på det så hajar ni vad jag menar.


Kevin smith vet att hans filmer inte blir populära för att dem är bra, utan för att det står Kevin Smith på omslaget och det har han gjort till en enda stor kassako, Alla säger att George Lucas har sålt sin själ. Kevin smith har sålt allt han någonsin gjort för han hade ingen själ att sälja (själen i är i detta sammanhang hans talang)

Gud vad jag svamlar
Det jag vill komma fram till är att Kevin Smith egentligen inte är så häftig som man tror och om man tog bort hans namn från en film som han gjort skulle den klassas som en riktig B-film, inte i alla fall men i de flesta...

För att avsluta denna (avhandling) recension så kan jag säga såhär
Red state var en ganska bra film, bra skådespeleri, bra regi och ett tecken på att han kanske kan regissera annat än sina vänner som babblar, men om han vill bli den "mästarregissör" som han och hans fans tycker att han är så får han lägga ner med att tramsa runt så mycket. Skriv ett nytt manus, utan Jay och Silent bob och utan alla dina polare i småroller, kanske regissera ett manus du inte skrivit och ändå ta det på allvar. Sluta gör dumma Podcasts och lägg mer tid på att göra bra filmer istället. Sälj inte dina filmer som "Kevin Smith-filmer" utan som riktiga filmer istället, kliv av piedestalen och titta dig själv i spegeln.

Och slutligen, sluta rök på, du gör uppenbarligen bara folk irriterade när du gör det (se Bruce willis under inspelningen av cop out) och din undermåliga talang blir bara mindre när du är hög (se cop out) och att börja med knark när man är 38 för att man blir mer kreativ av marijuana känns ganska lamt...


en präst som tror han är bäst, säljer sin häst för att han vet att resten är pest