Avatar En djupdykning

Nu när Avatar finns på Blu-ray har jag haft chansen att se filmen ett antal gånger och ju mer jag ser den, desto mer får den mig att tänka efter. Den är fortfarande ett blixtrande äventyr av episka proportioner, men nya känslor och tankar dyker upp, tankar som hämmades av bioskärmens dominerande närvarande. Så nu presenterar jag. Avatar, a second thought.


Alla bör ju veta vad Avatar handlar om, men om ni inte gör det så går vi igenom det lite som hastigast.

Jake Sully var en marinsoldat som under "kriget" blev förlamad i båda benen, han fortsätter sitt liv men finner ingen direkt njutning i det längre. Tom Sully var en framstående forskare som, bara en vecka innan sitt viktigaste uppdrag, blev rånmördad. Lyckligtvis nog så var Tom och Jake enäggstvillingar och Jake kunde därför ta över sin brors uppdrag. Uppdraget handlade om att Tom skulle resa till en planet, eller faktiskt en måne till en planet, som kallas Pandora. Där skulle han, med hjälp av funky future science, byta kropp till en som liknade Pandoras ivnånare, för att kunna studera dem på närmare håll, och vinna deras tillit. Varför då ? Jo för att på Jorden råder det engergibrist, global uppvärming, förorening och allt som kan gå fel har gjort det liksom, men allt detta kan lösas med hjälp av ett ytterst användbart mineral, som kallas för Unobtanium, som det finns mängder av på Pandora. Kruxet är bara att Pandoras invånare (eller Na'vi som dem faktiskt heter) är extremt måna om sin natur, dem ser den som något heligt och därför inte nåt man bara kan skövla undan för att kunna gräva upp en massa sten.

Unobtanium är alltså väldigt svåråtkomligt (hajar ni ? Unobtanium...unobtainable, svåråtkomligt ?) Och därför vill man skicka in människor förklädda, so to speak, som Na'vi.
Jake tar sin brors roll som en av "förarna" till dessa avatarer eftersom varje avatar är anknuten till sin förare via DNA, tur att dem var enäggstvillingar, och så ger sig Jake iväg som en Na'vi tillsammans med några andra avatarer som ska iväg uti skogen för att studera naturen, och om dem har tur, få träffa på lite riktiga Na'vis. En sak leder till en annan och Jake separeras från dem andra och blir kvar ensam i djungeln över natten. Där blir han attackerad av djur men räddas av Neytiri, en Na'vi. Detta är början på Avatar, efter detta så blir Jake mer och mer tagen av Pandoras skönhet och dess invånare, speciellt den här Neytiri. Han spenderar mer och mer tid i sin avatar och allt mindre tid i sin riktiga kropp, samtidigt måste han vara lojal till sitt uppdrag som ju var att finna ett sätt för människorna att få tag på unobtanium och få bort Nav'visarna. Till slut klarar han av uppdraget men vid det laget har någonting hänt med Jake, han känner sig mer hemma i sin avatar än i sin kropp, han känner en större kärlek till Na'vi 'n till människorna.

Så när Människorna kommer för att skövla unobtaniumet så står Jake på Na'visarnas sida och slåss mot sina tidigare vänner. en strid som vi alla vet hur den kommer sluta, Avatar är ju inte den mest originella filmen direkt, åtminstone inte när det gäller story.

Vad vill jag då ha sagt med det här ? Jo, jag vill tala om Avatars extrema naivitet och oförklarligt ologiska manus, ni får missförstå mig rätt, jag älskar Avatar. Avatar är en av 2000-talets bästa filmer, men ju mer jag tittar på den, desto mer kan jag inte förstå hur Cameron tänkte när han skrev manuset. Premissen är det ju inget fel på. En man på uppdrag att spionera på fienden förälskar sig i fiendens sätt och livsstil, en undercover polis som blir ett med sin karaktär, en sorts warpad version av stockholmssyndromet. Storyn har dykt upp förr i filmhistorien. Pocahontas, Ferngully, Donnie Brasco och Dansar med vargar. Det som skiljer Avatar från dessa filmer (förutom Ferngully, men den kan vi bortse från för den är så dålig) är att I Pocahontas och dansar med vargar så är det en människa som vänder ryggen till sitt land och kanske sin religion, men i Avatar är det en människa som vänder sin ras ryggen. Ni få inte tro att jag är någon rasist nu, jag påpekar bara att det känns väldigt drastiskt att förråda hela mänskligheten. Det är ju faktiskt en del av dig. Du föddes ur din mamma, du växte upp på jorden, du levde bland en massa olika religioner, kulturer och ideologier. Alla var kanske inte bra men samtidigt måste man ju salutera mångfalden. Jorden var din födelseplats, den var ditt sköte och for better or worse så är den ditt hem.
Att bara vända ryggen till och förråda hela din planet är nog inte något som man gör, det spelar ingen roll att du kanske kunde springa igen, eller att Na'visarna är mer spirituella, dem är inte bättre än vissa urinvånare här på jorden. vill man uppleva fullständig harmoni behöver man inte åka till en annan planet. Det finns även risken att man till slut börjar vantrivas på en främmande planet, omringad av folk man inte känner (för hur länge man än lever med en annan ras så kan man aldrig bli en av dem, Grizzly man till exempel) och vem kan påstå att dem inte längtar tillbaka till sitt gamla liv, även om det kanske inte var perfekt. Att bara lämna bakom sig all sina vänner och hela sin släkt för att man hellre vill bo i en djungel...Jag kan inte få de att gå ihop.

Avatar är en barnslig, otrolig och naiv fantasi, en fantasi som inte är förankrad i verkligheten vilket slutligen gör den allt för fantastisk. Därför, ju mer man upplever den, desto mer ser man vart sömmarna spricker och man inser att till slut kommer verkligheten att komma ifatt en, och då kanske man inte vill vara blå och gå omkring i höftskynke...

Missförstå mig rätt när jag säger detta, jag älskar Avatar och jag håller fast vid att den är en av decenniets bästa filmer, jag grävde bara lite djupare och hittade till slut något negativt. Samtidigt var det intressant och jag ville därför dela med mig av mina tankar.

Crossroads

Innan jag börjar med mitt smått neo-narcisistiska förord så tänkte jag bara påpeka att jag ju lovade den här recensionen till igår, men i bloggandets flyktiga (och extremt obetalda) värld så finns inga riktiga deadlines, så ni får den idag istället.

Och nu börjar jag då själva recensionen med att säga: Nej det här är inte crossroads starring Britney Spears. Det här är den riktiga crossorads med Karate kid (eller Ralph Macchio som han ju egentligen heter).



Låt mig öppna denna recension med att säga att jag inte gillar Bluesbrothers, jag gillar blues men inte filmen bluesbrothers. Jag har aldrig förstått varför den har blivit så populär ? Den tampas genom hela filmen med skådespelare som inte vet vad dem gör, jag syftar på John Belushi, han är som en robot hela tiden, bara levererar sina rader utan krusiduller. Sen har vi dem smått värdelösa physical gagsen. Inte nog med att dem överlever en expoderande gastank, dem står i en telefonkiosk som flyger upp en sådär 30 meter i luften när tanken exploderar (och så har ni mage att gnälla på Indiana Jones, den filmen hade i alla falla en poäng med sin gag). Men det som stör mig mest med Bluesbrothers är det faktum att dem utgör sig för att vara bluesmusiker men inte en enda gång hör jag någon blues i filmen, jo en gång, i en bilstereo, jag hör en hel del country, funk, jazz, rock men ingen blues. Det känns som om dem valde Blues just för att det kan vara roligt att se hur en nedstämd gitarrspelare skulle tolka hela situationen, men samtidigt så måste man väl på något sätt kunna leva upp till sitt namn.

Jag förstår att ni är lite fundersamma nu, skulle jag inte recensera Crossroads ? Jo men jag har haft lite problem med att hitta en vinkel, en speciell punkt att fokusera på, jag har inte lyckats hitta någon poäng som jag kan dra ut på för att föra recensionen intressant (och lång nog för att publiceras). Inte förrän i går kväll när jag såg filmen en andra gång kom jag på det. Crossroads borde egentligen heta Bluesbrothers och bluesbrothers...kunde dem lika gärna skitit i att göra från början.
Så varför gör jag såna drastiska och smått livsfarliga uttalanden ? Jo det ska jag berätta för er, och det börjar med hur jag kom att få se filmen crossroads (inte Britney Spears versionen).

Jag hade som sagt lovat er kära läsare att recensera en ny film innan måndag (fail) men jag har insett nu, något jag borde insett för länge sen, att varje gång jag ger mig själv en dead line eller ett ultimatum så blir det aldrig rätt. så jag gick runt och grubblade på vad jag skulle recensera, men när man försöker hitta ett recensionsämne så går det aldrig. Jag tänkte att jag skulle recensera en ny skiva men upptäckte fort att ingen intressant artist släppt något nyligen, en till bioaktuell film skulle bli svårt eftersom jag just recenserat den egentligen enda intressanta filmen på bio just då (dramafilmer är ganska tråkiga att recensera och jag vet inte hur intresserade ni skulle vara) så jag kände mig helt villråd.

Då kom min pappa och sade att han ville se en film som hette Crossroads. Precis som ni så tänkte, åh nej inte Britney Spears, men han förklarade fort att det var en film om blues och sånt. Så jag fick tag på filmen efter lite letande på internet och satte mig ner för att se den med min farsa. Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om eller om den var något bra, men oftast blir det ju så mycket mer spännande.
Så, tyckte jag att filmen var bra då ? Ja läs själva

Eugene martone (Ralph Macchio) är en ung gitarrspelare, han går på Juilliard School där han studerar klassisk musik, men hans riktiga intresse ligger i bluesen. Han har alltid varit en sann Bluesfantast. När han får höra talas om den Legendariske robert Johnson och hans Texas sessions får han höra talas om myten, myten som påstår att en av låtarna som Robert Johnson skrev aldrig spelades in. Hans jakt på den glömda låten tar honom till ett pensionärshem i Harlem där en Blind dog fulton bor. Eugene får reda på att Blind dog var den sista som robert Johnson träffade innan han dog, och att han är den enda kvar i livet som har hört den glömda låten. blind dog lovar motvilligt att lära Eugene låten om han lyckas frita honom från hemmet och kan få honom ner till Missisippi, Bluesens födelseplats, bara där kan Eugene bli en riktig Bluesman. Men Blind dog har sina egna, privata, skäl till varför han vill åka ner till Missisippi, och om han inte kommer dit i tid kan det stå honom dyrt.

Det är i stort sett hela filmen, som ni kanske har förstått så är det en Roadmovie, och som alla roadmovies så är det inte målet som är det viktiga. Utan det är vad man lär sig på resan, och Crossroads är full av mer eller mindre kloka lärdomar om livet. Man får lära sig att Rasismen aldrig dog ut, att om man ska lifta ska man alltid ha en kvinna i sällskapet och att blues inte bara handlar om talang, det handlar om erfarenhet. Varje stopp dem gör är en sån här lärdom och eftersom filmen handlar om musik så följer alltid lite blues med livsläxan. Visst räcker inter konceptet hela vägen fram och när slutet börjar närma sig har dem upprepat samma scen ett par gånger, men så är det när man lever på vägen och spelar sig fram genom livet. det är inte alltid det mest ombytliga livet kanske, men eftersom det är en film kan man rädda situationen med några riktigt bra musikstycken.

Så lyckades ni snappa upp poängen med att jag kallade filmen för den riktiga bluesbrothers ? dem är två stycken, från början helt obekanta, män som har ett uppdrag, ett mål, en kallelse. att spela Blues, och på deras resa kommer dem varandra närmare och blir något som skulle kunna kallas bröder. Nämde jag att dem faktiskt spelar blues i den här filmen också ?

Allt som allt så är Crossroads en riktigt bra musikfilm, en bra roadmovie och en ok Film, med hjärtat på rätt ställe och slajdiga bluesriff så blir det en fullkomlig upplevelse man kan se om och om igen.


spelar ingen roll om det är Karatekid eller lightingboy, när Ralph Macchio är med blir det aldrig något ploj.

Återupplivande update 2

Hej hallå igen, jag ville bara skriva av mig lite. och tänkte yttra lite tankar och känslor.

Så nu när jag har kommit igång med mitt skrivande igen så är det alltid kul att se att man får lite fler besökare än tidigare i år. Dock så har vi ännu inte nått upp till dem gastronomiska summorna som var under November och December förra året, så jag tänkte återuppliva ett ganska gammalt experiment.

Jag kommer att lägga upp en ny recension någonstans mellan idag och måndag och när den har dykt upp så skulle jag vilja att alla ni som läser den tipsar en kompis som inte läser min blogg om att jag finns. Sist jag prövade det här så funkade det ganska OK så varför inte göra samma sak igen ?


Ha det så kul, du är inte ful

Dubbelrecension: Clash of the titans

Aha!!!
Nu har dem gjort det igen, dem snikna ormarna i Hollywood har än en gång varit lata nog att, utan minsta tvekan, smutskasta en tidlös klassiker och göra en simpel och enformig re-make. Men precis som med Indiana Jones, kan våra minnen ha svärtats ned av nostalgins onda magi ? Kan det vara så att vi vägrar acceptera det nya och moderna för att värna om våra barndomsminnen ? Vväljer vi att blint offra kvalitet framför personlig affektion, eller är det här faktiskt en fråga om modern, ytlig skönhet mot mogen, sann underhållning ?

Detta är sannerligen The clash of the titans.



Den första filmen, från 1981, handlar om Perseus. Hans far är kungen av Olympus (Zeus om ni inte visste det) men hans mor var en vanlig dödlig. Perseus Morfar, kungen av landet Argos vägrade låta gudarna fläcka mänskligheten med en halvgud på jorden, så han fördömer både sin dotter och sitt barnbarn till döden. Han fängslar dem båda i en kista och kastar dem i havet, men Zeus tänker inte låta sitt barn gå förlorat så lätt. Han spolar iland kistan på en avlägsen ö och där vakar han över Perseus, sin son och låter honom växa upp i en bekymmerslös och bortskämd miljö.
Samtidigt råder det osämja på Olympus, gudinnan Thetis (spelad av en...yngre Maggie Smith) anser att Zeus särbehnadlar sin son. Samtidigt som han ger Perseus bara det bästa, kan han inte ha förbarmande över Thetis son Calibos. Hans brott, utrotningen av dem mytomspunna pegasus hästarna, straffas med ohygglig fulhet och förkastelse. Thetis ser därför till att Perseus får känna på hur det är att leva som en vanlig människa och tar honom från hans säkra tillvaro på ön till den, av Zeus, fördömda staden Jopae.
Där får han träffa Prinsessan Andromeda. Hon var tidigare menad att gifta sig med Calibos men efter hans straff så letar hon nu efter en ny make, men Calibos låter henne inte komma undan. Han tvingar henne att till varje lycksökande man ställa en gåta som han själv kommit på, kan dem inte svara på den så bränns dem på bål. Perseus får reda på detta och letar upp Calibos, tvingar honom att ge upp svaret på den senaste gåtan. Med denna vetskap lyckas Perseus vinna Andromedas hjärta och ett giftermål nalkas, Men Thetis tänker inte låta detta hända. Hon ger folket av Jopae 30 dagar på sig att välja, antingen så låter dem offra Andromeda till Kraken, Havsvidundret som fruktas av alla, både på jorden och på olympus, eller så kommer Jopae att utplånas. Perseus ger sig därför ut på en resa, en resa som förhoppningsvis kan ge honom det han mest vill ha här i världen, ett sätt att döda Kraken innan den dödar hans käresta Andromeda.


Clash of the titans (1981) är ett klassiskt äventyr i ordets sanna bemärkelse, det finns prinsessor, prinsar, gamla visa eremiter, ett ondskefullt monster och allsköns fantastiska varelser, både onda och goda. Men som de flesta (de FLESTA, inte alla) äventyrsfilmer så handlar Clash of the titans mer om snygg yta än om ett djupt innehåll. Storyn är så simpel och endimensionell och likaså karaktärerna. Dem finns bara där för att föra filmen framåt mellan effektscenerna. Värst är Harry Hamlin som spelar Perseus, jag har aldrig sett maken till horribel huvudrollskaraktär. Han är en bortskämd enfaldig snorunge som endast klarar sig igenom sina utmaningar för att han har huvudrollen. Aldrig sätts hans orimliga förmågor på prov, han börjar resan som ignorant, naiv snorunge men trots allt han får genomgå så växer han inte som människa. Han bara slaktar monster på rullande band, aldrig ett misslyckande, aldrig ett nederlag. Poängen med såna här historier är väl att hjälten ska lära sig vad det faktiskt krävs för att vara en hjälte, han måste lägga sitt pojkaktiga manér åt sidan och börja ta saker på allvar, men inte Perseus. Under hela filmen får han konstant hjälp av Zeus och dem andra gudarna, värre Curlingföräldrar får man leta efter. Jag vill inte berätta hur filmen slutar, men jag tror ni redan har förstått det så det spelar ju ingen roll

#SPOILERS#

Han lyckas självklart besegra Kraken med hjälp av Medusas huvud, Perseus och Andromeda gifter sig och allt slutar lyckligt och ingen har lärt sig någonting. Inga handlingar får någonsin några konsekvenser.

#SPOILERS#










Så nu kan ni börja läsa igen. Som sagt så är Manuset totalt värdelöst, men det var ju en äventyrsfilm så vi har ju fortfarande dem häftiga effekterna att falla tillbaka på. Det kanske inte är en bra film, men en awesome film.

Effekterna i Clash skapades av ingen annan än stop-motion mästaren Ray Harryhausen. Denne gigant bland giganter lyckas skapa häpnadsväckande vidunder som nästan kliver ut ur bilden och bländar publiken med sin briljanta verklighetskänsla...åtminstone publiken som såg filmen på 80-talet. Dagens publik skulle nog inte uppskatta de stela, ryckiga figurer som Ray skapat. Nog för att man måste ge hänsyn till att filmen är snart 30 år gammal men den har verkligen inte åldrats med stil. Endast ett fåtal av effekterna kan fortfarande klassas som ens OK, däribland Calibos make-up som i diverse närbilder är ganska övertygande, men utöver det så bryter monstrena gång på gång filmens förtrollning och man kan inte låta bli att tänka på hur mycket bättre effekterna är i dag.

Clash of the titans orginalet är en klassisk nostalgirulle, du måste ha upplevt den när den var ny för att fortfarande kunna uppskatta den, skulle man se den för fösta gången i år (Som jag gjorde) så är den inte i närheten lika bra. Den lider av kronisk stelhet, värdelöst skådespeleri och ett alltför simpelt manus, det finns helt enkelt inget som kan rädda den längre, förutom nostalgin. Tyvärr.



Så hur är det med den nya Clash of the titans ? följer den samma väg som så många andra moderna äventyrsfilmer, eller satsar den på att faktiskt vara en bra film, på alla punkter och inte bara på den visuella fronten ?


Så kommer vi till den nya filmen. Clash of the titans anno 2010. Hur kan man förbättra...nej rädda en fallen legend från att förloras totalt ?

Den nya Clashen är en snudd på helt ny film, Grundpelarna finns kvar men stora delar av storyn har putsats eller helt bytts ut, Perseus är fortfarande Zeus son, men hans mor är i den här historien Calibos fästmö. Calibos motsätter sig Zeus makt och därför väljer Zeus att förnedra honom genom att låta hans fru föda en demigud, hälften gud, hälften människa. Calibos måste såklart förneka detta barn och hans nerfläckade fru. Han fängslar dem båda i en kista och kastar ner dem i havet, men innan han gör det försöker Zeus stoppa honom. Han kastar ner en blixt på Calibos, den förvrider hans utseende men lyckas inte döda honom. Perseus mor dör men en fiskare (spelad av en ypperlig Pete Postlethwaite) plockar upp och fostrar Perseus som sin son. Lär honom att inte ge gudarna allt men samtidigt inte förkasta dem.

Många år senare när Perseus och hans familj är på väg till Argos för att bosätta sig (deras gamla ö typ sjönk ner i havet på grund av nån gud, dem utvecklar inte riktigt det) så får de se en massa soldater som välter ner en stor staty av Zeus i havet. Då dyker hades upp för att straffa dem, i tumultet råkar hades få Perseus båt att kantra och den sjunker med hela familjen i. Perseus försöker rädda dem men lyckas inte, han blir upplockad av ett krigskepp och dem tar med honom till Argos kung. Samtidigt på Olympus sprider sig paniken, gudarna märker att fler och fler människor frånsäger sig sin tro och till och med förkastar gudarna, Hades lyckas övertyga Zeus om att det enda sättet att få människorna att inte begå totalt myteri är att skrämma dem, riktigt ordentligt. Zeus går med på detta och Hades beger sig till Argos. Där tillkännager han sin plan, Om Argos kung och hans folk inte accepterar gudarna som sina överordnade inom tio dagar kommer Argos att förgöras av den fruktade Kraken. Perseus som vill utkräva hämnd på Hades tar på sig uppdraget att på något sätt ta reda på hur man kan stoppa Kraken, Han tar med sig ett gäng tappra soldater och två jägare och ger sig iväg på äventyr. Samtidigt smider Hades egna planer på att utnyttja situationen för att skapa ett maktspel på Olympus...

Efter den punkten smälter den gamla och den nya filmen samman och storyn är väldigt snarlik fram till slutet som ter sig ganska olikt originalet (den här gången tänker jag inte spoila).

Så, förutom storyn, vad skiljer de två filmerna åt ?
I stort sett ingenting. Nej ska jag vara helt ärlig så fanns det inte så många skillnader, den nya Clashen var inget mer än en upphottad version av den gamla. Jag lovar dig att m dem gör en till re-make om 29 år så kommer jag att se lika negativt på 2010 versionen som jag ser på 1981 versionen idag. För i grund och botten är båda filmerna helt vanliga äventyrsfilmer. Om jag var tvungen att välja en favorit skulle jag välja den nya, just för att den är mycket snyggare, det är ju som sagt räddaren i nöden för dem flesta äventyrs och actionfilmer och den nya är ju tusen gånger snyggare än den gamla. Sen så är den även en aning bättre när det gäller regi, Louis Leterrier är inget välkänt namn Och hans tidigare filmer är ju inget att hurra över (The incredible Hulk någon ?) Men han lyckas bättre än många andra nya, unga regissörer, han väljer verkligheten framför CGI. Nästan inga scener i filmen är Bluescreen, alla miljöer är riktiga eller åtminstone riktiga kulisser och även några av monstren är riktiga. Calibos kunde lätt ha byggts i en dator och blivit ett skrämmande vidunder, men istället väljer regissören att låta en skådespelare göra karaktären och två skådespelare som slåss är alltid häftigare än en skådepelare mot ett fantasifoster.

Sen så slänger han in en del hyllningar till en film som till stor del stått som mall för manuset till Clash 2010, nämligen Star wars Episod 4. Kom igen, likheterna finns där.
Föräldralös pojke som tas hand om av enkla människor som lär honom att leva av landet (farbror Owen, Postlethwaite). Pojken får sedan sina adoptivföräldrar dödade av en mörk, ond och övermäktig figur (Vader Hades). Pojken slår sig samman med "rebeller"(kungen av Argos, Rebellerna) som står inför sin största utmaning hittils, att böja sig för dem onda eller finna ett sätt att utplåna ett vidunderligt monster (kraken, Dödstjärnan) För att lyckas måste pojken komma underfund med sina vilande krafter (the force, halvgudomlighet). Det finns fler likheter men för att gå in så djup är både alltför tidskrävande och onödigt, det behövs inga fler exempel. Hur som helst, en av dem mest lätthittade hyllningarna är Perseus svärd, som bara är ett handtag tills han ska använda det, då blir det till ett fullt utvecklat (om man nu kan säga så om svärd) och lysande svärd som är mycket starkare än alla andra svärd som finns.

Så allt so allt måste jag till slut välja re-maken, det var ju inte så svårt egentligen för jag gillade verkligen inte orginalet men den nya är ju ingen pärka den heller. Filmerna delar som sagt många svagheter men den nya har bättre effekter och maffigare actionscener, den har även en mer mogen stil och ett manus med lite mer trovärdiga karaktärer, bättre spelade av Skådespelare man känner igen.



Harry Hamlin eller Sam Worthington ? valet är inte svårt, Worthington kan åtminstone skådespela och Hamlin suger hårt.

Splinter cell conviction

När man har väntat i fyra år så kan jag förstå att man är lite ivrig, därför tänkte jag att jag skulle tjuvstarta lite grann, så utan vidare dröjsmål så ger jag er.

Splinter cell conviction.


Smygspel, eller Sneak 'em up som det egentligen heter, Är en genre som på sina dryga 20 år inte har utvecklats direkt mycket. Visst kan man ju se en markant skillnad på Metal gear från 1987 och Metal gear solid 4 Guns of the patriots från 2008. Istället för att bara gömma dig från fienden så kan du nu smälta in i omgivningen och istället för att du bara har en sketen pistol har du nu allt från bedövningspilar till laserkanoner. Du har gått från en vanlig karta till en interaktiv 3D GPS med liveuppdatering på fiendens positioner. Det finns en hel del mer att leka med nu för tiden men det är bara skönhetsmoddar, alla Sneak 'em up handlar fortfarande om samma sak. Att ta dig förbi fienden utan att dom vet om det. Så har det alltid var, så kommer det alltid att vara...

Den filosofin sprack just, i och med Splinter cell Conviction har genren helt förändrats. Att smyga är inte längre det enda sättet att överleva på, att bara smyga förbi din fiende är inte rätt nu, nu handlar det om att utnyttja det faktum att dina fiender inte kan gömma sig som du och, utnyttja det så du kan göra dig av med allt motstånd. Smyga är inte längre din enda strategi utan bara ett av dina verktyg.

Men nog med predikan, nu ska vi prata lite om själva spelet, storyn, gameplayen och diverse plus och minus med denna revolution till spel.

Först och främst, storyn. Detta är ju det femte Splinter cell spelet och därför kan ju många tänka att det är svårt att förstå vad som försiggår, så är det inte. Dem tre första spelen i serien var bara enskilda uppdrag, en vanlig dag på jobbet liksom. Fyran däremot vågade lite mer och introducerade lite känslor i spelet och även en del händelser som följer med och påverkar storyn i femman, dock får man en kort men koncis recap i början så även om du inte spelat fyran kommer du förstå vad det handlar om (not. Jag har inte spelat fyran eller trean, eller ens tvåan. Det enda jag spelat förutom det här är ettan) Samtidigt så skulle du kunna spela det här utan att ens veta vad ett splinter cell spel är för något, delvis för att storyn är löjligt simpel och ytlig. Och dels för att det finns väldigt få likheter gameplaymässigt mellan dem första fyra och det här.
Du har en mängd ny finurliga tricks. istället för att bara kunna smyga skjuta och knocka folk. Nu kan du flankera dina fiender genom att utnyttja det faktum att dem inte alltid ser dig, där dem sist såg sig behöver inte alltid vara den plats du är på.
Du kan smyga runt fienden, ta reda på deras positioner och märka dem, och med ett snabbt knapptryck,avrätta upp till fyra stycken utan att dem ens hinner fatta att dem är döda.
Du kan tillfälligt slå ut dina fienders vapen, och samtidigt förvirra dem (vem skulle inte bli lite nervig när ens vapen helt plötsligt bara kajkar) med hjälp av en elektromagnetisk puls. Sen kan du antingen utnyttja uppståndelsen till att fly, eller ta tillfället i akt och skjuta allihop. Just nu kan jag nästan höra hur tusentals Splinter cell fans bara skriker ut i raseri, jag förstår att ni blir arga när jag säger att man ska döda alla, jag vet lika väl som ni att man aldrig (förutom i extrema nödsituationer) dödar folk i Splinter cell, men det här är ett nytt spel, en förändrad Sam Fisher och en mycket hårdare värld, en värld där död och övervåld är vardagsmat.

I conviction handlar det så gott som aldrig om att bara smyga förbi din fiende, du har inte ens något ickedödligt alternativ, inga sömnpilar, inga knockouts. Här handlar det bara om skott i nacken eller att man bryter av den direkt. Dock är det sällan man tvingas slåss mot goodguys oftast är det terrorister, vanliga underhuggare eller korrupta poliser. Den enda banan där man inte får döda någon så kan man bara knocka fienden. Spelet manar alltid på dig att döda, som för att verkligen få dig att förstå att det här är ett nytt spel, ett nytt sorts spel.
till en början tyckte jag att det var lite surt, jag kände mig aldrig lika sneaky som i ettan. Då fick man inte bli upptäckt en enda gång för då var man så gott som död. Om du blir upptäckt i Conviction så har du så många dödliga möjligheter att ett rum fullt med beväpnade militärer bara tar ett par sekunder att röja. Njutningen av att veta att man lyckats smyga sig från parkeringshuset, in i kontoret på översta våningen, hacka datorn och fly från scenen utan att nån ens visste att du var där, är borta. Dock så ju längre man spelar desto mer inser man att den njutningen ersatts med den man får av att lyckas slakta en hel hangar med vakter utan att dem förstår att dem blir avrättade,en efter en. Mer än en gång kom jag på mig själv med skrika och hoppa av glädje efter en väl utförd skottlossning. Conviction är på alla plan, ett mycket mer adrenalinfyllt spel än dem tidigare, både vad det gäller karaktärerna, fienderna och gameplayet.

Allt detta gör spelet väldigt revolutionerande, men är det kul att spela då ?
Till en början tyckte jag inte det, allt var så annorlunda, det kändes som allt man lärt sig från tidigare spel gick inte att utnyttja i det här. Du var tvungen att lära dig allt på nytt, och samtidigt kändes det inte alls som ett Splinter cell spel. Men ju mer man spelade och ju längre man kom så insåg man att detta nya hippa spel var mycket bättre än sina föregångare. Det kändes mer rätt, mer övertygande. Samtidigt så saknade man ibland den totala tystnaden när man satt i ett hörn och väntade på att en hel pluton med fiender bara gick förbi dig och du kunde smita in igenom en lufttrumma.

Men som sagt så var det något man vande sig vid och till slut lärde sig att älska, till och med mer än den gamla spelstilen. Samtidigt så var ju grafiken, musiken och berättarstilen så mycket bättre än förr, du kände verkligen som om du var med i en spionthriller på internationell nivå. Kluriga små videoklipp som projiceras på väggar för att berätta historien och ett tungt, hetsigt och ibland episkt soundtrack som perfekt blandar elektronisk musik med klassiks orkestermusik.


Allt som allt var Splinter cell Conviction en väldigt positiv upplevelse och hamnar helt klart på topp tre listan över det här årets releaser. Självklart hade det sina failmoments. Buggig AI, några underliga kontrollval (att man ska behöva hålla in en knapp för att kunna stanna i cover är bara rena dumheter) och en något urvattnad story, men samtidigt kan man inte förneka att det var ett förbannat underhållande och välgjort spel att spela.



I gamla splinter cell var man tvungen att vara snäll. I det nya Splinter cell är det mycket lättare att bara göra slut på allihopa med en fet smäll. Kul säger vissa, surt säger andra, men när man mäter rent underhållsmässigt går det inte att spelet klandra.

Kick-ass

Åhåhå, en superhjältefilm som även är en komedi, det var längesedan man såg något sånt. Ännu längre var det sen en sån faktiskt var bra. Kan kick-ass städa upp lite i superkomedi genren eller kommer den att bli knivstucken och påkörd av en bil redan från början ?



Sist jag skrattade åt en Superhjälte så var det inte meningen, jag skrattade för att det var så löjligt att se en Superhjälte klanta sig och hoppa runt som en tönt. Att göra narr av någon som går ett steg längre än alla andra för att något gott känns bara fel, enda gången det har funkat var i The Tick för 10 år sedan, men sen dess har ingen lyckats. Förrän nu.


Kick-ass handlar om Dave Lizewski, en Typisk Highschool nörd som inte direkt lyckas med något i sitt liv. allt han har är ett par, minst lika nördiga, polare och sina serietidningar. Precis som alla andra som någonsin läst en serietidning eller sett en superhjältefilm så fantiserar Dave om att själv vara en superhjälte, när Dave och han kompis blir rånade för andra gången på en vecka rinner det över för Dave. Han beställer en våtdräkt från internet och med några snabba modifikationer förvandlas Dave från typisk tönt till superhäftig superhjälte...Eller han är i alla fall en superhjälte, ok han är åtminstone en hjälte...nja. hans första dust med den undre världen slutar med en kniv i magen och snudd på vartenda ben i kroppen brutet. Några veckor senare är Dave på fötter igen, med en massa metallplattor överallt i kroppen och en del trasiga nervtrådar här och där (en subtil referens till "superkrafter") Ger sig Dave ut på gatorna igen och den här gången lyckas han, åtminstone bättre än förra gången. Kick-ass Blir en youtube sensation och snart är Kick ass en riktig hjälte i allas ögon. Allas förutom Frank D'Amicos.
Frank är en Gangsterboss som på senare tid haft problem med en maskerad man som stjälpt hans knarkaffärer. Hans misstankar riktas genast mot Kick ass men egentligen är det en man som kallar sig Big daddy. Big Daddy, tillsammans med Hit girl är två superhjältar som arbetat i skymundan ett bra tag innan kick-ass började, bestämmer sig för att börja samarbeta med kick-ass för att rensa upp bland stans avskum. Detta gör Frank D'Amico ännu mer orolig för sina "affärsverksamhet". Så han sätter en plan i verket, en plan som kan betyda slutet för alla superhjältar.


Storyn är simpel, men inte dålig för det, det är en vanlig superhjälte historia med en del unika twists and turns, det märks att manusförfattarna vill distansera sig från dem flesta klyschorna men samtidigt försöker hylla genren. Vilket är bra för superhjälte genren är en väldigt klichéfylld genre. Samtidigt uppfyller manuset alla dem kriterier som krävs av en tonårskomedi nu för tiden, för om man ska hårdra det så är Kick-ass mer en hybrid mellan Superbad och Dark knight än en renodlad superhjältefilm. Dialogen är kvick och full av referenser till både seritidningar och superhjältefilmer...Allt detta positiva m manuset och ändå är det den svagaste punkten i hela filmen, för även om man försöker vara lite nyskapande och vill försöka revolutionera hela genren så finns det vissa regler man måste följa, både när det gäller superhjältar och deras beteende.

1. En superhjälte ska inte utnyttja sina krafter för att utkräva personlig hämnd, man kan drivas av ett hat mot allt ont men om du endast är ute efter hämnd så är du ingen hjälte.

2. mer av en förlängning av regel nummer 1. ditt syfte ska vara att med hjälp av dina krafter skydda de oskyldiga, inte att döda de skyldiga.

3. en superhjälte dödar aldrig. Om du dödar en "skurk" så sjunker du ner till deras nivå, till och med lägre beroende på vem du dödar.

Dessa tre regler följs av 99% av dem superhjältar som publiceras idag, och varför är det så ? Jo för att en HJÄLTE ska alltid vara bättre än sina fiender, annars är det väl ingen mening med att kalla sig hjälte. En ANTIHJÄLTE har all rätt att döda sina fiender, han är inte ute efter att skydda eller hjälpa, han är oftast ute efter hämnd och låter inget komma i vägen (se Rambo filmerna), men det finns ju inget som heter superantihjälte. Uppfyller man antihjälte kriterierna i en superhjälte film så är man helt sonika en skurk, och det är precis vad Big daddy och Hitgirl är, skurkar. Dem dödar alla som dem inte gillar, dem stjäl deras pengar efteråt och dem är bara ute efter hämnd. Nu råkar det vara så att den dem vill hämnas på är ju ärkeskurken,

men spelar det verkligen någon roll ? I våran gråzon till värld, finns det verkligen någon som är helt ond rakt igenom, och finns det nån som verkligen är supergod ? Frank D'Amico må vara skurken, men flera gånger i filmen framställer dem honom som en helt ok kille. en företagare som oroar sig för sitt imperium (nu råkar det ju handla om olagligheter men vad var det jag sa om gråzon ?) en omtänksam fader och en rätt rolig kille. Big daddy och Hit girl har sina skäl till att hata Frank, men bara för att man hatar någon, har man rätt att döda den personen då ?

Dessa frågor och spekulationer får aldrig riktigt något utrymme i kick ass och det gör att, åtminsone, jag har svårt att sympatisera med Big daddy och Hit girl. Om det är någon jag sympatiserar med så är det Red mist, men mer än så säger jag inte (spoilers annars).

Men manuset är ju inte allt i en film...eller ?...skit samma, speciellt inte i en actionfilm. I en actionfilm handlar det ju mer om regin (actionscenerna alltså) och där lyckas Kick ass ack så mycket bättre. Matthew Vaughn är ingen veteran inom yrket, det här är bara hans tredje film men ändå lyckas han skrupelfritt blanda komedi med ultravåld utan att det blir töntigt eller motbjudande. Utöver det så finns det en del rätt så känslosamma scener och även dem lyckas han förmedla med en seriös ton som ändå inte skär sig med resten av filmen. Han verkar ha en finstämd känsla för vad som funkar och inte, han vet när det börjar bli för mycket åt vardera håll och självdistans nog att låta skådespelarna göra det mesta av jobbet, något som blir mer och mer sällsynt i moderna actionfilmer.
Men hur bra var skådespelarna då ? Matchade dem regissörens briljans, eller förstörde dem allt med sitt mediokra försök till thespiansk avant gardism...ok, jag ska sluta.

Dem flesta av skådespelarna hade man ju sett förut, eller egentligen var det väl 50/50 där, Nicholas Cage vet vi alla vem han är och för mig var han det största orosmomentet. Nick Cage har ju inte direkt gjort sitt bästa de senaste fem åren, men jag tror att han visste att kick-ass var en bättre film än Wicker man re-maken och därför försökte han nog lite bättre. Han är faktiskt bra i kick-ass, dock inte den bästa. Bäst var antingen Aaron Johnson som Dave/kick-ass, en skådespelare jag inte ens hört talas om förut men som verkligen övertygade, sen Mark Strong i rollen som Frank D'Amico var fenomenal. Resten var bra, men inget exceptionellt. Christopher Mintz-Plasse är ju alltid rolig men han verkar ha svårt att få roller som inte grundar sig i hans magnum opus McLovin, dock försöker han här spela en aningen mer mogen kille. Visst märks det att han har växt som skådespelare men samtidigt går det alltid att spåra hans spel tillbaka till McLovin.


Allt som allt var Kick-ass en riktigt bra action film, en bra film men en ganska värdelös superhjältefilm. Att vara nyskapande är en sak, men att helt och hållet skita i de regler som alltid funnits är lite väl häftigt. När jag har svårt att sympatisera med flera av huvudkaraktärerna och istället hejar på deras fiender så är något fel enligt mig.

Superhjältar i all ära, men när dem börjar döda och lemlästa folk är det för mig mer brista än bära.