HALO 3 ODST

Jag har aldrig riktigt förstått mig på folks fascination för Halo. Vad är det som är så jävla speciellt med Halo ? Jag kan hålla med om att ettan var banbrytande i sin design och för evigt satt en ny standard inom FPS när det gäller kontroll. Men förutom det så vet inte jag riktigt vad som var så bra med det, du hade en grymt ointressant huvudkaraktär, en typsik historia om hur aliens attackerar jorden och...ja, se är det inget mer. Visst blandar dem in en massa annat, till exempel så finns det en uråldrig alien ras som byggde en massa ringformade planeter som av nån anledning innehöll en livsfarlig parasit. Så för att denna parasit inte skulle infektera hela universum så byggde man värsta bomberna på dem här ringplaneterna, varför skapa något enbart för att kunna döda det så fort det ens gör något ? dumheter. Sen dem här utomjordingarna som attackerar oss, dem vill aktivera alla dessa ringvärldar (spränga dem) för att det står i deras profetia att dem måste det, efter att dem hajat att ringvärldarna enbart är till för att utplåna allt liv i universum (så att parasiten inte kan frodas) så tänker dem fortfarande göra det...VARFÖR!!!!?? För att det står i profetian, ja men ni kommer ju att stryka med om ni gör det, det finns ingen mening med det...Så varför göra det ? Detta är ett billigt försök från manusförfattarna att blanda in religion och de religiösa fanatiker som vid den tiden i USA hade sprängt ett par höghus i New York...Det är i stora drag storyn i de tre första spelen.

Visst kan man säga att det är en ok story för ett tv-spel men hur den erättas är inte ok. Man får aldrig riktigt veta hela grejen, man får små bitar av storyn längs med hela vägen men för att lista ut hela grejen måste man ut på internet och leat fram all backstory som bungie hittat på...Hade det inte varit bättre att faktiskt berätta hela historien i spelet ? På det sättet hade dem kunnat göra ett par spel till och blivit ännu rikare, men men. Det känns mest som att storyn är där för att spelet ibland ska kännas väldigt bomastiskt så att spelaren inte ska tröttna på det monotona spelsättet.

Ja, alla Halo spel lider av samma sjukdom, backtracking, det finns iget tråkigare i ett spel än att backtracka. DU springer genom korridorer fulla med lik från när du sist var här...Varför kan jag inte få spring in i ny korridorer så jag får skjuta ny fiender ? varför måste jag springa genom här och bara titta på all förstörelse och minnas hur kul det var att spela så jag kan inse hur tråkigt jag har just nu, BULLSHIT!!!!!

Det enda som har varit riktigt bra med Halo spelen har varit musiken, men allvarligt, hur långt kommer man med bra musik i dagens spel ? Ingenstans, nej just det.

Ni kanske märker att jag inte tar upp halowars, det är för att jag inte tänker prata om det. Vill man spela ett RTS med samma djup som command and conquer 1 (och samma spelstil) kan man lika gärna spela Command and Conquer, då känns designen och spelstilen inte så förlegad eftersom spelet faktiskt är över 10 år gammalt.

Så kommer vi fram till det senaste spelet i Halo franchisen Halo 3 ODST.
Jag var positiv till ODST, det verkade ha lite mer karaktär än dem andra. Man fick se vilka man spelade och det handlade om en grupp människor istället för om en ensam krigare. Då kanske dem skulle utveckla CO-op läget som dem alltid haft i dem andra spelen, så man kunde spela typ fyra pers i campaign men alla hade olika roller inom gruppen istället för att alla sprang omkring som en klon av Masterchief...Men ack vad jag bedrog mig, Du spelar The Rookie, han pratar aldrig, tar aldrig av sig hjälmen eller använder nåt som helst kroppspråk för att förmedla känslor. Då kanske Co.op delen kan va rolig i alla fall...Nej, för det tar ungefär en minut så är hela gruppen splittrad och du får springa runt själv i hela stora världen och leta efter dina gruppmedlemmar. VAFAN ÄR DET FRÅGAN OM ? varför inte bara göra spelet så man kan spela det tillsammans, det har ju alltid varit det roligaste med Halo spelen (det enda riktigt roliga)

Det enda man gör är att springa runt och leta efter spår efter vart alla andra har tagit vägen...det är hela storyn...du gör inget annat. När man hittar en hjälm ellet ett vapen som tillhör din grupp så får man spela deras äventyr från det att dem kraschade vilket innebär att man än en gång är ensam, sen kanske man möter upp en eller två av dem andra men man kan ändå inte spela dem andra karaktärerna i Co-op.

Sen när man är klar med det så ploppar man tillbaka till the rookie som rycker på axlarna och skuttar vidare för att hitta nästa grej...Om det inte har framgått än så finns det ingen story i det här spelet, inte förrän sista timmen då man helt plötsligt stöter på den enda gruppmedlemmen som inte drog ifrån planeten så fort dem kunde (det är i stora drag vad alla flashback uppdrag handlar om) Hon säger att utomjordingarna attackerade just den här staden för att centraldtorn som styr allt (kommunaltrafik, telenätet, rödljusen, you name it) har en massa information om jorden som dem skulle kunna använda för att kunna attackera jorden mer strategiskt.

Äntligen en poäng med allt det hära. Så man ger sig av ner i marken för att få tag på typ hårddisken och sen ska man dra, då dyker din grupp upp (rim) igen, ledaren för gruppen har nämligen lyssnat på allt vad hon tjejen har sagt till dig (för dem var kära innan spelet började, en väldigt underutvecklad sidstory som inte alls passar in men man förstår varför den är med, annars hade spelet varit lika kännslolöst som alla andra halo spel, så han swoopar ner med ett stort alien skepp och efter en sista jättefight så drar man...slut.

Det här var ett av de minst givande spelen jag någonsin spelat. Ingen story, ingen karaktär, ingen inlärningskurva (Bungie är så äckligt stolta över sig själva att dem tror att alla har spelat halo innan så det behövs ingen direkt tutorial)
Inte ens musiken var bra. Jo den var bra men den passade inte alls in på många ställen. Som delarna då man spelade rookien som sprang runt på tomma regniga gator och letade efter sin polare, då var musiken som musiken i en sorgsen Noir film, det funkade till man blev attackerad av utomjordnigar, då förväntar man sig att musiken ska bli lite hetsig så man verkligen känner stridens hetta, nej du den bara fortsätter med sina ensamma saxofoner. I flashbackuppdragen är musiken dock en fröjd, synd bara att inte spelsättet var lika bra.
Kontrollen i Halo ett var grym, den funkade även i tvåan, men i trean så gick det inte, då hade nästa generation spelkonsoler visat oss hur det faktiskt ska gå till när man kör ett fordon men Halo vägrade släppa sin fördröjda kamera och tvålhala däck. Så nu när man spelar ODST sitter man bara och suckar åt hur dåligt alla fordon beter sig. Samma sak gäller bandesignen, den har lite openworld känsla över sig men du kan oftast bara gå en väg ändå så det spelar ingen roll, det som verkligen irriterar är allt bråte. Överallt ligger det skrot eller lik eller gamla bilar som ara är i vägen när man försöker köra. Försök manövrera en stridsvagn runt en fontän när det står fyra bilar ivägen och gatan är kanske en halv meter för smal för att man ens ska kunna röra sig.

Sen har vi svårigheten, min kompis (det är hos han jag har spelat spelet) spelade på lättaste och han dog två gånger igenom hela spelet, varav en gång var för att han råkade hoppa ut ur ett rymdskepp ner i vatten, nej man kan inte simma, så han dog egentligen bara en gång. Jag ansåg att om jag ska spela så vill jag ha lite mer utmaning, å jag spelade på normal (näst lägsta svårigheten) och efter 4 timmars spelande hade jag dött 30 gånger (tro mig, jag räknade)
Hoppet mellan easy och normal var gigantiskt, det var som ett helt annat spel, ett spel där man var tvungen att ta skydd och kasta granater för att överleva, grejen är bara den att det finns inget cover system i spelet så det enda du kan göra är att ställa dig bakom en låda och hoppas på att ingen ser dig. Där pajar AI:n allt, för dina fiender värderar inte sitt liv högt, dem kan stå helt stilla och bara fortsätta mata skott med sin pistol även om du skjuter på dem med en bazooka, så så fort du tar skydd för att pusta ut hoppar alla fiender på dig samtidigt och eftersom man inte är Masterchief utan bara en vanlig människa så dör du direkt, speciellt om du spelar på någon svårighetsgrad över den lättaste.

Allt som allt var det här allt man kan vänta sig av ett Halo spel. Gillar man dem (förklara för mig, gör så jag också ser det magnifika i halo) så kommer man gilla ODST. Hatar man Halo lär man hata det här spelet också för det kommer inte med något nytt som är värt att ha liksom.


Sparka arsle och spräng en grunt, det är det enda roliga, resten är strunt.

Oxygen overload Live på Battle Royale

Jag skriver den här recensionen precis efter att spelningen är över för att jag ska kunna uttrycka mina sanna känslor, sanna som i en aning berusade. Det blir även den första musikrelaterade recensionen jag gör så det är ju bra.

Nåväl, Så det här är den sjätte gången jag såg Oxygen overload live på 18 månader, man skulle kunna tro att jag avgudar han och hans musik men det gör jag inte, jag har faktiskt mest varit där för att filma hans performance och sen klippa ihop en live DVD. Den gick ju i stöpet och nu spelade han för första gången utan att vara signad till en label efetrsom pink and green gick i stöpet, hursomhelst, så var jag här nu endast för att supporta min gode vän Oxygen.

Han gick på till ett tomt golv eftersom dem flesta inte vet vem han är, men efter ett par låtar så var det en del som faktiskt dansade. Och vi var inte så många där som kände han så det var ju folk där som faktiskt tyckte det var bra. Jag minns inte vad alla låtarna heter eftersom jag faktiskt aldrig brytt mig om att faktiskt lyssna på Oxygens musik, dock är det nästan alltid kul att se honom Live. Det är som med Volbeat, man kan avsky dem när man hör dem på radio men när man ser dem på scen kan man inte låta bli att slå sig på bröstet och bröla för allt vad lungorna tål.

Nåväl, publiken precis som musiken var nästintill perfekt, det enda som inte riktigt stämde var Oxygen han själv. Till skillnad från tidigare spelningar då han med mjuk stämma talar kärleksfullt till sin publik om hur underbara dem är och ur hans musik poppar fram ur all kärlek han känner i livet, så var han här lite av en Gestapo. tänk dig att Hitler skulle spela elektronisk musik på en liten klubb i en källare nånstans i gamla stan, än bättre, tänk dig att Hitler dog (haha) och att hans själ vandrar planlöst genom gamla stan i jakt på nån stackars pojke som bara vill uttrycka sin kärlek och besätter honom, så på scen står han mest och skriker om att dem ska göra som han säger. DANSAAAAA!!!! STÄLL ER I LED!!!!!! HOPPA UPP OCH ER !!!!!! PÅ MITT KOMMANDO SÅ KRAMAS NIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1, det gick liksom inte hem lika hårt som det brukade, det kan dock vara hans entourages fel eftersom vi har sagt till han tidigare att han är för snäll med sin publik, så nu när han druckit en del så kanske han tog vårat förslag på lite för mycket allvar.

Hursomhelst, det här var inte hans bästa spelning, den var extremt tunn på mellansnacket, men samtidigt så var det långt ifrån hans sämsta, i framtiden tror jag att Oxygen overload kan bli något inom genren han själv skapat (Lovetronica) men innan folk inser vad det är för nåt han spelar måste han hjälpa publiken att förstå, och inte bara skrika åt dem.

Sluta öla och sluta bröla, för annars kommer publiken inte att föla.


(vet ni inte vad föla är få ni skylla er själva, för det är ett riktigt ord och det funkar i det här rimmet om man tänker utanför lådan)

In the name of the king (a dungeon siege tale)

Uwe Boll är värdelös, Jag har hört att man inte får säga så innan man har sett tre filmer av Uwe Boll...Nu har jag gjort det och nu ska jag säga precis vad jag tycker om Uwe Boll. HAN ÄR VÄRDELÖS!!! Det är ju sanslöst att han har fått göra så här många filmer utan att nån insett att han inte kan göra filmer. Det spelar ingen roll att han har en massa nazistguld som han betalar med, folk borde säga nej varför säger ingen neeeeej nån måste sätta stopp för denne man...AAAAAHHHHHHH!!!!!

Nåväl, vidare till filmen som jag såg, In the name of the king...
Jag förväntade mig något utöver det vanliga när det gäller Uwe Boll, istället för en och en halv timme bajs, så är det drygt två timmar kalkonbajs...Hur ska man klara av detta ? Jag tvivlade faktiskt starkt över att ens titta på den, men till slut tog jag mod till mig och såg den och den var inte ens i närheten av vad jag hade tänkt mig.




Den var helt ok.

JAg vet inte hur jag ska förklara det men jag tyckte faktiskt att den var bra. Ok skådespelare (jag menar Ray Liotta, Jason Statham och Burt Reynolds, kom igen för fan) en helt ok story och för en gångs skull inte baserad på en bok utan det här är en original liksom, ok den är baserad på ett spel men likheterna med spelet sluar vid namnet.
Regin var riktigt bra ibland, för att vara Uwe Boll. Det fanns subtila nyanser av symbolik i hur han porträtterade miljön i samband med historien, jag vet inte hur han gjorde eller om det är så att jag överanalyserar men vi säger så här. Titta på dem tre första inuterna av den här filmen och säg mig att den är dålig...I dare you.

Självklart fanns det ju en hel del skitdåliga saker också, som att han (Bollen) fortfarande verkar lida av ADHD eftersom han inte kan hålla sig till en och samma scen i mer än ett par minuter, och detta blev bara värre i den här filmen eftersom den berättar fölera historier samtidigt. Man kan vara helt uppe i en av de många och snygga actionscenerna (inte regisserade av Boll dock utan av Tony Ching Siu Tung) och så helt plötsligt klipper det till en scen med claire forlani som blir forslad i en vagn tillsammans med andra fångar...och så tillbaka till fighten, varför gör man så ? Vänta tills fighten börjar tunnas ut och klipp då istället, sen kan man klippa tillbaka till fighten som då har tagit slut din idiot (Boll asså)

Såna saker plågar ens sinnen hela filmen igenom, plus alla dåliga skådespelare, ja det är ju bra skådespelare men ibland undrar man vad dem fick för regi ?

Musiken är...passande för det mesta, det är ett vanligt fantasy score som är helt ok liksom, inget mer eller mindre.

Jag vet inte vad jag ska säga för att ni ska förstå. Ibland så blir det bara så att man gillar en film fast man vet att den är dålig, inte som den sista actionhjälten som är ascool för att den är så ostig, nej ibland så vet man att en film är dålig men man kan inte hjälpa att man faktiskt gillar den, som Chronicles of Riddick (våga dissa den inför mig får du se vad som händer)

Jag tror att jag uppskattar In the name of the king just för att det var en Uwe Boll film som inte fick mig att kräkas bajs genom näsan, jag var bara tvungen att pausa ibland och göra nåt annat som var roligare. Till skillnaden från dem där jävla sagan om ringen filmerna, visste ni att jag gick ut från premiären av den första filmen och sade "den var väl bra" Helt allvarligt, jag hade precis läst klart boken och avgudade den och visste inte riktigt om filmen skulle vara bra eller dålig (på den tiden var jag inte lika cineastiskt begåvad) men jag tyckte den var ok. Två tornen gick jag ut från med en tung besvikelse. Den är fortfarande en av de sämsta filmer jag har sett, och den enda film jag sett på bio som jag blivit irriterad på för att jag betalade pengar för att se. Jag har inte ens sett hela Konungens återkomst...ens på DVD...Jävla skitfilm.

Hur som helst, tillbaka till In the name of the king. Som sagt...eller va ? vänta jag tappade bort mig, just det. Allt som allt så gillade jag den här filmen, den var skräp inlindat i mögel täckt av gamla kanyler men den var bättre än Alone in the dark åtminstone. Om jag skulle räkna upp dem bästa respektive de sämsta sakerna med filmen så kanske...skit samma jag gör det bara

Bra saker med In the name of the king

1. Matthew Lillard. en av mina favvoskådisar (säg vad ni vill, jag är för stolt för att bry mig) Hans prestation som den arrogante och äckligt sliskige brorsonen som vill ha kunges tron var riktigt härlig att tittat på, sådär mysigt överspelad som det bara kan bli om man spelar badguy i en fantasyfilm, som en modern Jeremy Irons.

2. Dem känslosamma scenerna. Dem var few and far apart men när man såg den första scenen i filmen som faktiskt visade lite känslor, tänkte man "shit, Boll äör en människa ändå, inte en ödla från Uranus som man ju kan tro" Scenen när Farmer (Statham) Begrave sina svärföräldrar och sin son är en av de bättre scenerna i filmen, Det är sällan man drar ut så på en scen som är så plågsam för karaktärerna men det var bra eftersom man då förstod varför han ville hämnas.

3. ...nej, det finns ingen trea.


dem dåliga sakerna med In the name of the king

1. Dem urbota töntiga namnen på alla karaktärer. Gallian, Kung Conried, Farmer, Muriella, Norick och Derick. Lägg av, är det Svenska kyrkans rollspelsklubb som har skrivit den här filmen eller.

2. De värdelösa effekterna. För 60 miljoner Dollar måste man kunna ordna bättre effekter än så, Det går inte att förklara...ehh...Jo!! I en av scenerna där kameran sveper över Krugerna (orcherna men inte här, då heter dem kruger) så kan man se att varenda krug bara är en kopia av den framför och dem ser så inklipta ut ibland att man bara HÖÖÖÖÖÖÖ!!! liksom.

3. De värdelösa skådespelarna. Jag ska sluta hoppa fram och tillbaka nu, men Claire Forlani är värdelös, samma sak med Leelee Sobieski, varför ska det vara så svårt att gråta på film för vissa människor ? ( jag pratar med dig också Adam Sandler) Hulka lite, ryck lite med axlarna och snyfta. man behöver inte gasta bara för att man är ledsen, lägg av för fan. Dem andra skådespelarna borde också rycka upp sig, ni valde att vara med i en Boll film och då får ni faktiskt ta och göra era jobb, även om ni vet att filmen kommer suga, dem enda som gör bra ifrån sig är Matthew Lillard och Ray Liotta, Båda spelar över sådär härligt roligt. Det blir som teater, vilket passar med alla töntiga kläder.

4. För mycket action. Så fort manuset blir lite tunt så slänger Boll in en actionscen. På två timar tror jag över en timme är rent krig, sen kommer lite emotionellt babbel och sen är det hack ock slafs och hopp och spring igen. Det är inte alltid bra att bara ha action, titta på Red dawn, Och i den här filmen lyckas du nästan med att berätta en historia med lite känslor Boll, paja inte det med en massa onödigt våld.


Jag vet att det finns fler nackdelar än fördelar med den här filmen, tro mig när jag säger att jag inte räknade upp alla här, men jag vet inte. Det var så länge sen jag såg en bra fantasyfilm om riddare och kungar och magiker och sånt där, det är väl därför jag uppskattar en som nästan är ok.

Jag vet inte riktigt vilken kategori den här filmen hamnar under. Jag vet att ni alla skriker craptacular creations men nej, den här är faktiskt snäppet för bra för det. Men den är även för gammal för att hamna under Renews...KJag tror jag får strukturera om på min Blogg...Hur som helst, vidare till rimmet.

Slakta ett troll och sparka Boll, för han har (nästan) noll koll.

Mer uppdateringar

Hallå där, jag har förgäves försökt hitta ett sätt för er trogna läsare att kunna lämna kommentarer på min blogg som inte ligger som kommentarer på ett specifikt inlägg men som sagt så verkar det helt kört. Så i framtiden kommer jag att be er att maila in era önskningar (jag behöver dem, jag lever på dem, ni svälter mig!!!!) på requests@live.se. Detta är en temporär lösning, jag ska ordna en typ gästbok eller ett forum om jag så ska snickra ihop ett själv, tills vidare får ni maila in skiten.
Furthermore så har jag fått en del önskningar redan, bland annat Running man med Zwarschenegger, och en film som jag inte tror så många av er har sett...men det tar vi sen. Först och främst ska jag ta och recensera min första Uwe Boll film inom snarast.
Annars så var det inget mer, maila mig lite filmer så jag har nåt att göra fram tills uncharted 2 släpps. Hej hopp, ninjasnopp.

Red dawn

Nu när Patrick Swayze oturligt nog gått bort tycker jag att vi ska hylla honom genom att ta en titt på Red dawn HAHAHAHAHAHAAAA!!!


Red dawn handlar om ett gäng highschool ungdomar (spelade av en massa folk man känner igen från 80-talet, Charlie Sheen, Leah Thompson, C.Thomas Howell och Jennifer grey, dock har man aldrig hört talats om deras medverkan i den här filmen),
och en äldre bror till en av dem (Patrick Swayze).

Dessa ungdomar undkommer med nöd och näppe när ryssarna och Kubanerna, av någon helt frånvarande anledning, invaderar hela USA. Denna invasion sker inom fem minuter från det att filmen börjar och för att vara en så überpatriotisk film tycker jag verkligen att den pissar amerikanska armén rakt i ansiktet för det tar ryssarna ett drygt dygn att ockupera större delen av hela USA. Hur som helst, Patrick Swayze och Co ger sig iväg upp i bergen för att komma undan kommunistjävlarna men redan då börjar stridigheterna inom gruppen, borgmästarens son, som är en av ungdomarna försöker övertyga gruppen att det är bättre om dem bara ger sig med en gång istället för att sitta ute i skogen och trycka, men Swayze menar att det är fel, för dem har invaderat vårat land och kan inte bara ge oss...Alla går med på det och sen följer ett en timme långt montage över hur, efter en attack mot några sighseeande ryssar, ungdomarna startar en guerilla och sakta men säkert utrotar fienden. Jag undrar bara lite grann sådär...Hur kan snorungar som aldrig ens hållt i ett vapen lyckas ha ihjäl hela plutoner med utbildade soldater ? Det går inte, och inte nog med att dem gör det om och om igen utan att ryssarna någonsin lyckas lista ut deras mönster eller strategier, nej the wolverines, som dem kallar sig efter sin skolas fotbollslag, förlorar inte en enda soldat på flera månader.

Filmen är två timmar lång och det händer absolut ingenting under hela filmen, allt dem gör är skjuter ryssar och Kubaner, jag tänker inte spoila slutet för det var en av dem få stunderna då filmen fick en riktig dramatisk effekt.

Manuset är som sagt värdelöst, jag tror inte ens att det fanns ett manus, för det finns inget i filmen som tyder på det, dialogen är usel och man hör att skådespelarna inte är vana vid att ad-liba, och storyn är just...att...dem skjuter ryssar, det behövs inget manus till det, man behöver bara klottra ner några ledord på ett vanligt A4 ark för att kunna göra den här filmen.

Skådespeleriet är förkastligt, inte för att det krävs något direkt skådespeleri, allt dem gör är ju att skjuta ryssar, dem enda gångerna filmen kräver lite skådespeleri är när någon har dött, vilket många gör. SÅ fort en förälder eller en vän dör så följer regissören upp den scenen med en riktigt snorig snyftfest, alla gråter och kramar varann manligt och säger saker som don't cry, let it turn into something else...varför inte bara säga let it turn into anger eller vengeance eller nåt ? Ännu ett tecken på att det inte finns nåt manus, something else. Sen finns det en scen, som är min favorit, där Swayze verkligen visar varfö han inte var särskillt framgångsrik som skådespelare. Borgmästarungen har smugit ner till stan där ryssarna fångar in honom efer att dem hajat att han är en Wolverine och tvingar honom att svälja en typ tracking beacon, så ryssarna kan hitta hela Wolverinegrupen. När Swayze får reda på det här gör han det enda rätta, han tar tag i killens krage och skriker WHYYYYY!!!! WHYYYYYY!!!!1. Sen vänder han sig om och försöker än en gång att bygga på manuset med lite freestyling. Så vad gör han då ? Jo han vänder sig om och säger AAAAAHHHHH!!!. I nästa scen skjuter dem borgmästarungen för han var en förädare enligt dem...

Den här filmen är fylld med såna stunder, ultrapatriotiska scener om man är en American, men för alla andra verkar dem bara naiva och trångsynta. Man får inte gråta för det är inte manligt, skälet till varför vi skjuter ryssar är för att det här är vårat land, man är inte en man förrän man har dödat ett djur och druckit dess blod...

Red dawn är så töntig och urbota dum i sina ideal att den blir skrattretande, mot slutet låg jag och vred mig av skratt när till exempel dem skjuter borgmästarungen, det är en sådan diss mot allt som Amerika är men eftersom det är Amerikaner som gjort filmen så är det en viktig film om mod och patriotism. Dumheter. Red dawn är skälet till varför ingen tar USA på allvar, Red dawn underminerar hela hela den Amerikanska livsstilen och tankesättet utan att själv förstå det för den är så upptagen med att vara så jätteamerikansk den bara kan bli. Det finns två filmer som verkligen bevisar att USA är det sämsta landet i världen. Team america och Red dawn, har man bara tid att se en film så ska man se Red dawn.

kvick uppdejt

har gjort lite ändringar här på bloggen, eftersom jag inte har pengar nog för att starta en egen hemsida (eller nog med läsare för att justify it) så har jag gjort det mesta som står i min makt för att få min blogg att likna en egen och unik sida. det finns nu kategorier för alla mina recensioner, än så länge bara två, Renews (nya filmer helt enkelt, asså dem kommer ju inte alltid vara nya, till slut blir dem ju gamla men dem var nya när jag skrev dem) och speldjävulen (spelrecensioner,gamla som nya för det här är ju egentligen en film recensionssida) och i framtiden kommer det att tillkomma några till, bland annat en som heter requests. Där kommer jag att lägga alla recensioner som ni önskat...önska nåt genast betyder det. så så är det just nu. Further down the line kommer det även dyka upp videoreviews (jag vet at det finns ett par människor där ute som vill ha några såna)

tills vidare, skjut en glidare.

Torbjörn widéen.

Män som hatar kvinnor

Så, nu har jag äntligen gett efter för sveriges eviga malande av deckarfilmer baserade på framgångsrika böcker eller karaktärer från framgångsrika bokserier. Varför handlar alla svenska filmer om poliser och journalister som letar efter tokiga mördare som ofta har en förkärlek för extra sliskiga tillvägagångssätt...? Sen undrar jag varför alla svenska filmer har samma skådespelare hela tiden ? när en castingagent sätter sig ner med en regissör och får pitchen till en "film om en konstapel med lite annorlunda teorier när det gäller bovfångeri, han har även en kvinlig kollega som förstår hur han tänker men som ofta motsäger sig han sätt att praktisera sina teorier, innerst inne dock så är dem galet förälskade men hon är för blyg för att säga nåt och han är för uppe i sitt arbete" Castingagenten har under tiden klottrat net möjliga huvudroller

I rollen som konstapeln
Peter Haber
Mikael Nykvist
Jakob Eklund
Torkel Petterson (väldigt otrolig dock, ända gången han spelade polis var i en komedi men man måste ju ta ut svängarna ibland)

I rollen som den kvinnliga kollegan
Lena Endre
Alexandra Rappaport
Helena Bergström
Noomi Rapace (för hon var ju sååååå underbar i män som hatar kvinnor...Just det !

Jag skulle ju recensera Män som hatar kvinnor.

Varför den här boken har blivit så superpopulär kan jag inte uttala mig om för jag har inte läst den, men jag har ju sett filmen och den har ju blivit minst lika populär, så det går att tillföra samma tankebanor angående filmen som boken.

Har du sett den där andra svenska filmen, den där med den grävande journalisten och mördaren...ja just den ja, den som heter SVENSKA DECKARSTANDARDFILMEN. Det finns inget som utmärker den här filmen, inget som gör den speciell, den lyckas för att den är baserad på en bok som alla tyckte om och eftersom alla som läste den i sverige heter antingen Magda Johansson eller Lars Karlsson. Du förstår, Magda och Lars är såna som ser en film för att den är spännande. Dem skiter i allt annat för dem förstår sig inte på det, dem förstår inte varför man ska filma vissa scener ur speciella vinklar eller varför visuella synonymer ofta är det som förgyller en film, dem förstår heller inte att en film om en mordgåta, en helt vanlig mordgåta kan inte bli mycket bättre än ganska bra. Det är just vad den här filmen är, ganska bra. Jag tänker inte gå in på historien, jag orkar inte för jag är så trött på den här filmen så jag går direkt på vad som var bra och dåligt, än en gång vill jag påpeka att jag inte läst boken så jag pratar endast om filmens hits and misses.

Män som hatar kvinnor är en av de visuellt sett tråkigaste filmer jag sett, ytterst få gånger i filmen lyckas fotot fungera och gör en del intressanta saker men för det mesta är kameran bara ställd på ett stativ, sen har regissören bett nån assistent att trycka på rec så dem kan få det överstökat.

Män som hatar kvinnor är för lång, en stor del av filmen handlar om att bygga upp karaktären Lisbeth Salander och jag undrar än idag varför ? Först och främst så är hon inte en vital del av historien (jag vet att ni sitter och skriker nu at det är hon visst ju, hear me out), hela filmen hade funkat lika bra utan henne...fel av mig, vi tar om. Hela mordgåtan hade kunnat lösts utan hennes hjälp, filmen hade inte lyckats utan henne eftersom hon är det som den faller tillbaka på när allt blir för tråkigt och vanligt. Vad en dansk anser vara annorlunda och spännande tycker jag är väldigt roligt för om man tittar noga på Lisbeth så är hon en av de mest klichéartade filmkaraktärer jag sett på länge. Hon är vad Jeremy Irons är för överspelade badguys. Hon är en karikatyr av det förstörda och utnyttjade flickebarnet som tar saken i egna händer och växer upp och blir en stark (bitter) individ.

Hon är den största klichéen i hela filmen, vilket gör filmen oumbärligt tråkig för alla som förstår det.

Sen undrar jag hur många bestialiska massmördare och galningar det finns i sverige ? vide det här laget har det gjorts över 30 beckfilmer, 22 wallanderfilmer, och jag läste just att 13 ny ska komma ut under slutet på 2009 och början på 2010. Sen har vi irene huss filmerna och alla tv serier. Graven, oskyldigt dömd, Anna Holt och så vidare. Och hassel filmerna också, klar.

Jag är trött på halvtaskiga deckare om poliser och journalister, Män som hatar kvinnor hjälper bara till att krydda min avsmak för svensk film. Deckargenren stannade upp någonstans runt 1994 och har sen dess vägrat flytta på sig, det är som matkön i skolan. Här står jag och är hungrig men framför mig står en massa tjockisar och roffar åt sig all mat, jag vill gärna komma fram men dem är för stora för att man ska kunna tränga sig fram och hela tiden kommer det nån nytjockis och ställer sig framför mig, jag vill säga ifrån men ingen av dem lyssnar, dem bara står där och tar all mat.

Serievåldtäkt ingen frisk fläkt inom svensk film direkt.

Torbjörn Widéen.

Batman Arkham asylum

Jaha, så kommer här min första spelrecension, det blir på det nya batman spelet Arkham asylum.

Vart ska man börja ? Batmanspel har funnits i en bit över två decenium nu och det har gjorts en hel del, jag har inte spelat allihopa men jag har spelat dem flesta. När man är ett så stort fan av Batman som jag är så brukar man försöka dölja spelen och lyfta fram filmerna istället, men det är inte alltid särskilt bra det heller, för det finns ju en del rötägg där också. Batman har länge haft det svårt utanför serievärlden, den första batmanfilmen som kom nån gång på 60-talet var ju...mindre bra. Det första spelet som kom var...så jävla underligt, och så har det varit hela tiden. jag satt och räknade och det finns nästan 20 spel baserade på batman och av dem så har jag spelat 13. Av dem så har jag gillat 3...Det är illa. Så nu undrar ni om Arkham asylum var ett av dem 3 jag gillade ?...

Spelet börjar med att Batman än en gång har stoppat Jokern från att spränga halva Gotham i luften och han är nu på väg med honom til Arkham asylum. Väl där lyckas dem hålla Jokern i bojor i ungefär fem minuter innan han tar sig loss och med hjälp av harley quinn (redan på plats bakom spakarna i fängelsedirektörns kontor) så tar Jokern kontroll över hela dårhuset och Batman sätter efter honom.

Storyn är simpel, men inte på ett dåligt sätt, den är to the point och inte allt för tillkrånglad, dem enda gångerna man kanske inte riktigt hänger med är när dem drar kopplingar till serietidningen, som ju inte publicerats i Sverige sen 80-talet, men genom ett väldigt detaljerat karaktärsgalleri kan man få svar på de flesta frågorna. Som sagt så är storyn lättsmällt, den här batman är inte alls samma batman som i Dark knight med sina emotionella utsvängningar och psykologiska tvivel, allt det har skalats av för att man är ju batman hela spelet igenom och då kan han ju inte gå runt och tvivla på sig själv eller bryta ihop helt plötsligt. Vad skulle superskurkarna tro om han då, nej i det här spelet är batman en biffig, storhakad, äkta serietidningshjälte. och det funkar alldeles utmärkt. Man hade ju inte riktigt väntat sig något annat, eftersom Paul Dini har skrivit manuset (en av författarna till dem serietidningar med batman som publiceras idag) så han vet ju vad som krävs för att man inte ska bli missnöjd. Dock är det inte bara historien om jokern och batman som berättas här, även bakgrundshistorien till hur Arkham asylum grundades finns gömd i de mörkaste hörnen av dårhuset. En historia om en man vars letande efter ett svar på varför vissa människor är onda, själv drev honom in i galenskapen. Denna historia är skriven just för spelet och den är faktiskt riktigt intressant, man har ju alltid undrat varje gång man sett Arkham i serien eller i filmerna varför det ser så hemsk ut, eller varför det ser mer ut som ett spökhus än ett sjukhus, nu finns det en förklaring.

Nåväl, nu vet vi att man inte kommer att tröttna på spelets historia, hur är det med själva spelet då ?
NU för tiden känns det som om de flesta spel är såkallade sandlådespel (se GTA IV, Fallout 3 och inFamous) så när man idag stöter på ett linjärt spel kan man oftast ha den förutfattade meningen att det kan bli väldigt långtråkigt att aldrig få göra sina egna val utan bara följer direktiv som nån annan robot. Visst, så är det med alla linjära spel, och förvänta dig inget annat i Arkham asylum. Du gör sällan, väldigt sällan några egna val, och du kommer aldrig göra några val som påverkar hur spelet fortskrider, men får jag då ställa en fråga ? Hur ska ett spel som förlitar sig så mycket på att berätta en bra historia kunna ge dig, finniga tv-spelsnörd, val i hur spelet ska utspela sig ? Det blir bara fel då. Så istället för att ge dig val, så ger dem dig mångfald.
Arkham asylum är en plattforms sneak 'em beat 'em up med en hel del exploration. Det är helt enkelt ett spel som aldrig blir långdraget. Du byter konstant spelsätt, i ett rum måste du använda dig av din förmåga att skrämma skiten ur thugsen genom att lura i skuggorna och utan ett ljud eliminera dem en efter en, men i nästa rum är det dem som får syn på dig först och då måste man förlita sig på sin nävar,
och tillåt mig att sidetracka en kort stund för att förklara fightingsystemet. Aldrig förr har det varit så lätt att spöa skiten ur 20 badguys med bara tre knappar, och det har aldrig sett så bra ut. en kapp är för slag och sparkar, vilket spelet själv väljer beroende på vilken position batman har och vart fienden befinner sig, en knapp är till för pareringar och en knapp styr counter-attacks. dem är de enda knappar du egentligen behöver använda när du slåss, sen finns det självklart möjligheten att använda batarangs och någon form av förvirrings slag men i ärlighetens namn så använder man inte dem allt för ofta i fighter. dem bryter flytet och hjälper inte direkt så dem kan man skita i. Hur som helst så har Arkham asylum det det simplaste och mest tillfredställande fightingsystemet på länge. Tillbaka till huvudspåret...Se där, här har vi ett prakt exempel på varför sandlådespel inte riktigt funkar när man vill berätta en historia, alla tv-spels nördar skulle bara gå runt och göra sidequests istället för att bry sig om den långsamma, tråkiga huvudstoryn...

I alla fall, tillbaka till de olika spelsätten, efter att du spöat skiten ur allihopa kommer du fram till ett rum som ser ut att vara en återvändsgränd, då kommer man till exploration/platformer delen. Man flyger, man klättrar, man svingar, man spränger saker. Man använder en hel del batgadgets också vilket jag tycker att det har varit alldeles för lite av i tidigare spel, i det här spelet har man batarangs som ger ifrån sig ljud för att lura dit thugsen, man har detective vision som man använder för att se genom väggar och gömda ledningar och sånt där, man har den alltid användbara grapnlepistolen som man kan använda för att svinga sig med eller för att rycka loss hinder och skit. Man har en hel del grejer som verkligen förstärker känslan av att man är den gamla hederliga serietidningsbatman. Dem skämtar även om det i spelet, Jokern frågar om batman har några batsnacks, ett skämtsom spelar på att under 60-talet hade batman hur mycket jävla prylar som helst och allt hette bathmhm...Ni hajar va ?


Nu kommer vi till den delen som många nog anser vara det viktigaste i moderna spel, grafiken. En av de tidigaste sellpointsen med Arkham asylum var den enastående grafiken, och ja, det är skitsnyggt. det är snyggare än Uncharted, det är snyggare än Metal gear solid 4 , det är till och med snyggare än (håll i er) Killzone 2. Dock saknar det nåt som alla dessa spel har när det gäller grafik. Massa.
Massa ? "vafan menar han ?" undrar ni, jo när man spelar Uncharted så kan man se att det är tungt att klättra upp för en vägg och när den väggen sen exploderar är det inte bara ettor och nollor som flyger all världens väg, det är faktiskt en vägg som exploderar. I Arkham asylum är det inte så, det är väldigt snyggt på ytan men det finns ingenting innanför, som en blondin, det är ett av skälen till hur dem har lyckats göra ett så snyggt spel som funkar på både XBOX och PS3. det är helt enkelt väldigt plastigt, men samtidigt väldigt snyggt, det ska man inte sticka under stol med.

Sen finns det inte så mycket mer att säga. Musiken och röstskådespelarna är en av de bättre punkterna med spelet. Hela ensemblen från den tecknade TV-serien som gick här i Sverige på 90-talet gör sin röster i spelet. Dock inte dem svenska rösterna (hallå ?) utan självklart dem engelska rösterna, och där är Mark Hamil (Luke Skywalker) helt enastående som Jokern, han stjäl hela showen med sin tolkning av Gothams kriminella clownprins. Det känns som att varje gång Jokern är med i en film eller spel så är det han man gillar, det kan ju ha att göra med att han är så mycket mer karismatisk än batman, så är det i alla fall i det här spelet. När batman mest går runt och säger saker som "Jag ska stoppa dig Jokern" eller "det finns ingen utväg, ge dig" så Drar jokern morbida skämt och hotar sina underhuggare att om dem inte gör som han säger ska han bryta benen på deras familjer, allt detta med ett galet skratt efteråt. Han är helt enkelt en mer färglad karaktär (ha ha) och sån är alltid mer intressanta.
Musiken drar en väldans massa inspiration från senaste filmen (Dark knight) men den anspelar även en del på känslan av att vara på ett mentalsjukhus, ostämda pianslingor som smyger runt i mörkret gör at man ibland känner sig väldigt olustig och det förstärker verkligen känslan av galenskap.


Allt som allt skulle man kunna summera Batman Arkham asylum såhär:

Ett välskrivet spel med intressanta karaktärer, kusligt vacker musik, varierande gameplay och underbar kontroll. På minus sidan hittar man Bra grafik men allt för plastig, inget dramatiskt djup i storyn och inge onlinemöjligheter.
Det finns dock ett så kallat challenge mode som går ut på att spöa så många badguys som möjligt eller ett visst antal badguys på så kort tid som möjligt, man kan sen publicera sina rekord på internet men det är det enda som ens liknar online eller multiplayer.

Gillar du Batman så kommer du älska det här spelet. Gillar du inte batman eller bara inte bryr dig om honom så kommer du npg ändå uppskatta spelet för det är ett av det bättre spelen i år, att batman är med är bara ett plus

Du var inte så dum, Arkham asylum...
Torbjörn Widéen

Watchmen (Blu-ray)

Hela idéen med mina recensioner är att jag ska göra vad mpnga andra på internet gör med gamla filmer och spel, inte bara recensera rakt på sak utan lägga märke till saker, göra vitsiga och roliga (ibland väldigt nördiga) kopplingar till andra filmer och spel, och istället för att vara helt objektiv, verkligen hata eller avguda om det behövs. Poängen är dock att jag vill göra det med nya filmer och spel, för att då kan jag ju fungera som en vanlig recension (ge råd huruvida du ska se respektive spela filmen eller spelet) samtidigt som jag hare den där roliga aspekten som alla andra har.

Så varför då recensera en film som släpptes för typ ett halvår sen ? jo för den kom precis ut på Blu-ray och...och...ja, jag får helt enkelt börja med en gång.

När jag såg Dawn of the dead (2004 re-make) första gången blev jag helt hänförd. Inte nog med att det var den första riktigt bra zombierullen på 12 år (1992, Braindead, har du inte sett den så läs inte klart. Gå och hyr/köp/tanka...whatever,genast)

Det var även en grymt snygg och äcligt välgjord film på alla sätt och vis, Jag fick reda på att regissören var en man vid namn Zack Snyder (A.K.A vår frälsare och gud) och att detta var hans första full längdare. JKag blev helt såld på Mr Snyder och kunde nästan inte hålla mig tills hans nästa film skulle komma, jag fick vänta i två långa år, men om det var värt det. Sommaren 2006 hade 300 premiär i sverige. Sommaren 2006 var första gången jag bildligt talat tappade hakan för första gången i mitt liv. 300 var den mest stiliserade, mest välregisserade och snyggaste jävla filmen jag någonsin sett. den ligger fortfarande två på listan över dem bästa filmerna genom tiderna enligt mig (plats nr 1 hålls av The sasquatch dumpling gang). När jag hörde talas om att Zack Snyder skulle göra film av Watchmen serien gick jag i taket. Inte så mycket för att det var Watchmen, utan för att det var watchmen av Zack snyder. Jag var helt inställd på att det här skulle vara 2000-talets fetaste jävla rulle, den skulle slå allt, den skulle vinna alla oscars. Med den mentaliteten satte jag mig i biostolen och tre timmar senare lämnade jag stolen. Hela mitt ansikte hade under filmens gång gått från smil från örsnibb till örsnibb, till ett konfunderat frågetecken. Det här var inte världens bästa film, den var ju inte ens the shit, den var på sin höjd ganska bra.

Det kändes som om någonting fattades i filmen, någonting som höll tillbaka filmen. Varför var den inte lika bra som 300 ? Det tog mig sex månader, ungefär, att lista ut det.
Watchmen såldes till publiken som ett actionepos i händerna på killen som gjorde världens längsta och snyggaste slo-mo scen (300) och i trailern visade dem bara alla coola actionscener och explosioner, dock avslöjade dem inte att filmen är två timmar och 42 minuter lång och kanske en timma, om man räknar i hop det, är action, resten är karaktärsdriven drama. Jag har absolut inget emot Drama, jag kan uppskatta en bra dramafilm. Men när jag såg watchmen var det som om jag hade satt mig ner för att se terminator 2 men hade hamnat i salongen där dem visade den engelske patienten. Jag hade helt enkelt fel mindset.

Så igår köpte jag Watchmen, och Sonyfanboy som jag är nöjde jag mig inte med förra generationens filmmedium, nej jag ska ha den på Blu-ray. Så med visdomen från förra gången jag såg den, satte jag mig ner och hoppades att filmen skulle vara lite bättre den här gången. kan du tänka dig vad fel jag hade...WATCHMEN ÄR TYNGASTE ASSÅ BRYYYSCH !!!!


Inte nog med att den ser helt sanslöst bra ut i full HD, det här kan inte vara samma film jag såg på bio, den här fimen är så snygg, så detaljerad, så finsmakande, så detaljerad, så välspelad (för det mesta). Jag satt blickstilla igenom hela filmen, det var som när jag såg dansar med vargar första gången, jag ville inte röra mig för jag ville inte missa en sekund av den. Eftersom jag den här gången visste vad jag gav mig inpå så kunde jag se på dem mer långsamma scenerna och verkligen uppskatta dem, skådespelarna gör verklogen sott bästa för att försöka skapa en kemi mellan karaktärerna som ska övertyga oss om att dem känt varandra i år och dar, och det gör dem verkligen. Dialogen känns flytande och naturlig och kroppsspråket är fan spot on, så nu har vi kommit förbi den här känsla av "var är all action ?" den har nu ersatts med "crap ! kan serietidningsfilmer verkligen vara så här bra" Storyn, som första gången kändes väldigt flamsig, sönderstrimlad och randomly utspridd lite här och där i filmen, hängde bättre ihop nu när man hade hajjat den. Dock är storyn fortfarande den svagaste länken i både serien och filmen, det känns nästan som om Moore bara tog teman som passade bra på 80-talet, och dess skakiga politiska och värdsliga problem och slängde ihop dem allihopa i en historia för att skrämma alla som läste den, ett väldigt billigt sätt att få folk att höja på ögonbrynen och säga "men det stämmker ju" och höja serien till skyarna bara för att den tog upp samma ämnen som alla tidningar gjorde under samma tid, enda skillnade var att Watchmen hade bilder och coola superhjältar som kunde explodera och massa...ja...wow liksom. dock hade den en del andra teman inblandade. Hur gränsen mellan svart och vitt suddats ut coh allt bara blivit mer och mer grått under senaste tiden, hur människan glömt bort att se dem små sakerna för att man är för upptagen med alla grandiösa projekt som egentligen bara är en mask för att täcka upp alla fel och skavanker i oss. Det var vad som var bra med serien och det verkar Snyder ha förstått (ni får ursäkta att jag sidetrackade ett tag, jag bara skriver vad som ploppar upp ihuvudet just nu), och därför har han valt att ha med alla dem mer onödiga delarna, om man nu måste kalla dem för nåt, för det är i dem delarna som serien och filmen verkligen blommar ut. kopplingar mellan saker människan gör på alla olika emotionella plan, varför någon skulle vilja klä ut sig och slå ner tjuvar och varför vi andra först kan hylla dem som vågar för att sen spotta på dem. hur folk med makt blir mer och mer paranoida ju mer makt dem får och hur dagens samhälle kan forma såna sjuka individer. Det är de teman som än idag håller i watchmen, själva huvudstoryn känns ganska out of date tycker jag.

Nu vet jag inte riktigt vad det var jag ville säga...jag har gått igenom storyn och regissörens förståelse för alla finkämsliga delar i den. skådespeleriet, fotot..ja just det. där kan jag fatta mig väldigt kort, de finns inte så mycket att säga där, mer än att du skulle kunna pausa filmen vart som helst, printa den rutan och hänga på väggen för fotot är goddamn felfritt. Men där förväntade jag mig inget annat. Larry fong är den moderna filmens svar på folk som Carl Hoffman och John A. Alonzo.

NU tror ni att jag avgudar filmen så som jag prisar den, nej då oroa er inte, Watchmen är fyllda av saker man kan bitcha om.
Än en gång måste jag ta upp huvudstoryn, man märker att det är en serietidning från början för mot slutet blir det jävligt töntigt och man kan dra många paralellern till Scooby Doo, tro det eller ej, men jag lovar er, det är sant...Scooby Doo. Och sen kommer vi till ett klagomål som jag nog är ganska ensam om. Det fins inget som helst själ till varför huvudkaraktärerna ska vara superhjältar. Det finns ingenting i storyn som kräver superhjältar, dem är superhjältar endast för att serien ska få en djupare psykoanalytisk natur vilket i sin tur gör den mer vuxen (vilket var unheard of på den tiden inom serier) Hela filmen kunde lika gärna varit fylld av andra stereotyper, en journalist och hennes trånande assistent (niteowl och silkspectre) en känslokall professor som tillsammans med en halvtokig men kalkylerande affärsman bygger på något som kan både hjälpa och stjälpa oss (Dr. Manhattan och Ozymandias) och en paranoid sociopat som råkar snubbla över den största konspirationen någonsin (Rorshach). Alla kanske inte håller med mig på den punkten, men med några smärre ändringar i karaktärernas backstory är det fullt genomförbart. nu kommer vi till ett klagomål som jag tror många håller med mig på dock. sexscenen i flygmojängen...Den scenen är inte PG-13 hollywood erotik, den scenen kära vänner är porr. Eller så nära man kan komma porr utan att behöva kalla det för porr. Allt som saknas i den scenen för att den skulle behövas klippas bort ur filmen är ett klipp som verkligen visar P entering vagee, och dialogen "oh yeah fuck me hard yeahyeahyeahyeah...dirty whore (onomatopoetiskt utryck) SMISK!!!. Jag gissar på att det klippet filmades men klipptes bort så filmen inte fick en X-stämpel i USA och dialogen spelades säkert in den med men ersattes med en skitdålig nödlösning i form av Leonard Cohens tolkning av Jeff Buckleys Halleluja.


Så slutligen kan jag säga att Watchmen är inte världens bästa film, inte ens en superawesome film, utan den är en väldigt djup och välgjord film inom sin genre. Så välgjord att den faktiskt slår en del riktiga filmer (filmer baserade på serier är nämeligen inte riktiga filmer utan bara underhållning) Det som drar ner den i betygsskalan är just att den är baserad på en serietidning, vilket märks alltför väl på många ställen.


Känn på den, Watchmen.
Torbjörn Widéen

My bloody valentine och My bloody valentine 3D

Så var det dags för en specialare, två filmer i en recension, nämeligen orginalet och re-maken av My bloody valentine. My bloody valentine (orginalet) gjordes i början på 80-talet, slashergenrens guldålder och den har alla klassiska element. ungdomar som super och rullar runt i halmen, en gammal legend som ligger till grund för morden, en tyst mördare och ett lyckligt slut...? eller?

Men där slutar likheterna med samtidens slashers. I både Halloween och fredag den trettonde är kvinnorna hjältarna och männen är bara cannonfodder liksom. I my bloody valentine är det en manlig hjälte. I halloween är mördaren inte mänsklig, han är som Dr. Loomis säger "pure evil" i valentine är mördaren högst mänsklig på fler än ett sätt. I både Halloween och Fredag den trettonde läggs majoriteten av filmens vikt på hur intressanta och annorlunda alla morden är. I Valentine är dem simpla och inte alls tillkonstlade. och sist men inte minst så finns det en sido historia som får tonåringarna att verka mer som människor och inte bara lamm som väntar på slakten.

Alla dessa ingredienser gör My bloody valentine till en mycket mer intressant slasher film än dem som alla känner till, klassikerna du vet.


Nu vill jag bara varna alla som läser att jag kommer nog spoila en del så om ni inte har sett filmen och planerar på att göra det (gör det) så läs inte vidare om ni vill uppleva filmen till fullo.


först och främst så har tonåringarna en historia, i alla fall huvudrollerna, det får dem att kännas mer som på riktigt som jag sa förut. Hela filmen börjar egentligen med ett triangeldrama. TJ kommer tillbaka till Valentine bluffs som staden heter efter att ha varit borta i flera år. Hans föredetta flickvän har gängat sig med stadens coola kille Axel, men nu när TJ är tillbaka känner sig Axel utmanad av TJ över vem som ska få Sarah (borde inte hon bestämma det dock ?) och allt detta blir bara värre då alla hjärtans dag närmar sig och Valentine bluffs ska ha sin första valentine dans på 20 år, varför då undrar ni, jo, för 20 år sedan rasade gruvan samman som ligger under staden, och fem män blev fast där nere i flera dagar. När man till slut fann dem var bara en vid liv fortfarande. Harry Warden, han hade dödat dem andra och ätit upp dem för att inte svälta ihjäl, men han blev inte bara mätt där nere i gruvan, han blev skogstokig också. Inte långt därefter föll Harry i koma och vaknade inte förrän ett år senare, på självaste alla hjärtans dag.

Varför gruvan hade kollapsat var för att de två männen som skulle stå vakt vid metangas behållarna hade gått i förväg för att hinna till valentine dansen som var tradition i Valentine bluffs. och självklart exploderade då en av behållarna och gruvan rasa ihop. Så nu när Warden vaknar efter ett års koma är han förbannad. han drar på sig sin gamla gruvdräkt och gasmask och ger sig ut för att döda de två männen. Sagt och gjort, och han lovar att varje år på alla hjärtans dag ska han döda varenda en som firar...för så tänker man när man är tokig.

Åren går och ingen vågar fira eftersom man är rädd att han ska hålla sitt löfte, men efter tjugo år tänker man, äh skit samma, och sätter igång med förberedleserna för den första dansen på tjugo år.
Dumb fucking move, det tar inte lång tid innan dem första lkiken börjar dyka upp med varningar och polischefen ställer därför in dansen. Men några av de yngre gruvarbetarna vill ju festa och ha kul så dem ordnar till med dans inne på gruvområdet. Och här börjas det på riktigt.

Efter det så blir filmen en klassisk slasher, fast inte så klassisk som man först tror, visst dödas några ungdomar så där en efter en men inte alls på något speciellt sätt. dem får en hacka i huvudet eller ett rör genom halsenm, nothing fancy. Och vad som är ännu konstigare är att man knappt får se vem som gör det, det enda man ser är ett par handskar, och detta gör att filmen genast beter sig mycket bättre än andra slashers, den handlar inte om morden utan om dem som blir mördade och hur dem ska överleva. Det hela kulminerear i en katt och råtta lek mellan de överlevande och mördaren som mest smyger runt och och skrämmer dem. Han utnyttjar at dem var dumma nog att faktiskt gå ner i gruvan och spelar därför på dem faror som kan finnas där nere, mörker och disorientering istället för att bara hoppa fram ur skuggorna och döda dem. Vad som gör det hela ännu läskigare är att under hela filmen har TJ, som ju precis kommer tillbaka till stan då morden börjar, är mistänkt av flera av ungdomarna, speciellt Axel, som i sista akten är en av tre överlevare tillsammans med Sarah och TJ. Så nu är spänningen riktigt tät, inte nog med att en mördare är ute efter edem nere i en mörk och kall gruva, de båda männen har en sorts rivalitet emellan sig och en av dem kan vara mördaren...Det är faktiskt ett riktigt smart drag av både regissören och manusförfattaren att försätta dem i denna högst otrevliga sits.

Så kommer vi fram till slutet då det visar sig att det inte var TJ, utan det var faktiskt Axel...WHAT THE FUCK!!!? Hur gick det här till ? jo så här var det (ochhär kommer en av de vagaste förklaringarna till varför nån mördar folk i filmhistorien) En av dem som orsakade explosionen för 20 år sedan var Axels pappa. Axel var därför nävarande när WArden hade ihjäl Axels pappa, vilket fick han att gå bananers. Detta förklaras i en 30 sekunder lång scen. Riktgit svagt och man kände på sig att dem bara ville komma till slutet vi det här laget.

Så TJ och Axel fajtas lite grann och Axel råkar träffa en svag punkt i väggen med sin hacka och gruvan rasar ihop...igen, TJ och Sarah lyckas hamna på rätt sida raset och kan därför ta sig ut,men Axel fastnar under all sten och "dör". Senare när dem gräver fram han visar det sig att hans ena arma fastnade och faktiskt gick av och man ser då hur han springer in längre in i gruvan, maniskt skrattande och sjungandes...

My bloody valentine är den mest intressanta slaherfilmen jag sett, den hade det man förväntade sig av en slasher men den hade även en hel del aspekter som gav en käsla av djup som fattas annars i slasherfilmer. Trovärdiga karaktärer, en genuint läskig mördare och en mer intelligent story. Visst fanns det en del dåliga saker också, stundtals pisspoor foto, några riktigt dåliga skådespelare och underlig regi på vissa ställen, men allt detta kan man ha överseende med eftersom slutprodukten är en riktig lyckoträff.


Så kommer vi till re-maken...håll i er

Story är i stora drag densamma, enda skillnaderna är att i den här handlar filmen om han som orsakade explosionen (han har TJ's roll kan man säga) och alla hjärtans dag har egentligen ingen betydelse för story förutom att filmen utspelar sig på alla hjärtans dag.

annars är allt sig likt, triangeldrama där en av dem misstänks vara mördaren, en gasmaskprydd mördare som bara mördar för mördandets skull utan att konstla till det och ett slut i en kuslig gruva.

Den här filmen skiftar dock fokus lite från ungdomarna och lägger mer vikt på att berätta historien om mannen som orsakade explosionen och nutio år senare kommer hem igen men jagas av minnena. Den har en del intressanta twists som jag inte tänker avslöja, utan jag går rakt på sak istället.

Det här var en bra slasher, precis som sin anfader. Den var även inte allt för moderniserad. Dagens skräckisar handlar ju om att mordenska vara så brutala som möjligt och man ska känna känslan av att det är lite för våldsamt. Valentine (re-make) var istället som slashers var på 80-talet, bara mord, men eftersom den även ville efterlikna orginalet var det inte heller för tillkonstlat utan bara mord för mördandets skull. Filmen handlade även mindre om mord och mördare och mer om själva myseriet med vem det kan var som är mördaren och det blev nästan lite som en deckare/slasher.

Och sedan handlade det ju som sagt om den skuldtyngda mannen som kommer tillbaka för att göra upp med sitt förflutna och hur han skjunker allt djupare ner i depressionen och galenskapen. Dock inte så finkänsligt men ändå.

Man fick mer än man väntade sig från en modern skräckis och det lilla extra fick den att höja sig över alla andra och jag måste erkänna att filmen var, precis som orginalet, en bra film. Dock, precis som orginalet, tampas re-maken med en del riktigt träiga skådespelare och dumma regival.

Dock ska regissören ha cred för hur han avslöjar vem som är mördare...mycket bättre än orginalet, och fotografen ska fan ha cred han med. Filmen är ju filmad i 3D, så att när hackan kommer flygandes mot skärmen ska publiken tro att den flyger ut ur bilden på riktigt, du vet så där. Och det blir många onödiga planteringar för att den effekten ska fungera, men samtidigt får fotot en unik känsla där många av scenerna då folk får något spetsigt instucket i kroppen blir utdragna och och väldigt snygga.

Så istället för att det känns som en gimmick, hjälper 3D effekten filmen att få en mer artistisk känsla. Något som verkligen fattas i dagens skräckfilmsträsk.

Så vad ska man säga ? Grymt överraskad blir man. Det är inte ofta jag uppskattar en slasher som jag uppskattade My bloody valentine, och det är än mer sällan man uppskattar en modern skräckfilm så som jag uppskattade My bloody valentine 3D, speciellt eftersom det ju är en Re-make.

Ha så kul, gruvskjul.

Torbjörn Widéen

Last house on the left (re-make)

Jag tänker inte diskutera den här filmen för den är bara trams...den är trams helt enkelt

1. Träigaste rollprestationer någonsin.

2. mest oorginella premissen på länge (inte nog med att den är en re-make, den är en re-make på en film vars premiss på den tiden var ganska speciell men som nuförtiden upprepats gång på gång i diverse filmer).

3. Mesigaste "brutala" våldsscener i en modern skräckfilmshistoria.

4. Most random rapescene...EVAR!!! Liksom från ingenstans så ba får han för sig att nu jävlar ska här nuppas. Hon säger ingenting, hon gör inget försök till att fly eller nåt för att göra honom förbannad. Visst har hon gjort saker innan som kunnat förarga honom, men det är ju överspelat för länge sen kom igen liksom. Låt mig illustrera med ord vad som leder upp till våldtäkten (SPOILERS).
De kraschar med bilen för att hon försöker hoppa ut genom bildörren och sen försöker hennes polare fly. De får tag på henne och sticker ner henne med en kniv, allt detta och huvudkaraktären bara står där, bidar sin tid och försöker vara så medgörlig hon kan. Allt för att slippa att nåt ska hända, typ att hon ska bli...jag vet inte...typ våldtagen, men se det hjälpte inte. Jag är så arg på din polare att jag har ihjäl henne på ett extremt plågsamt sätt. Men eftersom hon gjorde mig arg ska jag våldta dig nu...Det kommer ta lång tid innan jag släpper det här, det kanske ni märker.

Och slutligen 5. Sämsta slutet nånsin. Jag tänker inte spoila slutet för er ( har redan pajjat en stor del av filmen redan) men jag kan göra en liknelse. Stoppa in ett ägg i en mikrovågsugn och tänk dig att ägget är huvudet på mannen som våldtog din dotter...oj då.

Nåväl, nu slipper ni se den här asdåliga ursäkten till raperevenge movie. se orginalet istället, eller om ni prompt måste se den här versionen för du tillhör den grupp människor jag adresserade i min förra recension, så se den på piratkopia som jag. Den här filmen bör inte kosta pengar från början för det är emot lagen att stjäla, och Last house on the left (re-make) stjäl både dina pengar och din dyrbara tid.

Nio tummar ner...långt ner.

The haunting in Conneticut

Nu var det ett tag sen jag recenserat nåt men det har varit lite tunt på pengafronten. I och med det har jag inte haft möjligheten att se något nytt, hur som helst.

The haunting in Conneticut. Var ska jag börja ? En cancersjuk unge tillsammans med sin familj bestående av en före detta alkoholiserad far och en skenhelig mor flyttar in i ett nytt hus som ligger närmare sjukhuset. Väl inflyttade börjar pojken se saker, gestalter, visioner om obducenter som utför skumma ritualer... Och sen händer inte mycket mer. Någon sorts bakgrundshistoria målas upp om hur en tokig doktor frammanade andar med hjälp av ett 12 årigt medium och fick lik att börja leva och skit, resten är bara en massa spöken som hoppar fram och skräms. Pure bullshit om jag få säga det, det började ganska bra med ett stilrent foto och skapliga rollprestationer men efter ungefär en halvtimme händer nåt med filmen. Den går från att vara en skräckfilm till ett familjedrama...och detta händer framöver ungefär tre fyra gånger. The haunting in Conneticut verkar lida av någon sorts personlighetsklyvning, men inte bara det, den lider även av kleptomani.

Poltergeist, The others, Excorsisten och The haunting är några av de filmer som The haunting of Conneticut bara slaktar söder och äter upp de delar den gillar bäst och lämnar resten på diskbänken. Detta hjälper ju inte att stärka filmens redan sjunkande känsla av entusiasm. Istället känns det som filmen inte riktigt visste hur den skulle bete sig och gjorde som alla 14 åriga tjejer gör när de börjar i en ny skola, tar efter det coola gänget för att få passa in, men som i de flesta fallen blir hon mobbad ändå till slut. Det är en perfekt metafor för vad The haunting in Conneticut är, en schizofren, kleptomanisk fjortis som inte vågar vara annorlunda utan måste vara som alla andra. Nu för tiden är det, rent kritikermässigt, nästintill självmord, men publikmässigt så kommer dem gå hem hos the key demographic. Vilket råkar vara fjortisar som inte vågar vara annorlunda.

Jag tror jag just insåg något här, för det är ju så med nästan alla skräckfilmer nu för tiden, de är alla likadana, och vem gå och ser dem ? Jo folk som alla är likadana. Dagens skräckfilmer är ytliga, simpla och enkelspåriga, precis som sin publik. Så länge ungdomen kommer fortsätta i samma banor kommer skräckfilmerna att fortsätta tillfredsställa deras simpla hjärnor eftersom det säljer biljetter. Vi entusiaster få dock snällt kliva åt sidan och inse att det handlar inte längre om att skrämmas på ett sofistikerat och djupare sätt, det handlar om att hoppa fram ur skuggorna med en stor kniv och säga BUU !!! För det tjänar man mest pengar på...For shame.

Transformers: revenge of the fallen

En film om robotar som slåss, regisserad av en man som inte skulle kunna uttrycka seriösa och trovärdiga känslor på vita duken om så hans liv hängde på det och ett manus som till största delen är fyllt av scener som ser ut ungefär såhär: Scen 23, EXT. I extrem närbild ser vi hur två jätterobotar kraschar in i varann och hela bakgrunden täcks av en explosion. Det kan inte bli särskilt bra, se exempel A. Transformers.

Den var dum, ytlig, flamsig, virrig och om man vill en aning sexistisk (men det gör inget egentligen, nämner bara det för att vara politiskt korrekt). och det var ju faktiskt vad man väntade sig när dem gav filmen till Michael Bay ( för att förstå den sarkastiska avsmaken i mitt uttal, som ju inte syns på text men ändå, se filmer som Bad boys 2 och Pearl Harbor). Men samtidigt som Mr Bay är en simpel regissör när det gäller det mer dramatiska aspekterna av "cineasm" så är han ack så mycket tyngre när det gäller actionsekvenser och specialeffekter, så han gjorde det han var bäst på. En film om robotar som slåss, och allvarligt, om man jämför med vad serien erbjöd när i dramatisk väg så lyckades han ju fånga seriens själ.
Men samtidigt så var transformers en dum, ytlig, flamsig, virrig och en aning sexistisk film...Som man bara inte kunde sluta älska, för den var så häftig. Alla stora coola robotar, alla feta actionscener med ännu fetare explosioner, och alla coola slowmotionscener där man ser hur alla 10000 datoranimerade robotdelar bara snurrar runt inuti Optimus som om han var byggd på riktigt. Transformers var den ultimata actionfilmen, så länge man inte förväntade sig något mer än en actionfilm så blev man mer än positivt överraskad. Så,vad tyckte jag om tvåan då ?...

OH MY GOD!!!1 Det var som om ettan hade knarkat anabola steroider 24/7 sen premiären och bara levt på gainomax och proteinshakes under tiden. Revenge var bara så mycket mer av allt som var bra med ettan. Mer explosioner, fler robotar, större robotar, fler actionscener och...bara...bara mer av allt. Och ännu mer positivt var att Michael Bay verkar ha lärt sig en del sedan sist angående känslor och dramatik, för i revenge kändes inte alla lugna känsliga scener så tillgjorda som de gjorde ettan, det kändes mer naturligt, och relationerna mellan karaktärerna fick en chans att utvecklas ordentligt istället för att bara skynda sig förbi obemärkt så att robotarna kunde slåss igen, mycket av detta ligger dock i att det inte tillkom några nya mänskliga roller ( förutom en men han vara bara en comic sidekick så han behövde inte utvecklas) så alla relationerna i filmen var redan förbi grundstadiet och kunde därför fortare röra sig framåt och formas takt med filmens lite lugnare tempo än ettan.

Revenge var en film som tänkte mera, ja, men det betyder inte att det var mindre action, som jag sa förut så var det mer av allt som heter action. Detta gjorde dock att filmen var väldigt lång för att ha plats med både action och ordentligt dramatiskt djup, jag kan erkänna att jag gäspade både en och två gånger under de långsamma scenerna, ett problem som inte fanns i ettan. man satt liksom och väntade, när kommer nästa explosion ? när börjar de slåss igen ? Även fast det är positivt att Bay verkar ha lärt sig ett och annat om mänskliga dramer ska utspela sig på film så är man så van vid det ohumana, ytliga tempot som återfinns i alla hans filmer (förutom Armageddon som bara är äckel päckel snyftscener hela filmen).

Så slutligen, Transformers: Revenge of the fallen var ett stort steg framåt för Michael Bay. den var tyngre när det kom till action och explosioner och den kändes mer bonafide när det kom till den mänskliga faktorn. Får inte glömma att nämna att detta smittade av sig på casten som (tyckte jag i alla fall) försökte mycket mer att fylla ut sina karaktärer och helt enkelt spela dem bättre. Det enda som denna film led av var just att den utvecklats, man liksom satt mest och stampade stressat i golvet varje gång en actionscen tog slut. Men om Michael Bay fortsätter göra filmer som den här kommer vi nog att vänja oss fort vi denna mycket bättre och mognare sortens actionfilmer.

Torbjörn Widéen.

The hangover

Dagens Komedier håller för det mesta en mycket högre standard än vad dem gjorde för ungefär fem år sedan, då hade vi scary movie 3 och en och en annan Adam sandler film. Men så kommer en film som välter omkull hela humorgenren och tvingar alla andra komedier att gå ner på knä och buga, den filmen var The 40 year old virgin. Judd Apatow skapade en komedi som var så vulgär, så sprängfylld med svordomar och snuska att man blev ganska paff asså, men samtidigt var det en väldigt eftertänksam och försiktig filkm som hade karaktärer som utöver det vulgära roliga även var riktiga människor. Efter det så har Judd Apatow regerat i hollywood när det gäller komedier (förutom ett kort tag då Kevin Smith åter ägde tronen med Clerks 2) och det känns som om alla komedier har gjorts med hjälp av Apatow productions. och alla andra komedier som inte hade med den mannen att göra liksom hamnade lite i skymundan. Jag har länge haft svårt att tänka mig att det kunde komma en komedi, i en tid som denna, som inte Apatow var inblandad i skulle kunna vara rolig, och speciellt inte roligast, men i dag såg jag en revolutionär som stred mot allt för att bevisa motsatsen...The hangover.

Regisserad av den mindre kända regissören Todd Philips, som precis innan Apatowtiden gjorde filmerna Old school och Starsky and Hutch, och skriven av folk jag aldrig hört talats om tror man inte att den ska vara rolig. Man förväntar sig ett eller två skratt och sen mest fnitter och leenden men den slår det mesta som hollywood pumpat ut på sistone. Philips låter karaktärerna och manuset stå absolut i centrum men vågar ta en del tekniska chansningar med regin för att förstärka känslan, han använder flera korta montage och vissa scener påminner nästan lite om scorsceses filmer och detta gör att filmen får en mer allvarlig underton i vissa scener som kräver det, men han slänger gärna in helsjuka saker som påminner oss om att det faktiskt är en komedi. Manuset som kanske inte når upp till Apatows filmer när det gäller den dramatiska och allvarliga delen är fortfarande väldigt välskrivet men satsar mer på humor som bara är humor, och det är vad den här filmen levererar. Det var verkligt länge sen jag garvade så hårt som jag gjorde på Hangover. Det är minst ett skämt i minuten, det kan vara en kul komentar eller bra något som händer, det var allt från slapstick till en del ganska smarta skämt och en hel del simpla skämt också.

Huvudrollerna spelades av folk jag aldrig sett förut men jag hoppas verkligen att jag ser dem igen snart varje karaktär var välskriven och alla hade sina stunder i filmen, ingen fick mer utrymme än nån annan. Och så alla cameos, den dryga doktorn från knocked up, POW killen från stepbrothers, arga skolpolisen från Pineaplle express och Bilson från How I met your mother. Hur som helst så var det en riktigt rolig film som jag gärna ser om när som helst och jag rekomenderar The hangover varmt till alla som uppskattar genuin humor.